Svartvitt

Tänk om våra liv skulle vara just det, svartvita. Svartvita till den grad att vi varken fick eller behövde uppleva mer än lagom av allt. Av kärlek och hat. Glädje och sorg. Vi skulle inte behöva tampas med frustrationer, aggressioner eller rädslor. Men inte heller få uppleva den upprymda glädje som ibland sveper iväg oss på nya äventyr, eller den hoppfulla förväntan som driver vår längtan efter någon eller något.

Inte heller skulle vi i så fall behöva möta den gränslösa sorg och saknad som nästan förgör oss, men som ändå är en del av livet. Det är ofrånkomligt att det ibland känns som om  just denna ytterlighet tillåts ta över vår tillvaro, men jag vågar nästan lova att det på något vis kommer att balanseras upp. Det kommer kanske aldrig att bli helt bra, men bättre.

När?  Det vet ingen, men så småningom.

Styrka till er som kämpar.