I väntan på tåget som ska ta mig hem till Vasa sitter jag ensam på ett café i Åbo. Här finns ingen jag känner, ingen som känner mig. Runt omkring mitt bord pratas och skrattas det. Någon jobbar koncentrerat framför sin laptop medan andra slösurfar på mobilen. I luften ligger förväntansfull fredagsstämning och stress. Luften är varm och tjock, så där som det lätt blir när många mänskor samlas på ett ställe.
Just nu skulle jag vilja berätta för någon om hur upprymd jag känner mig. Om hur allt det spända från i onsdags har förbytts i en vildsint känsla av att jag vågar och klarar nästan vad som helst. Tänk att jag fixade konferens-streamingen!
Jag skulle också vilja berätta om hur jag idag satt där vid mixerbordet och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Om hur Fridas ord djupt berörde och trängde sig in i både mitt och de andra deltagarnas liv.
Tänk så mycket som får rum i tillvaron samtidigt, att glädjen ibland kan vara så full av sorg. Och tänk hur viktigt det är att vi har mänskor vid vår sida som lyssnar när vi behöver prata om allt det som trängs inom oss, hur utlämnade vi känner oss när vi plötsligt står ensamma. I mitt fall är det tillfälligt, jag sitter snart på tåget hem till mina mest älskade mänskor och om några timmar får jag berätta om allt det som bubblar inom mig.
Men tänk på dem som inte har någon som lyssnar, de som upplever sin ensamhet som total.
Måtte vi alla bli bättre på att ta hand om dem.
