Orkar bara inte orka

I slutet av juli blev jag med Fitbit, den smidiga pulsklockan med det smått obehagliga namnet. Jag anar att ingen av dem som utvecklat produkten hade kontakter till Finland. Om så varit kan jag tänka att den kanske skulle ha getts ett annat namn för att undvika så att säga obehagliga associationer. Nog om det.

My fitty bit and I ägnade därefter resten av år 2019 åt att ta 2 424 433 steg tillsammans. På fem och en halv månad knallade vi 2630 kilometer. Om jag hade fortsatt rakt fram istället för att varje gång pliktskyldigt återvända till ursprungspunkten, hade jag via Estland, Lettland, Litauen och Polen kunnat nå Munchen. Eller, om jag istället tagit båten över till Umeå och sen fortsatt ner genom Sverige, Danmark, Tyskland och Belgien – hade jag nått Paris där vid nyår. OCH, om jag skippat sådana detaljer som jobb, familj och förtroendeuppdrag kunde jag ha kommit nästan hur långt som helst! Fatta! Med fötterna.

Samtidigt som jag nött vägarna (och hunden) har jag någonstans längs vägen tappat 8 kilo av the Linda you once knew. Jag har umgåtts och pratat med systrar under otaliga gemensamma kilometer. Och tänkt väldigt mycket under de kilometer som jag avverkat på egen hand. I motsats till vad jag gjorde under tiden pre-Fitbit: tänkte medan jag skrev. Skrev för att tänka.

Men medan min kropp mår bättre och översvallande tackar mig,  är jag lite besviken på huvudkontoret. Under lång tid hyste jag någon slags förhoppning om att allt detta vandrande och tänkande skulle resultera i också en tydligare struktur i den blonda avdelningen högst upp. Att jag snart skulle vara så genomtänkt att jag visste precis hur jag ska hantera och sortera allt det som hänt under åren. Att jag skulle veta vad jag vill med mig själv och vart jag ska ta mig nu. Men nej. Min kropp må vara starkare men anden är fortsättningsvis svag. Hen vägrar ta itu med saker. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att hen smygstädade ut allt vettigt med de kilon som försvann. Dummadumma.

Borde jag kanske köpa en Brainbit? Finns de i butik ännu?

 

 

Liv med extra allt

I väntan på tåget som ska ta mig hem till Vasa sitter jag ensam på ett café i Åbo. Här finns ingen jag känner, ingen som känner mig. Runt omkring mitt bord pratas och skrattas det. Någon jobbar koncentrerat framför sin laptop medan andra slösurfar på mobilen. I luften ligger förväntansfull fredagsstämning och stress. Luften är varm och tjock, så där som det lätt blir när många mänskor samlas på ett ställe.

Just nu skulle jag vilja berätta för någon om hur upprymd jag känner mig. Om hur allt det spända från i onsdags har förbytts i en vildsint känsla av att jag vågar och klarar nästan vad som helst. Tänk att jag fixade konferens-streamingen!

Jag skulle också vilja berätta om hur jag idag satt där vid mixerbordet och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Om hur Fridas ord djupt berörde och trängde sig in i både mitt och de andra deltagarnas liv.

Tänk så mycket som får rum i tillvaron samtidigt, att glädjen ibland kan vara så full av sorg. Och tänk hur viktigt det är att vi har mänskor vid vår sida som lyssnar när vi behöver prata om allt det som trängs inom oss, hur utlämnade vi känner oss när vi plötsligt står ensamma. I mitt fall är det tillfälligt, jag sitter snart på tåget hem till mina mest älskade mänskor och om några timmar får jag berätta om allt det som bubblar inom mig.

Men tänk på dem som inte har någon som lyssnar, de som upplever sin ensamhet som total.

Måtte vi alla bli bättre på att ta hand om dem.

IMG_20181020_143257_109.jpg