Det suger – suger det?

Har ni tänkt på hur mycket tid och ansträngning vi lägger på att bli vuxna? På att växa till oss, samla erfarenhet, mogna, tråna, vänta och längta. Fullt övertygade om att allt kommer att lösa sig så fort vi når det magiska vuxenstrecket. Då kommer vi äntligen att få göra vad vi vill och vågar! Det blir Happy Hour dygnet runt, typ.

Och det blir det ju faktiskt. Uppskattningsvis i någon månad. Tills man inser att saker och ting inte har en benägenhet att lösa sig av sig självt utan att man måste lösa dem. Man måste jobba för att få in lite cash för att sedan lägga största delen av dem på löpande utgifter. På hyror och försäkringar. Mat och kläder.

Men man härdar ut, biter ihop och betalar bort. För försäkringar man aldrig utnyttjar och mat som långsamt täpper till blodkärlen. Så småningom övergår man från att betala hyror till att låna pengar för att köpa bostad eller bygga hus. Allt för att få vara vuxen och bekymmerslös.

Sen om man har tur får man barn. Barn som i en millisekund går från blöjor till fem före moped. Barn som man älskar och därför vill ge en bra start i livet.

Vuxenheten kostar på, helt enkelt. Inte bara när det kommer till materiella och fysiska medel utan också gällande det att vara en vuxen bland andra vuxna. Ta tha word of the modern society: konsensus. Diskussion, delaktighet, demokrati. I ditt hem, på din arbetsplats, i samhället. Ibland, efter att jag betalat alla räkningar eller suttit på ett långt möte där alla behöver få göra sin röst hörd, smyger sig tanken försiktigt på: tänk om man skulle få vara barn igen?

Fast fan – vem vill egentligen vara det?

Förlåt, jag ljög

Det sägs att man inte ska ljuga, att det är fult. Ändå är jag övertygad om att vi alla gör det. Ibland använder vi oss kanske av grova och smutsiga lögner för att desperat försöka shejpa upp våra egna tillkortakommanden, mer ofta vänder vi oss till det som vi väljer att kalla vita lögner. Lögner som vi bortförklarar med att vi använder dem av omtanke, för att inte skada andra

Själv ljög jag i mitt sista inlägg när jag skrev om livskris ”light”. På riktigt är den ju inte det – light – utan så mycket större.

Det är inte det att jag skulle vara rädd för att bli äldre, åren i sig har jag inga problem med. Speciellt eftersom jag inte blev någotsånär vuxen förrän jag fyllde 40. Det som jag däremot har problem med är de så att säga ”indirekta följderna” av mitt åldrande. På samma gång som jag plockar på mig den ena välförtjänta rynkan efter den andra, knuffar jag obönhörligen mina föräldrar och andra för mig viktiga personer närmare den fiktiva världskanten. Och samtidigt som jag gör det så drar jag mitt barn närmare och närmare självständighet och oberoende. Något som i och för sig också är så som det ska vara eftersom det trots allt är min uppgift.

Och kvar här i mitten är jag. Jag som inte längre är yngst men ännu inte äldst. Jag menar, hur får man ihop det?

En av Sveriges Radios sommarpratare från något år tillbaka, Louise Linder, sa att meningen med tillvaron och våra liv är att dela livet och leva livet. Att det är mänskorna och relationerna som ger innehåll. Självklart håller jag med,

men varför måste det vara så svårt?

 

Livskris light

Batwoman

Jag försöker, verkligen. Att njuta av att jag just nu befinner mig mitt i livet. Rent allmänt och statistiskt vill säga, för min del och med mina taskiga lungor ligger jag vid det här laget kanske någon centimeter över mittlinjen men ändå, jag har en hel del tid kvar att fylla!

Med … vadå?

Borde jag tänka pro-aktivt och börja dödsstäda? En syssla som en av mina vänner fyllde fritiden med för en tid sedan. Eller nej, även om det skulle vara skönt att rensa upp i röran är det kanske lite väl tidigt. Beta av min bucketlist? Annars bra, men jag har inte gjort upp någon än. Hur ska man veta vad man fyller en sån med? Jag gillar inte ens delfiner.  Eller så borde jag satsa på att förverkliga mig själv. Fast fan, det jobbar jag ju på hela tiden.

Men nej, jag klagar inte! Mitt i livet är helt okej.

Typ.

Syre

Det är hon som är mittpunkten i våra liv. När vi inte orkar och nästan ger upp, bär hon oss. När vi ibland misslyckas eller gör bort oss, är det hon som tröstar. Utan förebråelser eller fördömanden, enbart villkorslös kärlek.

Det är hon som tar hand om inte bara oss utan också våra barn och deras barn. Hon som trots allt sämre syn verkligen ser oss alla. Inte med sina ögon, utan med hjärtat.

Och det är när hon tvingas kämpa för att få ner syre i sina lungor, som vi alla nästan kvävs.

Mamma