Min första saknad

När jag var 7 år, snart 8, dog min mormor. Ingen nära mig hade dött tidigare, åtminstone ingen jag minns något av. Därför blev hennes död den största och mest sorgliga livshändelse jag behövt möta. Även om det nu är fyrtio år sedan minns jag ännu overklighetskänslan. Bedrövelsen. Deras lilla stuga som med ens blev så full av sorg och saknad. Jag minns att jag funderade på hur det kan komma sig att ett hus som är så fullt av något – kan kännas så tomt.

Hos mormor och morfar var vi alltid välkomna, även om det var mormor som var den som mest tog hand om oss. Mormor gav oss kokkaffe och världens godaste smörgåsar av hembakt rågbröd eller limpa. Morfar skötte sig och sitt, fåren och hästen, tills han satte sig för att vila ut i gungstolen om kvällarna. Själv gungade jag sällan. Medarna var långa och rädslan för att jag skulle slå över var alltför stor.

Bredvid morfars gungstol fanns den brun/gula rutiga bäddsoffan som vi med gemensamma krafter bäddade ut innan vi kröp ner under täcket. Oftast var det jag och någon av mina kusiner. Ovanför våra huvuden tickade den stora klockan medan katten tyst tassade kring. Kungen och Silvia tittade ner på oss från sin prydnadstallrik på väggen. Soffan var skarp och obekväm, ändå sov man aldrig så gott som hos mormor och morfar. Ända tills gryningen då vi vaknade av ljudet från spisluckan och det första knastret av eld i deras Högfors.

Mormor blev sjuk. Angina Pectoris, sa man då. Ingenting som inte skulle gå att fixa idag, men som den tiden ledde till att hon dog alltför tidigt. Idag skulle hon ha kunnat leva ännu många år till. En av de kvällar min kusin och jag var hos dem blev hon hastigt dålig och eftersom de ännu inte hade telefon – snudd på otänkbart idag – bad morfar oss att springa så snabbt vi kunde till hans bror och säga att han skulle ringa efter ambulans. Så vi klädde på oss och sprang längs den mörka grusvägen. Den sista biten genade vi genom skogsbacken. Min några år äldre kusin jagade på mig som med andan brännande i halsen var trött och rädd. ”Spring Linda, annars dör mormor” – och jag visste ju att hon hade rätt.

Mormor dog, inte den kvällen, men nära inpå. Medan morfar levde i över 20 år till. Fortsättningsvis sov vi ibland över och på något sätt tog morfar över alla de uppgifter som tidigare varit mormors. Han bjöd på kokkaffe och goda smörgåsar. Inte av eget bakat bröd men av den näst bästa varianten, rågbröd från Replot Hembageri. Han hjälpte oss att bädda ut soffan och gjorde eld i spisen om morgnarna. Han levde vidare.

Idag är det Allhelgona och skaran av människor som jag saknar växer. På olika begravningsplatser runt om i nejden vilar nu människor från olika generationer. Är det något jag lärt mig är det att döden själv väljer vem han bjuder in, jag eller någon annan har inte mycket att säga till om. En del av mina människor minns jag bättre, andra sämre. En del ansikten ser jag ännu tydligt medan jag av andra minns dofter eller känslor de väckte i mig. Jag minns kanske hur de gjorde olika saker och varför. Underfundig humor och skratt.

Hoppas att ni ser mitt ljus idag – det är till er.

Levla eller inte levla

Vi delar musiktjänst, resten av familjen och jag. Samma konto, skilda profiler, olika musikstilar och approach. Själv bygger jag långsamt och omsorgsfullt på min lista med Älsklingslåtar sådär som man gjorde förr i världen när man spelade in sina kassetter med ”blandat bandat”. Låtar valdes noggrant och kassetter lokaliserades innan man kunde spola till rätt ställe och trycka ner play+rec. Ibland bandade man istället direkt från radion, Tracks på P3. Alltid lika irriterad på Kent Finell som pratade sönder början eller slutet av låtarna.

Av någon orsak har långsamheten alltså lämnat på vilket min son har noll förståelse för, uppfödd som han är in the Fast World of Internet med obegränsad tillgång till musik:

19 låtar! Har du bara NITTON låtar? Och av dem kommer två från Mamma Mia the Soundtrack så de klassas inte ens som musik utan som OLJUD alltså har du SJUTTON låtar, mamma!

Jamen dom är bra. Förresten satsar jag på kvalitet och inte kvantitet. Hur många har du själv?

1189

Borde jag ändå levla upp mitt samplande?

Eller så inte.