Tonåringar, tid och things to do

Vänta lite bara!

Snaaart.

Om en stund.

Jag ska bara … (här kan du som förälder lägga in valfritt verb) … först.

Det fixar sig!

Jag hinner nog.

Måste du alltid bekymra dig?

Kvällen är lång, mamma!

Det är lugnt, jag gör dem (läxorna) sen.

VA? Är klockan redan HALVELVA! Varför har du inte SAGT något?!

 

And repeat. I nio (långa) år.

 

 

Kära Dag Bok,

IMG_20190127_140304_079.jpg

Idag tog vi oss över isen till villan. Först gick det jättebra för många skotrar hade kört upp breda spår. Så vi kunde gå snabbt. Sen hade skotrarna svängt åt ett annat håll än det vi skulle till, så då måste vi göra egna spår. Då gick vi lite långsammare. Fast vi gnällde inte för vi är stora nu. Dessutom var det jättekallt så om man skulle ha stannat och gnällt skulle man ha frusit jättemycket. Det är sånt man lär sig med åren.

Sen kom vi fram till villan. Och så gick vi till den andra holmen som är vår. Den som vi inte får bygga något på, men det gnäller vi inte heller för. Där hade stora granar blåst omkull så en annan helg måste vi ta motorsågen och reda upp. Vi vill ju att holmen ska vara fin under tiden då vi inte bygger en sommarstuga.

Sen gick vi tillbaka. Vid bastun hade någon glömt en simfot. Och då tänkte vi att vintern säkert kom fort i år. Så fort att man bara hann ta av sig sin ena simfot. Eller så var det någon som hade haft jättebråttom så där annars bara. Men det är ju onödigt, sånt kanske man också borde lära sig med åren. Att inte stressa.

Sen gick vi tillbaka över isen.

Snipp snapp snut så var den dagen slut.

 

Pussochkram. Litetam.

Efter att jag pausat min blogg (eller på ren svenska: aktivt förträngt att jag har en sådan) tänkte jag att det nu kanske skulle vara dags att ta tag i den igen. Fatta att jag inte skrivit något här sen den sjätte december! En sexa. Enkel sexa. Plus en tolva. Etta. Tvåa. Eller hur det nu var man ska uttrycka sig i bingotermer… Sen tog det av olika orsaker tvärstopp.

Egentligen är det inget ovanligt med det, det kan bli så ibland. Skrivlusten försvinner, glädjen att uttrycka sig likaså. Schlabamm så är allt borta. Och även om jag aldrig haft några big influencerdreams med sponsringsavtal på miljoner och fria resor ‘round the Globe, så har jag väl ändå någon slags tanke bakom det jag gör. Det jag skriver ska ge mer än det tar.

Men nu är jag här igen. Eventuellt och händelsevis. Och trots att jag kanske inte säger något annat världsomvälvande idag ska jag passa på att uppmärksamma er på de ord som Drottning Elisabeth II sa häromdagen: tala väl om varandra.

Jag tror att hon är något på spåret där. The Grand Old Lady.

 

Ord betyder något

Var ska jag egentligen börja? Kanske redan från gårdagen då jag ensam satt och åt vid en restaurang i Helsingfors. Vid bordet framför mig satt två Steven Seagal wannabes, komplett med den långa svarta hårpiskan i nacken och låga boots på fötterna. Vid bordet bakom satt ett par i min ålder. Ett par där det tydligen var mannen som skötte menysnacket. Efter att maten anlänt hörde jag kvinnan humma lite mellan varven, men det var alla livstecken jag fick av henne. Förbi fönstret strömmade helsingforsare i lagom torsdagstakt. Någon gick på bio. Andra slank in på restauranger. Medan de flesta sprang mot närmaste buss eller metro för att ta sig hemåt.

Fast jag tror ändå inte att jag börjar där, vad ger det er liksom? Seagal-kopiorna var underhållande, men man måste nästan ha varit där för att ha någon behållning av det. Istället börjar jag från den här morgonen när min kollega Robert och jag stod nere i en hotellobby och väntade på den kvinna som vi skulle ta med oss till en föreläsningssal några kvarter bort.

Något försenad kom hon ner, men bara för att hämta plåster. Som många andra mammor around the globe hade hon nämligen barnen med sig och en i skaran hade gjort illa sig. När alla var omplåstrade och vid god vigör satte vi oss så i en taxi som tog oss till universitetet. Vi två, och Skandinaviens första kvinnliga imam (och feminist): Sherin Khankan.

Och vet ni, det finns så mycket av det hon sa som borde komma fram. Hon berättade om sin uppväxt med en muslimsk syrisk pappa och en finländsk kristen mamma. En uppväxt där hon fick höra sin pappa säga ”you can be anything”. Ett sammanhang där hon inte tvingades välja utan firade eid med pappa och jul med mamma. Där hon fick växa i egen övertygelse innan hon fattade några beslut. Hon valde islam, men inte på det sätt som många av oss relaterar till just den religionen. Hon blev till och med själv imam.

Women are the future of Islam, var temat för hennes föreläsning. En framtid med jämlikhet mellan könen, men egentligen handlar det enligt henne inte om kön. Alls. Det handlar om att vara mänska. Att hon själv blev imam handlar heller inte om någon reform eller något nytt och kontroversiellt, utan hon menar att hon och hennes medsystrar går back to the traditions. Words matter. Translation matter. Interpretation matter. Allt det hon pratade om finns nedskrivet. I Koranen. I olika profeters texter. Allt är ord som översatts och tolkats av någon.

Själv tänkte jag där och då på alla dessa bokstavstrogna som finns runt om i vår värld och hur skört hela systemet är när det kommer till de texter kring vilka vi bygger våra religioner. Vi har ord som nedtecknats för flera tusen år sedan. På ett språk som inte talas av många och där vokabulären dessutom beskriver ett sammanhang och ett sätt att leva som inte längre finns. Om vi då stannar där, i den bokstavliga översättningen, så kan det resultera i uppfattningen om att mänskor som älskar mänskor av eget kön är vedervärdiga. Eller i uppfattningen om att kvinnor inte ska bli präster eller imamer.

I believe heaven and hell are mental states, sa hon också. Vi lever det redan här, inom oss. Och alltför många späder gärna på helvetet inom en annan mänska, tänker jag. Sherin å andra sidan sa: Focus on the good stories, never focus on the opposition.

Ja hjälp, vilken dag.