Liv med extra allt

I väntan på tåget som ska ta mig hem till Vasa sitter jag ensam på ett café i Åbo. Här finns ingen jag känner, ingen som känner mig. Runt omkring mitt bord pratas och skrattas det. Någon jobbar koncentrerat framför sin laptop medan andra slösurfar på mobilen. I luften ligger förväntansfull fredagsstämning och stress. Luften är varm och tjock, så där som det lätt blir när många mänskor samlas på ett ställe.

Just nu skulle jag vilja berätta för någon om hur upprymd jag känner mig. Om hur allt det spända från i onsdags har förbytts i en vildsint känsla av att jag vågar och klarar nästan vad som helst. Tänk att jag fixade konferens-streamingen!

Jag skulle också vilja berätta om hur jag idag satt där vid mixerbordet och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Om hur Fridas ord djupt berörde och trängde sig in i både mitt och de andra deltagarnas liv.

Tänk så mycket som får rum i tillvaron samtidigt, att glädjen ibland kan vara så full av sorg. Och tänk hur viktigt det är att vi har mänskor vid vår sida som lyssnar när vi behöver prata om allt det som trängs inom oss, hur utlämnade vi känner oss när vi plötsligt står ensamma. I mitt fall är det tillfälligt, jag sitter snart på tåget hem till mina mest älskade mänskor och om några timmar får jag berätta om allt det som bubblar inom mig.

Men tänk på dem som inte har någon som lyssnar, de som upplever sin ensamhet som total.

Måtte vi alla bli bättre på att ta hand om dem.

IMG_20181020_143257_109.jpg

Det suger – suger det?

Har ni tänkt på hur mycket tid och ansträngning vi lägger på att bli vuxna? På att växa till oss, samla erfarenhet, mogna, tråna, vänta och längta. Fullt övertygade om att allt kommer att lösa sig så fort vi når det magiska vuxenstrecket. Då kommer vi äntligen att få göra vad vi vill och vågar! Det blir Happy Hour dygnet runt, typ.

Och det blir det ju faktiskt. Uppskattningsvis i någon månad. Tills man inser att saker och ting inte har en benägenhet att lösa sig av sig självt utan att man måste lösa dem. Man måste jobba för att få in lite cash för att sedan lägga största delen av dem på löpande utgifter. På hyror och försäkringar. Mat och kläder.

Men man härdar ut, biter ihop och betalar bort. För försäkringar man aldrig utnyttjar och mat som långsamt täpper till blodkärlen. Så småningom övergår man från att betala hyror till att låna pengar för att köpa bostad eller bygga hus. Allt för att få vara vuxen och bekymmerslös.

Sen om man har tur får man barn. Barn som i en millisekund går från blöjor till fem före moped. Barn som man älskar och därför vill ge en bra start i livet.

Vuxenheten kostar på, helt enkelt. Inte bara när det kommer till materiella och fysiska medel utan också gällande det att vara en vuxen bland andra vuxna. Ta tha word of the modern society: konsensus. Diskussion, delaktighet, demokrati. I ditt hem, på din arbetsplats, i samhället. Ibland, efter att jag betalat alla räkningar eller suttit på ett långt möte där alla behöver få göra sin röst hörd, smyger sig tanken försiktigt på: tänk om man skulle få vara barn igen?

Fast fan – vem vill egentligen vara det?