Förlåt, jag ljög

Det sägs att man inte ska ljuga, att det är fult. Ändå är jag övertygad om att vi alla gör det. Ibland använder vi oss kanske av grova och smutsiga lögner för att desperat försöka shejpa upp våra egna tillkortakommanden, mer ofta vänder vi oss till det som vi väljer att kalla vita lögner. Lögner som vi bortförklarar med att vi använder dem av omtanke, för att inte skada andra

Själv ljög jag i mitt sista inlägg när jag skrev om livskris ”light”. På riktigt är den ju inte det – light – utan så mycket större.

Det är inte det att jag skulle vara rädd för att bli äldre, åren i sig har jag inga problem med. Speciellt eftersom jag inte blev någotsånär vuxen förrän jag fyllde 40. Det som jag däremot har problem med är de så att säga ”indirekta följderna” av mitt åldrande. På samma gång som jag plockar på mig den ena välförtjänta rynkan efter den andra, knuffar jag obönhörligen mina föräldrar och andra för mig viktiga personer närmare den fiktiva världskanten. Och samtidigt som jag gör det så drar jag mitt barn närmare och närmare självständighet och oberoende. Något som i och för sig också är så som det ska vara eftersom det trots allt är min uppgift.

Och kvar här i mitten är jag. Jag som inte längre är yngst men ännu inte äldst. Jag menar, hur får man ihop det?

En av Sveriges Radios sommarpratare från något år tillbaka, Louise Linder, sa att meningen med tillvaron och våra liv är att dela livet och leva livet. Att det är mänskorna och relationerna som ger innehåll. Självklart håller jag med,

men varför måste det vara så svårt?

 

Livskris light

Batwoman

Jag försöker, verkligen. Att njuta av att jag just nu befinner mig mitt i livet. Rent allmänt och statistiskt vill säga, för min del och med mina taskiga lungor ligger jag vid det här laget kanske någon centimeter över mittlinjen men ändå, jag har en hel del tid kvar att fylla!

Med … vadå?

Borde jag tänka pro-aktivt och börja dödsstäda? En syssla som en av mina vänner fyllde fritiden med för en tid sedan. Eller nej, även om det skulle vara skönt att rensa upp i röran är det kanske lite väl tidigt. Beta av min bucketlist? Annars bra, men jag har inte gjort upp någon än. Hur ska man veta vad man fyller en sån med? Jag gillar inte ens delfiner.  Eller så borde jag satsa på att förverkliga mig själv. Fast fan, det jobbar jag ju på hela tiden.

Men nej, jag klagar inte! Mitt i livet är helt okej.

Typ.

Syre

Det är hon som är mittpunkten i våra liv. När vi inte orkar och nästan ger upp, bär hon oss. När vi ibland misslyckas eller gör bort oss, är det hon som tröstar. Utan förebråelser eller fördömanden, enbart villkorslös kärlek.

Det är hon som tar hand om inte bara oss utan också våra barn och deras barn. Hon som trots allt sämre syn verkligen ser oss alla. Inte med sina ögon, utan med hjärtat.

Och det är när hon tvingas kämpa för att få ner syre i sina lungor, som vi alla nästan kvävs.

Mamma

Tonåringar, tid och things to do

Vänta lite bara!

Snaaart.

Om en stund.

Jag ska bara … (här kan du som förälder lägga in valfritt verb) … först.

Det fixar sig!

Jag hinner nog.

Måste du alltid bekymra dig?

Kvällen är lång, mamma!

Det är lugnt, jag gör dem (läxorna) sen.

VA? Är klockan redan HALVELVA! Varför har du inte SAGT något?!

 

And repeat. I nio (långa) år.