När jag var 7 år, snart 8, dog min mormor. Ingen nära mig hade dött tidigare, åtminstone ingen jag minns något av. Därför blev hennes död den största och mest sorgliga livshändelse jag behövt möta. Även om det nu är fyrtio år sedan minns jag ännu overklighetskänslan. Bedrövelsen. Deras lilla stuga som med ens blev …

Fortsätt läsa

Tänk om våra liv skulle vara just det, svartvita. Svartvita till den grad att vi varken fick eller behövde uppleva mer än lagom av allt. Av kärlek och hat. Glädje och sorg. Vi skulle inte behöva tampas med frustrationer, aggressioner eller rädslor. Men inte heller få uppleva den upprymda glädje som ibland sveper iväg oss …

Fortsätt läsa