Vem eller varför?

Jag tror att jag är mest ögon, en person som iakttar. Mest av allt tycker jag om att betrakta andra mänskor och hur de funkar tillsammans. Delvis för att jag ser det som ren och skär underhållning, men mest för att jag är intresserad av hur vi får tillvaron att gå ihop med olika viljor och skiftande åsikter. Hur mycket pratar jag då? Tyvärr mindre och mindre, eftersom jag ibland får känslan av att det kanske inte är mödan värt.

Men nu var det ju inte mig det hela skulle handla om, utan frågan om varför vi så ofta lägger fokus på vem och inte varför. Vem gjorde det här och vem gjorde det där – istället för att fråga varför gjorde hon eller han så? Igår och idag har jag iakttagit alltför mycket ”vem” (liksom under de två senaste åren) och nu börjar jag tycka att det är dags att skippa den frågan.

För att belysa hela vem/varför-problematiken tänker jag ta en fiktiv kommun till hjälp, vi kan kalla den Knorsholm. I den här kommunen skulle man välja en ny kommunstyrelse men eftersom man inte kunde enas om vem som skulle leda den och inte heller om vem som skulle göra det med henom,  valde en del av knorsholmarna den ovanliga utvägen att åberopa proportionella val.

I samband med det här och strax efteråt lades stort fokus på frågan VEM som drog igång det hela och VEM som röstade hur. När frågan istället borde lyda varför drog man igång det hela och varför röstade man som man röstade. Själv tänker jag att om man istället för att beskylla varandra för än det ena och än det andra, vågade fråga just de frågorna, skulle man eventuellt bli lite klokare.

Varför begära proportionella val? Upplevde man att man inte blev lyssnad till – VARFÖR i så fall? Saknades förtroende för någon part – VARFÖR i så fall? Ville man ha en större förändring – VARFÖR?

Varför röstade enskilda personer som de gjorde? Delade man kanske samma värderingar och åsikter med en viss grupp – VARFÖR i så fall? Upplevde man att ens röst hördes och uppskattades i enbart ett visst sammanhang – VARFÖR?

Att sånt.

Men nu ska jag gå och lägga mig. VARFÖR – kanske ni undrar. Jo för att jag är trött.

 

 

 

 

 

Förlåt, jag ljög

Det sägs att man inte ska ljuga, att det är fult. Ändå är jag övertygad om att vi alla gör det. Ibland använder vi oss kanske av grova och smutsiga lögner för att desperat försöka shejpa upp våra egna tillkortakommanden, mer ofta vänder vi oss till det som vi väljer att kalla vita lögner. Lögner som vi bortförklarar med att vi använder dem av omtanke, för att inte skada andra

Själv ljög jag i mitt sista inlägg när jag skrev om livskris ”light”. På riktigt är den ju inte det – light – utan så mycket större.

Det är inte det att jag skulle vara rädd för att bli äldre, åren i sig har jag inga problem med. Speciellt eftersom jag inte blev någotsånär vuxen förrän jag fyllde 40. Det som jag däremot har problem med är de så att säga ”indirekta följderna” av mitt åldrande. På samma gång som jag plockar på mig den ena välförtjänta rynkan efter den andra, knuffar jag obönhörligen mina föräldrar och andra för mig viktiga personer närmare den fiktiva världskanten. Och samtidigt som jag gör det så drar jag mitt barn närmare och närmare självständighet och oberoende. Något som i och för sig också är så som det ska vara eftersom det trots allt är min uppgift.

Och kvar här i mitten är jag. Jag som inte längre är yngst men ännu inte äldst. Jag menar, hur får man ihop det?

En av Sveriges Radios sommarpratare från något år tillbaka, Louise Linder, sa att meningen med tillvaron och våra liv är att dela livet och leva livet. Att det är mänskorna och relationerna som ger innehåll. Självklart håller jag med,

men varför måste det vara så svårt?

 

Syre

Det är hon som är mittpunkten i våra liv. När vi inte orkar och nästan ger upp, bär hon oss. När vi ibland misslyckas eller gör bort oss, är det hon som tröstar. Utan förebråelser eller fördömanden, enbart villkorslös kärlek.

Det är hon som tar hand om inte bara oss utan också våra barn och deras barn. Hon som trots allt sämre syn verkligen ser oss alla. Inte med sina ögon, utan med hjärtat.

Och det är när hon tvingas kämpa för att få ner syre i sina lungor, som vi alla nästan kvävs.

Mamma

Livet

Jag ser på honom där han ligger raklång på britsen. Klädd i nytvättad skjorta och den obligatoriska stickade västen. På de seniga benen har han sina nya jeans som han stolt förevisade innan han steg in i bilen. Med armarna utsträckta vid sidan lyssnar han på sjuksköterskan som på finska förklarar vad som ska hända. I hennes pauser översätter min syster och jag instruktionerna till Replot-dialekt. Han är så duktig, öppnar och stänger ögonen vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt eller för sent. Och där någonstans går mitt hjärta nästan sönder, pappa.

Jag tänker på alla de år då det var hans uppgift att ta hand om oss. År under vilka han var igång nästan dygnet runt, med jobb och hemmajobb. Jag tänker på hur han lärt oss att väl planerat är halva arbetet. Och på hur han alltid var den som inte kunde säga nej till oss tre döttrar utan istället sa fråga mamma. Jag tänker på att det alltid varit han som vid olika tillställningar ställt sig upp då ordet släppts fritt. Alltid försedd med en god historia som fick folk att skratta igenkännande medan vi flickor smått generade satt bredvid. Jag tänker på hur olycklig han var när någon av oss var sjuk eller ledsen.

Någonstans längs vägen förändras relationerna, oftast gradvis. Precis som målet är med fostran. Som förälder vill man rusta barnen inför de utmaningar som livet för med sig så att de både vågar och vill stå på egna ben. Själv har jag rustats väl. Via försök och misstag har jag fått lära mig att både lyckas och misslyckas. Alltid med mina föräldrar bredvid. Något som jag med eget barn nu fått lära mig är fruktansvärt svårt. Att inte överbeskydda, gripa in eller ta över, utan finnas där och vänta tills erfarenheterna formar en stadig grund.

Någonstans längs vägen förändras också ansvarsförhållandet, vem som står bredvid vem.

Idag stod jag bredvid.