Fatta pappa att det är dags för allhelgona igen, redan andra gången utan dig – vart far tiden egentligen? Ifjol tändes ljus för dig framme i kyrkan men i år fick du nöja dig med ljus i lyktan på din lilla kolonilott och med en matchande ljusslinga i din nya fina prydnads-en (mamma ville ha det och vi tänker att det är ganska fint så här i novent) kolla bara:
Men det var ju egentligen inte det jag ville prata om. Minns du hur du ofta tappade bort grejer? Nycklar, skiftnycklar, handskar – typ allt som går att lägga på ett ”bra ställe” för att sen glömma bort var just det stället är. Och minns du hur du gjorde för att försöka hålla lite koll? Jag säger bara: röda balsnören och tunna kättingar. Om man hittade något som var fastbundet i ett snöre här på backen och sen drog i snöret så fick man nio gånger av tio tag i dig som var fäst i andra änden. Sen vartefter din minnessjukdom framskred gjorde vi fan inte annat än letade grejer här. Fast det var inte heller det som jag skulle prata om men det hänger ihop med poängen och vart jag är på väg, jag kommer dit.
Idag tändes alltså inte ljus för dig i kyrkan men jag skulle dit i alla fall. Varför då kanske du undrar? Jo i vintras när jag ville göra något som var bara för mig, något som jag visste krävde koncentration för att kunna genomföra (läs: hålla stämman) och något som hade potential till glädje, började jag sjunga med i Skärikyrkans kör. Du kanske undrar hur det går ihop med mig och den musik jag annars brukar lyssna på och sjunga? Helt bra tänker jag, det finns nämligen ett tillfälle för allt. Längs vägarna vrålar jag med i Volvoräägör eller drar en bombastisk tolkning av Delilah och i kyrkan stillar jag mig och sjunger Requiem. Funkar perfa, allt får mig att må bra och det är väl det som är meningen att vi ska göra med och i våra liv? Sånt som gör att vi känner just det, livet i oss, vilket ibland till och med får oss att känna någon form av mening?
Men nu märker jag att jag glider iväg igen. Jag skulle alltså till kyrkan (kolla så muffig den gamla orgeln är, som tur är behöver jag inte dra i spakarna och hantera tangenter och pedaler på den utan det gör vår dirigent som faktiskt äger på det).
Okej: inför hela happeningen behövde jag göra mig fin. Vi har fått blåa schlärvor att drapera runt oss så de enda andra förhållningsregler som getts var att vi ska ha svarta eller vita kläder. Svart tänkte jag och kastade mig in i garderoben där jag lokaliserade den klänning som jag enkom köpte till din begravning pappa. När jag tar ut den känner jag något i ena fickan och du kan aldrig tro var det var! Den ANDRA NYCKELN TILL V70 som jag har haft bort i flera månader! Precis som förr i världen när vi vansinnesletade stuff med dig har jag irrat runt och tömt väskor, grävt genom fickor, legat på knäna och kikat under möbler… allt medan jag sammanbitet mumlat orden vi använde då (jag skriver inte ut vilka men vi kan väl säga att jag inte skulle ha dragit dem i kyrkan idag). Var hittade du dem och hur gjorde du pappa, idag av alla dagar?
Det var väl bara det jag ville att du skulle veta, att jag hittade dem och ville säga tack. Eller ja, en sak till, kom ihåg att jag saknar dig! Och var så snäll och hälsa till alla de andra som vi har mist här nere att jag också saknar dem? Mycket.
Vi ses en annan dag.
Linda gillar läget 