Jag saknar mig

Nej, jag har inte skrivit på länge. Faktum är att min senaste bloggtext skrevs för snart två månader sedan, i slutet av juni. Och i samband med det slog det mig plötsligt att jag inte längre hade riktigt koll på vad som är viktigt här i livet eller vem jag ens är längre. Kan man mista sig själv? Det kan man tydligen.

Kanske var det i något av de blommiga sommardikena som jag försvann, eller var det långt där ute i Kvarkens mjukt rullande vågor? Sett så här i efterhand tror jag att det nästan måste ha varit där, intrasslad som jag var i allt det som hänt under de senaste åren.

Den trassligaste tanken och den som det tar längst tid att reda upp innan jag kan lösgöra mig från, är frågan om vem jag gör saker för och varför, eller rättare sagt: frågan om vem jag väljer att göra saker för och varför. För mig väldigt grundläggande frågor eftersom jag tidigare varit bland de första att räcka upp handen när det behövs frivilliga och den som nästan slagit knut på sig själv för att alla ska förstå varandra och må bra. Jag har varit hon som tar ansvar. Mycket ofta för ett tack i gengäld men långt ifrån alltid. Om ni inte redan har märkt det kan jag berätta att det är i princip omöjligt att söka lösningar som skulle göra alla nöjda.

Det som nu stilla gnager mig är att medan jag ägnar stora delar av min fritid åt att försöka sätta mig in i frågor som jag aldrig ens kunnat ana att jag skulle behöva sätta mig in i. Och medan jag ”ansvarsfullt drar mitt lilla samhällsstrå till samhällsstacken”, blir mina mest älskade mänskor äldre. Resultatet av det är att någon av dem inte behöver mig lika mycket som förr, andra behöver mig nu mer än någonsin. Men oavsett behovsmängd, är det de som är de absolut viktigaste för mig och som också på riktigt visar att jag är viktig för dem. Så vem gör jag saker för och varför. Var vill jag finnas.

Och var är jag nu?

Personalfrågor

Sjukskötare

Vård- och landskapsreformen faller medan jag ligger och snörvlar på soffan. Jag kan tänka mig att vårdpersonal runtom i landet drar en kollektiv suck av lättnad. Ingen reform, regeringen avgår. Osäkerheten inför vad som komma skall både minskar och ökar, samtidigt. Just nu vet vi inte vad vi har men inte heller vad vi får.

Med min vårdpersonal förhåller det sig så att han couldn´t care less. Vem bryr sig om strukturer så länge det finns korv i kylskåpet och en hand som kliar en på magen? Fatta så skönt det skulle vara,

att inte ha något annat att bry sig om.