Kära Dag Bok,

IMG_20190127_140304_079.jpg

Idag tog vi oss över isen till villan. Först gick det jättebra för många skotrar hade kört upp breda spår. Så vi kunde gå snabbt. Sen hade skotrarna svängt åt ett annat håll än det vi skulle till, så då måste vi göra egna spår. Då gick vi lite långsammare. Fast vi gnällde inte för vi är stora nu. Dessutom var det jättekallt så om man skulle ha stannat och gnällt skulle man ha frusit jättemycket. Det är sånt man lär sig med åren.

Sen kom vi fram till villan. Och så gick vi till den andra holmen som är vår. Den som vi inte får bygga något på, men det gnäller vi inte heller för. Där hade stora granar blåst omkull så en annan helg måste vi ta motorsågen och reda upp. Vi vill ju att holmen ska vara fin under tiden då vi inte bygger en sommarstuga.

Sen gick vi tillbaka. Vid bastun hade någon glömt en simfot. Och då tänkte vi att vintern säkert kom fort i år. Så fort att man bara hann ta av sig sin ena simfot. Eller så var det någon som hade haft jättebråttom så där annars bara. Men det är ju onödigt, sånt kanske man också borde lära sig med åren. Att inte stressa.

Sen gick vi tillbaka över isen.

Snipp snapp snut så var den dagen slut.

 

Svensk, svenskare, Replotbo

Då jag var sju år kunde jag inte sjunga Modersmålets sång. Jag tyckte om att sjunga så när det kom till själva melodin uppstod inga större svårigheter. Problemen infann sig istället i samband med texten då jag istället för ”härligt” sjöng hälit, istället förljuvligt” juovli. ”Bringar” hade jag ingen aning om vad det betydde, men det gick ändå bra att uttala. Typ samma på högsvenska som dialekt. Och modersmål blev helt enkelt … måodäschmål.

Trots vissa svårigheter i det praktiska utförandet tyckte jag från första stund om sången. Om den mäktiga känslan som infann sig när man fick sjunga många tillsammans i ett litet klassrum i en liten skola i en liten by någonstans i Finland. Tillhörigheten så att säga tilltalade mig. Den och känslan av att höra till ett större sammanhang.

Även om sammanhanget med åren konstigt nog både krymper och växer, känner jag fortsättningsvis på samma sätt. Addera den känslan med översentimental fyrtiosexåring så inser du att upplevelsen är något utöver det vanliga. Skillnaden är den att samtidigt som jag känner mig så väldigt väldigt finlandssvensk, så känner jag mig idag också som en del av världen, eftersom mitt språk är lika viktigt som ditt. Språket är jag och jag är språket.

Det är via språket som vi förmedlar budskap, berättar vem vi är och vem vi vill vara. Trots att vi kanske inte använder de samma orden så möts vi ofta ändå. Varför? Jag tänker mig att det beror på den egna viljan. Om vi har en uppriktig vilja att förstå varandra.

Förstår vi.

 

 

 

Nästan ända fram…

Så jag packade väskan, igen. Det behövs egentligen inte så mycket för en natt i hufvudstaden, men typ det allra nödvändigaste är alltid bra att ha med sig. Dessutom vill man ju gärna vara till sin fördel när man ska vistas med fler mänskor än vanligt. Hel och ren är inte fy skam, men ibland vill man vara lite helare och aningens renare. Inför dag två överträffade jag till och med mig själv och lade ner ett par svarta strumpyxor till min klänning. Vad ger ni mig för det?

När dag 2 infann sig insåg jag dessvärre att det inte var strumpbyxor jag packat utan tights, vilket innebar att jag var tämligen ”barfotad”. Fast det var inga problem, eftersom jag också rafsat ner ett par svarta sockor. Mänskans triumf över elementen, just saying! Att jag kom ihåg! Ystert glad drog jag på mig sockorna. Drog. Och drog. Tills jag så småningom fattade att sockorna omöjligt kunde vara mina. Mina slutar nämligen inte i grenen.

Så jag drog av mig hela alltet igen och gjorde en mental anteckning om att ge tillbaks sockorna till min man, varefter jag stoppade ner mina bara fötter i  skorna. Syns knappt alls att jag är blekfotad, tänkte jag. Tills jag stod framför hisspegeln, men då var det för sent. Andtruten kastade jag mig in till Forum för att shoppa loss, men där ville man inte öppna sina dörrar förrän om en timme. Så vad gör man? Man står sitt kast. Egentligen tror jag inte att någon ens märkte att det fattades vissa klädesplagg på min kropp. Allt jag behövde göra var att öppna munnen och lösgöra min entusiastiskt hemsnickrade finska så glömde de allt annat.

Själv glömde jag allt annat när jag vid Kampens Alko fann den ultimata produktförpackningsutvecklingen i form av mamma-Grandin: behold! Det enda som fattades var sugröret, men så handlingskraftig kvinna jag är så tillsatte jag det själv.

Vino Tinto to go, vem gnäller då om sockor?

Grattis, liksom

Igår hade vi varit gifta i 18 år, tänk! Sextusenfemhundrasjutti dagar av ren och skär lycka. Etthundrafemtisjutusensexhundraåtti timmar av ögonglitter och pirr i magen. Niomiljonerfyrahundrasextitusenåttahundra minuter av djup och innerlig schääärlek.

SKOJA BARA!

Eventuellt tog jag kanske i lite där. Men så här i efterhand sett har vi haft det riktigt bra, tackar som frågar. Så pass bra att jag så här på vår artonde bröllopsdag tänkte skojsa till det lite och för första gången på alla dessa år, dagar, timmar och minuter – tankade bensin i vår dieselbil.

Hur tror ni att det kändes att ringa hem och brejka the wonderful news till mannen som för länge sedan lovat att älska mig i nöd och lust?

Jo grattis på bröllopsdagen, liksom. Vad gör du ikväll, ska vi bogsera lite bil?