Sorg

IMG_20181020_143257_109.jpg

Igår satt vi där tillsammans, vi som känt varandra så länge. Ett helt liv, till och med. Tillsammans drack vi kaffe, tänkte högt, grät lite. Men också skrattade. Alla känslor får och måste rymmas in, även om sorgen målmedvetet gör sitt bästa för att ta över. Dominera. I en skoningslös saknad som bottnar i vetskapen om att man aldrig någonsin kommer att få möta den andras ögon igen.

Många gånger tänker vi oss att sorgen är kall, hopplös. Ändå rymmer den så mycket mer – om vi låter den göra det. Om vi låter oss själva känna efter istället för att skärma av. Och med det öppnar upp för tacksamhet och glädje över att vi trots allt fått ha varandra.

Jag är tacksam och glad över vad livet gav er, över den trygghet och livsglädje som jag såg att ni delade. Samtidigt som jag är så innerligt ledsen för din och er skull, för den saknad ni nu känner.

Jag deltar i sorgen.

 

 

Svartvitt

svartvitt

Tänk om våra liv skulle vara just det, svartvita. Svartvita till den grad att vi varken fick eller behövde uppleva mer än lagom av allt. Av kärlek och hat. Glädje och sorg. Vi skulle inte behöva tampas med frustrationer, aggressioner eller rädslor. Men inte heller få uppleva den upprymda glädje som ibland sveper iväg oss på nya äventyr, eller den hoppfulla förväntan som driver vår längtan efter någon eller något.

Inte heller skulle vi i så fall behöva möta den gränslösa sorg och saknad som nästan förgör oss, men som ändå är en del av livet. Det är ofrånkomligt att det ibland känns som om  just denna ytterlighet tillåts ta över vår tillvaro, men jag vågar nästan lova att det på något vis kommer att balanseras upp. Det kommer kanske aldrig att bli helt bra, men bättre.

När?  Det vet ingen, men så småningom.

Styrka till er som kämpar.