Svartvitt

svartvitt

Tänk om våra liv skulle vara just det, svartvita. Svartvita till den grad att vi varken fick eller behövde uppleva mer än lagom av allt. Av kärlek och hat. Glädje och sorg. Vi skulle inte behöva tampas med frustrationer, aggressioner eller rädslor. Men inte heller få uppleva den upprymda glädje som ibland sveper iväg oss på nya äventyr, eller den hoppfulla förväntan som driver vår längtan efter någon eller något.

Inte heller skulle vi i så fall behöva möta den gränslösa sorg och saknad som nästan förgör oss, men som ändå är en del av livet. Det är ofrånkomligt att det ibland känns som om  just denna ytterlighet tillåts ta över vår tillvaro, men jag vågar nästan lova att det på något vis kommer att balanseras upp. Det kommer kanske aldrig att bli helt bra, men bättre.

När?  Det vet ingen, men så småningom.

Styrka till er som kämpar.

 

 

 

 

 

 

 

Rätt tidpunkt

Många av oss drar sig för att genomföra saker. Och väntar i det längsta på att den ”rätta tidpunkten” ska infinna sig. Rätt tidpunkt för att få barn, byta jobb eller resa jorden runt. Rätt tidpunkt för att studera, skilja sig, skaffa hund eller bygga hus. Men vet ni vad? Den rätta tidpunkten är en myt. Det finns ingen sådan.

Allt det vi har att arbeta med finns nu och här runt omkring oss. Val vi gör eller inte gör. Saker vi åstadkommer eller inte åstadkommer. Allt det kommer alltid att på något sätt påverka andra och annat, det kommer vi inte ifrån. Vi kommer kanske att såra någon. Eller göra någon väldigt glad. Kanske behöva stå ut med att en tid leva fattigt. Eller inse att det är okej, vi klarade det. Naturligtvis kan allt gå fel! Men det kan också gå väldigt väldigt rätt

Tänk på, att medan många av oss går här och väntar på att den rätta tidpunkten ska infinna sig, så är risken stor för att den hela tiden flyttas framåt. Någon vi älskar kanske plötsligt blir sjuk, eller dör. Du blir arbetslös. De resmål vi sett framför oss listas som alltför osäkra att bege sig till. Och i det vakuum som brukar uppstå i väntan är risken stor för att livet sakta går förbi oss. Sen står vi en dag där, undrandes hur det kunde bli så här. Egentligen tror jag inte på det där med att vi ska leva som om varje dag vore den sista.

Lev istället som om varje dag vore den bästa.

/ Linda