Liv med extra allt

I väntan på tåget som ska ta mig hem till Vasa sitter jag ensam på ett café i Åbo. Här finns ingen jag känner, ingen som känner mig. Runt omkring mitt bord pratas och skrattas det. Någon jobbar koncentrerat framför sin laptop medan andra slösurfar på mobilen. I luften ligger förväntansfull fredagsstämning och stress. Luften är varm och tjock, så där som det lätt blir när många mänskor samlas på ett ställe.

Just nu skulle jag vilja berätta för någon om hur upprymd jag känner mig. Om hur allt det spända från i onsdags har förbytts i en vildsint känsla av att jag vågar och klarar nästan vad som helst. Tänk att jag fixade konferens-streamingen!

Jag skulle också vilja berätta om hur jag idag satt där vid mixerbordet och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Om hur Fridas ord djupt berörde och trängde sig in i både mitt och de andra deltagarnas liv.

Tänk så mycket som får rum i tillvaron samtidigt, att glädjen ibland kan vara så full av sorg. Och tänk hur viktigt det är att vi har mänskor vid vår sida som lyssnar när vi behöver prata om allt det som trängs inom oss, hur utlämnade vi känner oss när vi plötsligt står ensamma. I mitt fall är det tillfälligt, jag sitter snart på tåget hem till mina mest älskade mänskor och om några timmar får jag berätta om allt det som bubblar inom mig.

Men tänk på dem som inte har någon som lyssnar, de som upplever sin ensamhet som total.

Måtte vi alla bli bättre på att ta hand om dem.

IMG_20181020_143257_109.jpg

Sorg

IMG_20181020_143257_109.jpg

Igår satt vi där tillsammans, vi som känt varandra så länge. Ett helt liv, till och med. Tillsammans drack vi kaffe, tänkte högt, grät lite. Men också skrattade. Alla känslor får och måste rymmas in, även om sorgen målmedvetet gör sitt bästa för att ta över. Dominera. I en skoningslös saknad som bottnar i vetskapen om att man aldrig någonsin kommer att få möta den andras ögon igen.

Många gånger tänker vi oss att sorgen är kall, hopplös. Ändå rymmer den så mycket mer – om vi låter den göra det. Om vi låter oss själva känna efter istället för att skärma av. Och med det öppnar upp för tacksamhet och glädje över att vi trots allt fått ha varandra.

Jag är tacksam och glad över vad livet gav er, över den trygghet och livsglädje som jag såg att ni delade. Samtidigt som jag är så innerligt ledsen för din och er skull, för den saknad ni nu känner.

Jag deltar i sorgen.