En av de bästa saker jag vet är att lyssna. På allt från musik till andra mänskors berättelser, intressanta föredrag, podar eller huvudlösa skrönor. Jag njuter av att få luta mig tillbaka, att ibland låta mig underhållas och ibland utmanas att tänka nytt och annorlunda. Medan benen långsamt somnar bort under mig och hjärnan arbetar hårt för att bearbeta allt som den får ta del av, blir mina öron alldeles glada, varma och gosiga. Typ som ikväll när jag fick bänka mig nedanför Akademisalens podium och lyssna till Jan Guillou (tack för det, Vasabladet!).
Under några timmars tid vävde han samman dåtid med nutid, politik med religion och fakta med fiktion. Han berättade om sånt som under 1900-talet verkligen hände och sånt som kunde ha hänt. Ändå talade han inte så gärna om sånt som i framtiden kan komma att hända, då med hänvisning till att han inte ville gå utanför sin kompetens. Och det är gott, alltför många av oss har en benägenhet att göra det misstaget.
Av allt det han sa är det speciellt en sak som jag just nu inte kan släppa, det att ordets makt håller på att begränsas. Sorgligt nog förstår jag varför han säger så, i vad han grundar tanken.
Men jag tycker inte om det.
Linda gillar läget 