Samhälle eller Sär-hälle?

IMG_20181004_174521_925.jpg

På bilden har Navid Modiri just sagt ”Hej!” till alla oss som satt i salen. Han menar nämligen att det är just precis så enkelt: att skapa kontakt. Att visa den andra att du ser henne eller honom. Att visa att den du möter finns i ditt universum. Han sa till och med, att vi blir till i varandras blickar. Jag ser dig, du finns. Att inte se är att osynliggöra.

Fyrtiofem minuter senare satt vi där. Tagna över allt det vi fått lyssna till. Han pratade om ”mellanförskap” och hans och många andras upplevelse av att alltid finnas mellan samhällen, traditioner och kulturer. Men mest pratade han om vilken typ av samhälle som vi vill leva i. Vill vi verkligen att vi ska dra oss tillbaka i skilda boxar eller vill vi vara tillsammans? Naturligtvis funkar det att stänga in sig, det är fullt möjligt. Men om vi stannar i boxarna kommer vi så småningom att ruttna bort. Kunde vi tillsammans satsa på att gemenskapa ett samhälle istället för ett sär-hälle?

Tillsammans funderade vi också på samtal och att göra skillnad: Om du gör skillnad i dina samtal gör dina samtal skillnad. Som så kallad samtalsaktivist gav han oss tre riktlinjer för ett äkta samtal:

  • Lyssna för att förstå (på riktigt, inte bara framhäva dina egna tankar)
  • Ge och ta plats (i samtalet, tala – lyssna)
  • Lämna ditt ego hemma (ejmen rent av, på amirikanska)

Användbart i alla sammanhang, alldeles speciellt i sådana där vi tenderar att gräva ner oss i egna påståenden och argument och förbiser att öppna upp förståelsen för andras tankar. Kanske vi skulle ta och testa i valfritt sällskap?

Det får bli er hemuppgift: att inte bara tala, utan sam-tala.

Tack och hej!

Kalles Kaviar.

 

Om du rör mig brister jag

Ända sedan jag var liten har jag räknat mina år i läsår och inte i kalenderår.  I mitten av augusti har jag kastat mig ut mot nya äventyr för att sedan avrunda det hela i slutet av maj. De månader som sedan följer, juni och juli, är mina bonusmånader. Månader då jag förhoppningsvis får tid att andas. Tid att gå igenom allt det som har hänt för att sedan övergå till att se fram emot allt det som kommer att hända. Det vill säga det som jag är medveten om och därför kan förbereda mig på. Det mesta som ligger framför mig har varken jag eller någon annan klart för sig, tackochlov.

Tackochlov, skriver jag. Om jag ifjol hade vetat om allt det som jag under det kommande året på något vis skulle behöva möta, gå genom eller förhålla mig till, så kanske jag hade tvekat inte bara en utan flera gånger. Allra helst hade jag kanske låst dörren, dragit ner gardinerna och inväntat ett annat år. Ett snällare år. Ett år då ingen hade behövt bli sjuk. Och ett år då mänskor hade lyssnat till varandra i akt och mening att verkligen höra vad den andra sa. Istället för att stänga in sig i sina egna sanningar.

Ett bättre år.

Men nu är det gjort och liksom alla andra år så är det snart bakom mig, jag måste bara få det ur systemet först. Helst under kontrollerade former, så snälla rör mig inte.

För då brister jag.