Örongodis

En av de bästa saker jag vet är att lyssna. På allt från musik till andra mänskors berättelser, intressanta föredrag, podar eller huvudlösa skrönor. Jag njuter av att få luta mig tillbaka, att ibland låta mig underhållas och ibland utmanas att tänka nytt och annorlunda. Medan benen långsamt somnar bort under mig och hjärnan arbetar hårt för att bearbeta allt som den får ta del av, blir mina öron alldeles glada, varma och gosiga. Typ som ikväll när jag fick bänka mig nedanför Akademisalens podium och lyssna till Jan Guillou (tack för det, Vasabladet!).

Under några timmars tid vävde han samman dåtid med nutid, politik med religion och fakta med fiktion. Han berättade om sånt som under 1900-talet verkligen hände och sånt som kunde ha hänt. Ändå talade han inte så gärna om sånt som i framtiden kan komma att hända, då med hänvisning till att han inte ville gå utanför sin kompetens. Och det är gott, alltför många av oss har en benägenhet att göra det misstaget.

Av allt det han sa är det speciellt en sak som jag just nu inte kan släppa, det att ordets makt håller på att begränsas. Sorgligt nog förstår jag varför han säger så, i vad han grundar tanken.

Men jag tycker inte om det.

Man vet att…

… man har blivit äldre när man från en sekund till en annan bestämmer sig för att kasta sig på cykeln och trampa iväg på lördagsdans i sommarnatten. Utan föregående dagslånga klädvåndor. Bara nöjd med det faktum att man i garderoben lokaliserar något rent, tämligen svalt men inte för urringat. De dagarna då man ville synas är nämligen över, nu vill man istället hålla lite låg profil. Dessutom blir det lätt dragigt när man är ute och förlustar sig och så står man där några dagar efteråt, med rinnande ögon och snorig näsa. Man ska veta sina begränsningar!

Man vet också att man blivit äldre när man inte tar ryggsäck med, utan istället nöjer sig med cykelkorg. En cykelkorg som fylls med endast en st. reflexväst istället för ett antal lagom kylda drycker: Det blir ju så mörkt nu på nätterna och folk kör som galningar den tiden på dygnet. SOM dom kör!

För den äldre versionen behövs heller inte någon handväska, eftersom man äntligen kommit till insikt om att det inte lönar sig att under kvällens lopp ”bättra på makeupen”. Naturligtvis lägger man hemma på ett snabbt lager av lite allt möjligt innan man greppar sin Crescent, speciellt då mascara. Mest för att det överhuvudtaget ska synas var i ansiktet ögonen  befinner sig så att folk vet var de ska titta när de pratar med en. Det blir mindre pinsamt då. Men såväl mascara som makeup i övrigt får hålla så länge den håller. Om allt krackelerar är det ändå jag som finns där under, det kommer man inte ifrån.

Men en sak har inte ändrats på de senaste uppskattningsvis 25 åren – en vän får gärna vara med. Att prata och skratta med. Lyssna på musiken tillsammans med. Och sån tur att ett telefonsamtal räcker, att den vännen också har lika kort startsträcka och att det inte gör henne något att det inte återstår många timmar happening. För sen får man ju cykla hem tillsammans.

I reflexväst.

/ Linda