Förtroende och tillit

Jag försöker vara, och anser mig vara, en person som hellre hyser förtroende än misstro. Med det inte sagt att jag uppfattar mig som naiv och blåögd, utan istället så att jag sätter min lit till att det finns mänskor som äger en större sakkunskap än vad jag gör. Som exempelvis har satsat år av sina liv på att studera hälsa och sjukdom i såväl teori som praktik. Mänskor som därför har blivit väldigt bra på det dom gör. I deras händer överlåter jag med jämna mellanrum mig själv och mitt liv. Även mitt barn och hans liv. I största tillit.

Jag litar på att deras vilja att hjälpa och stöda andra är grundorsaken till det yrke de valt. Att deras naturliga nyfikenhet och öppenhet inför sin uppgift väger tyngst. Att deras empati och yrkesskicklighet inte kompromissas med. Att de inte låter sig köpas.

Men det är ju just det som är själva innebörden i att vara naiv och plågsamt blåögd! finns det många som då kanske påstår. Men det får stå för de som säger det. Jag ser det istället som det att min tillit hjälper mig att leva tryggt. Sakkunskapen leder mig vidare och stöder mig i de val jag måste göra.

Att gå den andra vägen känns för mig inte som ett alternativ. Att istället för förtroende odla misstro. Att anklaga mänskor och hela yrkeskårer för att mörklägga fakta. Anklaga dem för att sakna etik och se ner på hela deras samlade erfarenhet. När erfarenhet och integritet inte längre ges ett värde blir vägen med ens farlig.

Lika lite som jag tror att den samlade läkarkåren, sjuksköterskekåren och läkarvetenskapen som sådan låter sig köpas – låter jag mig själv köpas. I förtroendet och tilliten finns alltid ett eget ansvar. Att hålla mig informerad om alternativ och möjligheter. Att se för- och nackdelar och kunna lägga båda dessa i ett större perspektiv. Det är nämligen aldrig bara jag som det är fråga om.

Vi är många.

 

 

 

Örongodis

En av de bästa saker jag vet är att lyssna. På allt från musik till andra mänskors berättelser, intressanta föredrag, podar eller huvudlösa skrönor. Jag njuter av att få luta mig tillbaka, att ibland låta mig underhållas och ibland utmanas att tänka nytt och annorlunda. Medan benen långsamt somnar bort under mig och hjärnan arbetar hårt för att bearbeta allt som den får ta del av, blir mina öron alldeles glada, varma och gosiga. Typ som ikväll när jag fick bänka mig nedanför Akademisalens podium och lyssna till Jan Guillou (tack för det, Vasabladet!).

Under några timmars tid vävde han samman dåtid med nutid, politik med religion och fakta med fiktion. Han berättade om sånt som under 1900-talet verkligen hände och sånt som kunde ha hänt. Ändå talade han inte så gärna om sånt som i framtiden kan komma att hända, då med hänvisning till att han inte ville gå utanför sin kompetens. Och det är gott, alltför många av oss har en benägenhet att göra det misstaget.

Av allt det han sa är det speciellt en sak som jag just nu inte kan släppa, det att ordets makt håller på att begränsas. Sorgligt nog förstår jag varför han säger så, i vad han grundar tanken.

Men jag tycker inte om det.