Örongodis

En av de bästa saker jag vet är att lyssna. På allt från musik till andra mänskors berättelser, intressanta föredrag, podar eller huvudlösa skrönor. Jag njuter av att få luta mig tillbaka, att ibland låta mig underhållas och ibland utmanas att tänka nytt och annorlunda. Medan benen långsamt somnar bort under mig och hjärnan arbetar hårt för att bearbeta allt som den får ta del av, blir mina öron alldeles glada, varma och gosiga. Typ som ikväll när jag fick bänka mig nedanför Akademisalens podium och lyssna till Jan Guillou (tack för det, Vasabladet!).

Under några timmars tid vävde han samman dåtid med nutid, politik med religion och fakta med fiktion. Han berättade om sånt som under 1900-talet verkligen hände och sånt som kunde ha hänt. Ändå talade han inte så gärna om sånt som i framtiden kan komma att hända, då med hänvisning till att han inte ville gå utanför sin kompetens. Och det är gott, alltför många av oss har en benägenhet att göra det misstaget.

Av allt det han sa är det speciellt en sak som jag just nu inte kan släppa, det att ordets makt håller på att begränsas. Sorgligt nog förstår jag varför han säger så, i vad han grundar tanken.

Men jag tycker inte om det.

Pluriversum?

 

Vad i hela friden är det? Efter den föreläsning som jag igår lyssnade till blev jag aningens klokare, åtminstone när det gäller det området. Många andra klokhetsområden är ännu inte inmutade, men jag jobbar på det! Allt enligt bästa förmåga och med varierande framgång. Ni vet, så där som livet i största allmänhet. Vissa dagar gör man små framsteg medan man andra dagar stampar på stället. Antingen för att man inte förstår eller ibland till och med för att man kanske inte vill förstå.

Men till Pluriversum då… En kille vid namn Arturo Escobar menar att uttrycket står för en värld med plats för många världar. Och för mig som bor på en liten holme belägen på lagom avstånd från fastlandet – inte för långt borta men heller inte för nära – så kändes den tanken helt ok när den presenterades av Mia Ehrnström-Fuentes. Till och med snudd på självklar. Vi finns här lite avskilt men ändå som en del av det stora hela. Och på mer än ett sätt jämsides med den kust som vi med jämna mellanrum tar oss över till.

Då vi var små var vi beroende av färja för att ta oss över vattnet och tillbringade därför en hel del tid väntandes i varierande långa bilköer. I och med den bro som för ett antal år sedan byggdes, bestämmer vi idag själva när och hur vi vill ta oss över vågorna. Jag kan till och med krypa om jag vill, fast det vill jag ju inte eftersom jag älskar mina knän för mycket.

För mig har skären mer eller mindre alltid betett sig som en egen liten värld. De tillfällen då jag länge varit borta och äntligen närmar mig vattnet känner jag hur lugnet infinner sig. Hur jag kan andas ut i visshet om att det inte är långt kvar till tryggheten. Så ja, pluriversum som en värld med plats för många världar, det förstår jag.

Men man vill mer med pluriversum. Och nytt, sades det. Man vill stärka lokalsamhället och synliggöra möjligheterna att skapa något tillsammans: odlingar, matringar, andelslag… Men just där fastnade jag i den egna tanken om att är det då inte istället det gamla vi vill tillbaka till? Fastnade så det bara skrällde om det. Vilket gjorde att hela poängen garanterat gick mig förbi.

Så efter att jag stampat en stund på stället tog jag mina låsta tankar och åkte hem för att preppa sonen inför morgondagens prov i finska. Och idag är en ny dag, här i min del av Pluriversum.

/ Linda

IMG_20160512_091509