Kampen mot marsvinet

Trött efter de senaste veckorna och alldeles speciellt efter de senaste dagarna,  läser jag Vasabladet på nätet. Rubrik efter rubrik. Om sexuella trakasserier. Om knivhuggningar, påkörningar och skarvar. Elände är bara förnamnet på allt det som pågår i världen och Svenskfinland.

Inget förvånar mig längre så när jag kommer fram till notisen där man i texten lyfter fram ”kampen mot marsvinet”  så konstaterar jag lugnt: jaså, till och med marsvinen. Tydligen kan man inte lita på någon längre. Men sen kopplar hjärnan in och jag inser att marsvin i såväl singular som plural är oskyldiga: det är ju fråga om matsvinnet. Och att månadens ResQ-restaurang finns i Vasa.

Förlåt mig ni pälsbeklädda små, jag är inte riktigt mig själv.

Urholkad

#premiär #diy #pumpa #lykta #jackolantern #Vasabladet funkar till det mesta!

Efter en lång arbetsvecka (okej, fem dagar precis som alla andra veckor). Med långa möteskvällar (typ två kvällar till halv nio då). Några långa tågresor (jag vet att allt är relativt, men Åbo känns långt borta). Och mycket att fundera på (ni skulle bara ana) – så insåg jag att söndagen absolut behöver tillbringas hemma med familjen. Trots att jag några kilometer norrut hade en hel Skrivarakademi  och ett fantastiskt gäng mänskor väntandes på mig.

Vi sov alltså länge. Lyckligtvis vred vi inatt tillbaka klockan vilket innebär att det inte är alldeles uppenbart hur länge. Sen åt vi snuskigt mycket och gott till frukost. Och efter det tog vi fram världens bästa tidning aka Vasabladet, som är så mycket mer än läsning: Vasabladet är bastuvärme. Påskägg av papier mache. OCH perfekt som underlag när man ska karva innandömet ur pumpor (se bilden).

Eftersom det för både sonen och mig var första gången, inledde vi med att söka tutorials på YouTube. Tyvärr hoppade vi över de viktigaste sekvenserna  (observera de oproffsiga svarta linjer som kvarstår), men enades om att vår pumpa har kajal och med det kunde vi förklara oss nöjda.

Någon timme efter att vi nogsamt hackat livet ur vår orangea exemdrabbade vän (igen: se bilden), begav vi oss så till grannbyn för att dra ut hunden och hundens mor på promenad. Om det tänkte jag inte orda mycket, annat än att dagens sällskapshundar tydligen inte är gjorda av samma virke (päls) som hundarna förr i världen.

Sen hämtade vi take away från Vallan bara för att vi kan. Och för att vi inte kan (kunde) tänka oss att koka själva. Och med det var dagen nästan slut. Snipp snapp snut så var.. eller var den det? Not so much egentligen. Imorgon drar vi efter andan –

och börjar om.