Livet

Jag ser på honom där han ligger raklång på britsen. Klädd i nytvättad skjorta och den obligatoriska stickade västen. På de seniga benen har han sina nya jeans som han stolt förevisade innan han steg in i bilen. Med armarna utsträckta vid sidan lyssnar han på sjuksköterskan som på finska förklarar vad som ska hända. I hennes pauser översätter min syster och jag instruktionerna till Replot-dialekt. Han är så duktig, öppnar och stänger ögonen vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt eller för sent. Och där någonstans går mitt hjärta nästan sönder, pappa.

Jag tänker på alla de år då det var hans uppgift att ta hand om oss. År under vilka han var igång nästan dygnet runt, med jobb och hemmajobb. Jag tänker på hur han lärt oss att väl planerat är halva arbetet. Och på hur han alltid var den som inte kunde säga nej till oss tre döttrar utan istället sa fråga mamma. Jag tänker på att det alltid varit han som vid olika tillställningar ställt sig upp då ordet släppts fritt. Alltid försedd med en god historia som fick folk att skratta igenkännande medan vi flickor smått generade satt bredvid. Jag tänker på hur olycklig han var när någon av oss var sjuk eller ledsen.

Någonstans längs vägen förändras relationerna, oftast gradvis. Precis som målet är med fostran. Som förälder vill man rusta barnen inför de utmaningar som livet för med sig så att de både vågar och vill stå på egna ben. Själv har jag rustats väl. Via försök och misstag har jag fått lära mig att både lyckas och misslyckas. Alltid med mina föräldrar bredvid. Något som jag med eget barn nu fått lära mig är fruktansvärt svårt. Att inte överbeskydda, gripa in eller ta över, utan finnas där och vänta tills erfarenheterna formar en stadig grund.

Någonstans längs vägen förändras också ansvarsförhållandet, vem som står bredvid vem.

Idag stod jag bredvid.

 

 

Personalfrågor

Sjukskötare

Vård- och landskapsreformen faller medan jag ligger och snörvlar på soffan. Jag kan tänka mig att vårdpersonal runtom i landet drar en kollektiv suck av lättnad. Ingen reform, regeringen avgår. Osäkerheten inför vad som komma skall både minskar och ökar, samtidigt. Just nu vet vi inte vad vi har men inte heller vad vi får.

Med min vårdpersonal förhåller det sig så att han couldn´t care less. Vem bryr sig om strukturer så länge det finns korv i kylskåpet och en hand som kliar en på magen? Fatta så skönt det skulle vara,

att inte ha något annat att bry sig om.

 

 

Bränd

Ibland överraskar man sig själv. Ordentligt. Typ som igår när jag plötsligt bestämde mig för att svepa ihop en pepparkaksdeg från scratch. Ibland överraskar livet en tillbaka. Så till den milda grad att det visade sig att vi hemma i köksskåpet faktiskt hade alla kryddor som behövdes. Kan ni förstå – nejlika, ingefära och kardemumma, bara så där! Men för att jag inte skulle gå där och tro att life always is a happy place, tog vetemjölet slut halvvägs i processen. Nån måtta får det väl vara.

Som ni säkert vet ska man inte baka ut kakorna direkt, utan degen ska få vila i kylskåpet tills nästa dag. Vilket innebär att själva kaktillverkningen ägde rum för några timmar sedan. Just nu finns i mitt kök två plåtar med fint bruna pepparkakor och en där kakorna skiftar mer åt det svarta hållet. I samband med att just den var inne i ugnen fick jag nämligen ansvaret för ett litet hundbarnbarn som ännu inte är helt rumsrent. Eftersom hundbarn fungerar exakt som mänskobarn visste jag att när han försvinner utom synhåll och ger noll ljud ifrån sig, hänger det på sekunder. Jag sprang alltså, men hann ändå inte. Medan jag torkade hundlämningar i grovköket förkolnade pepparkakorna i andra änden av huset. Shit happened, so to say.

Hundbarn, mänskobarn. Pepparkakor, liv. Dagen lärde mig ändå något, att inte hålla på med för många saker på en gång. Den lärde mig att obehagliga överraskningar infinner sig när man minst behöver dem.

Och dessutom, att samma obehagliga överraskningar kan komma i de mest charmiga förpackningar som någonsin tillverkats.

 

 

Nattgamla spår

nattgamla spår

Där bakom vassarna stod de och skrek, tranorna. Högljudda, vårrusiga och fulla av liv i kroppen. Jag antar att de hört oss och våra flåsande andetag redan länge, men väntade tills sista minuten innan de på mäktiga vingar lyfte för att söka avskildhet på annat håll. Själva började vi bli lätt möra efter att tvingats byta spår och riktning vid några tillfällen. Nätterna är inte längre så kalla och även om de gamla fjärdarna inte är djupa blir man snabbt våt om fötterna, så väl ovanifrån som underifrån.

Men vi strävade vidare. Förbi de gamla tysta holmarna. Förbi de stora jord- och vasshögar som bisamråttorna jobbat ihop för att få skydd på fjärden. Vädret var för vackert för att ge upp, ändå kom vi så småningom till en punkt där vi insåg att längre kan vi inte ta oss torrskodda. Eftersom äventyrare inte gärna vänder om gjorde vi en sista desperat satsning mellan skoterspåren och befann oss plötsligt ha fast mark under våra (nu våta) fötter. Något vi firade med den sista (och enda) provianten: två lagom skamfilade  och fickvarma chokladkarameller. Sen traskade vi sida vid sida hemåt för att se om någon saknat oss. Och där och då tänkte jag – vem behöver egentligen basejumpa i solnedgången?

När det finns äventyrslystna systrar, gamla skoterspår och tidiga söndagsmorgnar.