Bränd

Ibland överraskar man sig själv. Ordentligt. Typ som igår när jag plötsligt bestämde mig för att svepa ihop en pepparkaksdeg från scratch. Ibland överraskar livet en tillbaka. Så till den milda grad att det visade sig att vi hemma i köksskåpet faktiskt hade alla kryddor som behövdes. Kan ni förstå – nejlika, ingefära och kardemumma, bara så där! Men för att jag inte skulle gå där och tro att life always is a happy place, tog vetemjölet slut halvvägs i processen. Nån måtta får det väl vara.

Som ni säkert vet ska man inte baka ut kakorna direkt, utan degen ska få vila i kylskåpet tills nästa dag. Vilket innebär att själva kaktillverkningen ägde rum för några timmar sedan. Just nu finns i mitt kök två plåtar med fint bruna pepparkakor och en där kakorna skiftar mer åt det svarta hållet. I samband med att just den var inne i ugnen fick jag nämligen ansvaret för ett litet hundbarnbarn som ännu inte är helt rumsrent. Eftersom hundbarn fungerar exakt som mänskobarn visste jag att när han försvinner utom synhåll och ger noll ljud ifrån sig, hänger det på sekunder. Jag sprang alltså, men hann ändå inte. Medan jag torkade hundlämningar i grovköket förkolnade pepparkakorna i andra änden av huset. Shit happened, so to say.

Hundbarn, mänskobarn. Pepparkakor, liv. Dagen lärde mig ändå något, att inte hålla på med för många saker på en gång. Den lärde mig att obehagliga överraskningar infinner sig när man minst behöver dem.

Och dessutom, att samma obehagliga överraskningar kan komma i de mest charmiga förpackningar som någonsin tillverkats.

 

 

Nattgamla spår

nattgamla spår

Där bakom vassarna stod de och skrek, tranorna. Högljudda, vårrusiga och fulla av liv i kroppen. Jag antar att de hört oss och våra flåsande andetag redan länge, men väntade tills sista minuten innan de på mäktiga vingar lyfte för att söka avskildhet på annat håll. Själva började vi bli lätt möra efter att tvingats byta spår och riktning vid några tillfällen. Nätterna är inte längre så kalla och även om de gamla fjärdarna inte är djupa blir man snabbt våt om fötterna, så väl ovanifrån som underifrån.

Men vi strävade vidare. Förbi de gamla tysta holmarna. Förbi de stora jord- och vasshögar som bisamråttorna jobbat ihop för att få skydd på fjärden. Vädret var för vackert för att ge upp, ändå kom vi så småningom till en punkt där vi insåg att längre kan vi inte ta oss torrskodda. Eftersom äventyrare inte gärna vänder om gjorde vi en sista desperat satsning mellan skoterspåren och befann oss plötsligt ha fast mark under våra (nu våta) fötter. Något vi firade med den sista (och enda) provianten: två lagom skamfilade  och fickvarma chokladkarameller. Sen traskade vi sida vid sida hemåt för att se om någon saknat oss. Och där och då tänkte jag – vem behöver egentligen basejumpa i solnedgången?

När det finns äventyrslystna systrar, gamla skoterspår och tidiga söndagsmorgnar.

 

 

 

 

Encore: Kära Internät

Eller är det verkligen Du som är den moderna tidens allvetande? Det är nästan så att jag skulle tro det. Förr i världen blundade vi och knäppte våra händer medan vi vände våra små ansikten mot skyn. Men idag är det bäst att hålla ögonen öppna, annars ser man inte de tangenter som är absolut nödvändiga för att åkalla dig.

Nåväl. Du har under veckan utmanat mig. Måndagen med otät hund. Onsdagen med otät uppmärksamhet (min egen). Vilket mattegeni som helst kan alltså räkna ut att det är fråga om varannan dag. Och efter onsdag kommer torsdag och därefter  … fredag.

Någon gång där före tolv idag (fredag) så ringde en av våra vaktmästare åt mig:

Du kör väl en Volvo?

”Ja.”

Och medan mitt hjärta frenetiskt bultade i väntan på vad som hade hänt, blev jag upplyst om att min Volvo tydligen bestämt sig för att hälsa på den framförvarande bilen. Och hur hälsar en bil i en stillsamt lutande nedförsbacke på en annan ? Jo den rullar försiktigt framåt och tar sig en liten sniff. På den andras dragkrok that is. På Kjell Herberts dragkrok (dvs hans bils densamma).

Bad Volvo. Bad Volvo.

Lyckligtvis var den framförvarande bilens dragkrok (Kjells) intakt. Medan Volvons nummerplåt var något bucklad. Men det får den f-ans bilen helt enkelt ta, som inte ens kan stå stilla under några få timmar. Så jag sprang ner sju våningar (fel: jag tog hissen). Och flyttade bileländet.

Sen hissade jag upp igen. Tänkte att jag lika bra can go all in och tappade min mobiltelefon i kontorsgolvet (that is made of solid betong). Därefter begrundade jag en stund det faktum att jag tydligen är en ytterst lättlurad kund eftersom det här i Vasa/Korsholm inte går att lokalisera någon annan som äger en Sony Xperia A1, och därför så SÄLJER MAN INTE TELEFONSKAL till den telefonmodellen.

Sen for jag hem. Och nu har jag sportlov.

Så Kära Internät – låt mig överleva söndagen.

Om inte vill jag säga följande: jag har njutit av varenda sekund!

(nästan)

Ordet som börjar på ”f” och slutar på -an

Måndagmorgon: jag vacklar ut i köket. Trött i ögonen och tung i kroppen. Allt jag begär är ytterligare några timmars sömn vilket brutalt förnekas mig. Som grädde på moset stiger jag i någonting vått när jag kurvar in i köket. Vått och gult. Och bredvid (i) allt det våta står min högt älskade, äkta (och enda) läderväska. Så jag använder ordet i rubriken: högt och repetitivt. Med ordet ”hund” tätt sammankopplat: hundf-an, hundf-an, hundf-an har … Ni förstår kanske vad hundf-an hade gjort?

Onsdagkväll: efter två sjukdagar tillbringade i Netflix-trans backar jag och Sunkopeln långsamt ut från biltaket. Tar oss ut till The Replot Highway (väg 724) och svänger höger mot byn. När jag gasar upp och lägger i trean hör jag ett obestämt dunkande under bilen och hinner tänka att nu ger den f-ans Sunkopeln upp också. Tänk att man a l d r i g får vara glad! Två sekunder senare inser jag vad jag nyss tänkte: Sunkopeln, och EXAKT i den stunden slår det mig, motorvärmarsladden. Utrustning som man inte behöver i sin trygga webasto-försedda Volvo – men som är livsavgörande för en Opel Vectra vilken är avlad för ett årtusende sedan och för att färdas i ett klimat där långkalsonger är mänskans bästa vän.

Så jag svär repetitivt (f-an x många) blinkar och svänger in på busshållplatsen. Kastar mig på knä framför bilen. Och tar snabbt som attan bort motorvärmarsladden innan någon hinner peka finger åt mig medan de ropar otidigheter om blåsta brudar.

Och nu sitter jag här. Medan jag överväger om det alls är klokt att gå utanför dörren imorgon. Å andra sidan har jag noterat att livet inte alltid är så hoppsan hejsan på den här sidan ytterdörren heller: if you know what I mean… Kanske man helt enkelt biter ihop? Ser efter var man sätter sina fötter (och ägodelar). Och gör en lägescheck innnan man blåser iväg.

Så går det som det går i alla fall.