Det suger – suger det?

Har ni tänkt på hur mycket tid och ansträngning vi lägger på att bli vuxna? På att växa till oss, samla erfarenhet, mogna, tråna, vänta och längta. Fullt övertygade om att allt kommer att lösa sig så fort vi når det magiska vuxenstrecket. Då kommer vi äntligen att få göra vad vi vill och vågar! Det blir Happy Hour dygnet runt, typ.

Och det blir det ju faktiskt. Uppskattningsvis i någon månad. Tills man inser att saker och ting inte har en benägenhet att lösa sig av sig självt utan att man måste lösa dem. Man måste jobba för att få in lite cash för att sedan lägga största delen av dem på löpande utgifter. På hyror och försäkringar. Mat och kläder.

Men man härdar ut, biter ihop och betalar bort. För försäkringar man aldrig utnyttjar och mat som långsamt täpper till blodkärlen. Så småningom övergår man från att betala hyror till att låna pengar för att köpa bostad eller bygga hus. Allt för att få vara vuxen och bekymmerslös.

Sen om man har tur får man barn. Barn som i en millisekund går från blöjor till fem före moped. Barn som man älskar och därför vill ge en bra start i livet.

Vuxenheten kostar på, helt enkelt. Inte bara när det kommer till materiella och fysiska medel utan också gällande det att vara en vuxen bland andra vuxna. Ta tha word of the modern society: konsensus. Diskussion, delaktighet, demokrati. I ditt hem, på din arbetsplats, i samhället. Ibland, efter att jag betalat alla räkningar eller suttit på ett långt möte där alla behöver få göra sin röst hörd, smyger sig tanken försiktigt på: tänk om man skulle få vara barn igen?

Fast fan – vem vill egentligen vara det?

Nej jag vet inte riktigt…

… vad jag ska tänka om att man uppmärksammar ”ofrivilligt barnlösas dag” dagen innan morsdag. Är timingen fantastiskt bra eller really shitty? ”Okej alla barnlösa, här har ni er dag, ta vara på den nu för imorgon kör vi morsdag! Just saying.”

Själv har jag barn, men sex år av väntan på just det barnet gör att jag fortsättningsvis inte riktigt vet hur jag ska se på mig själv och i vilket fack jag ska placera mig, är det möjligt att finnas i flera? Trots att jag först och främst finns i facket ”uppriktigt tacksam” ser jag mig nämligen ännu i ”hopplöshetens och ifrågasättandets fack”: varför inte vi? Något som ytterligare förstärktes när vi slutligen flyttade in i facket ”sekundärt barnlös”. Vårt barn fick aldrig syskon.

Det sägs att kvinnokroppen är skapt för att få barn. För många kan det att bli med barn  upplevas som snudd på för lätt. Med jämna mellanrum läser man om oönskade graviditeter och den vånda som kan uppstå när ofrivilliga föräldrar inte känner sig redo, en vånda som för de barnlösa ofta känns som ett slag i ansiktet. Ändå tror jag att man ska försöka undvika att jämföra liv och upplevelser. Min verklighet är aldrig din, min sorg och mina känslor är inte dina.

Men tillbaka till timingen eller snarare bristen på den. För ja, att det är en brist har jag kommit fram till. Naturligtvis värmer det hjärtat att den här dagen finns och att man uppmärksammar alla som vill men inte kan eller får bli föräldrar, men varför kastas från den ena ytterligheten till den andra? Varför inte ge känslorna tid? Kunde man inte helt koppla loss det från morsdag? Jag menar, ett år har 52 veckor, i rimlighetens namn borde det väl finnas valmöjligheter?

h. sign. ”BlandadeKänslor”

 

Syre

Det är hon som är mittpunkten i våra liv. När vi inte orkar och nästan ger upp, bär hon oss. När vi ibland misslyckas eller gör bort oss, är det hon som tröstar. Utan förebråelser eller fördömanden, enbart villkorslös kärlek.

Det är hon som tar hand om inte bara oss utan också våra barn och deras barn. Hon som trots allt sämre syn verkligen ser oss alla. Inte med sina ögon, utan med hjärtat.

Och det är när hon tvingas kämpa för att få ner syre i sina lungor, som vi alla nästan kvävs.

Mamma

Livet

Jag ser på honom där han ligger raklång på britsen. Klädd i nytvättad skjorta och den obligatoriska stickade västen. På de seniga benen har han sina nya jeans som han stolt förevisade innan han steg in i bilen. Med armarna utsträckta vid sidan lyssnar han på sjuksköterskan som på finska förklarar vad som ska hända. I hennes pauser översätter min syster och jag instruktionerna till Replot-dialekt. Han är så duktig, öppnar och stänger ögonen vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt eller för sent. Och där någonstans går mitt hjärta nästan sönder, pappa.

Jag tänker på alla de år då det var hans uppgift att ta hand om oss. År under vilka han var igång nästan dygnet runt, med jobb och hemmajobb. Jag tänker på hur han lärt oss att väl planerat är halva arbetet. Och på hur han alltid var den som inte kunde säga nej till oss tre döttrar utan istället sa fråga mamma. Jag tänker på att det alltid varit han som vid olika tillställningar ställt sig upp då ordet släppts fritt. Alltid försedd med en god historia som fick folk att skratta igenkännande medan vi flickor smått generade satt bredvid. Jag tänker på hur olycklig han var när någon av oss var sjuk eller ledsen.

Någonstans längs vägen förändras relationerna, oftast gradvis. Precis som målet är med fostran. Som förälder vill man rusta barnen inför de utmaningar som livet för med sig så att de både vågar och vill stå på egna ben. Själv har jag rustats väl. Via försök och misstag har jag fått lära mig att både lyckas och misslyckas. Alltid med mina föräldrar bredvid. Något som jag med eget barn nu fått lära mig är fruktansvärt svårt. Att inte överbeskydda, gripa in eller ta över, utan finnas där och vänta tills erfarenheterna formar en stadig grund.

Någonstans längs vägen förändras också ansvarsförhållandet, vem som står bredvid vem.

Idag stod jag bredvid.