One of those days

Fem före jag skulle befinna mig i en stadsdel nära mig sprang jag ut från jobbet. Mycket nöjd över mig själv eftersom jag idag mindes på vilken sida av huset som jag lagt bilen och därför kunde springa målmedvetet.

Framme på parkeringen tittar jag så vilt åt höger, tittar därefter lika vilt åt vänster. Tittar rakt fram. Ingen mörkblå Jaguar så långt ögat kan nå. Inte ens en liten spräcklig kattunge, vilket i och för sig är gott och väl eftersom en sådan skulle ha det ganska kallt i den snöyra som viner kring öronen.

Tittar för säkerhets skull igen, åt alla håll. Kanske det har snöat så mycket att jag bara inte känner igen den? Ser då en bekant bil och inser med ens att jag har … SunkOpeln idag.

Kall om öronen (ja jag glömde mössan) kall om händerna (ja jag hann inte ta på mig handskarna) sveper jag den mesta snön av bilen så att jag kan kliva in. Startar upp. Skrapar rutorna bättre (för så ska man göra) och rattar iväg. Alltmedan jag tackar de högre makterna för att jag råkar jobba i en stad där det i princip räcker max 10 minuter att ta sig från den ena sidan till den andra. Till och med i snöoväder.

Rusar storögt in i det apotek dit jag hela tiden strävat. Tar kölapp, två före mig. Apotekstanten (okej hon är yngre än mig) ropar 98! Ingen respons. 98! Same same. Hon testar nytt nummer: 99! 99! Nothing. 100? Jaaaaa – ropar jag då. Återhållsamt. Och slår mig ner framför henne.

Det elektroniska receptet har funnit sin väg fram till tantens (förlåt) dator och här går det undan! Ända tills vi båda inser att farbror doktorn (i min ålder ja) har skrivit ut samma styrka på medicinen till såväl mor som son. Och då blir vi ju lite fundersamma, hon och jag. Hon räknar. Jag försöker läsa bipacksedel. Båda gör vi det bästa vi kan med den tankeförmåga som återstår efter merparten av arbetsdagen, men det räcker inte. Hon kapitulerar, kollar med äldre tant (äldre på riktigt) och allt är ok.

Jag hastar ut. Ger sonens medicin åt min gamle far som i snöyran enkom kört in från holmen för att hämta barnbarnets medicin. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar? Och undertecknad hastar vidare. Eller skulle göra det om jag inte märkt att jag glömt datorsladden vid jobbet.

Så jag kör tillbaka. Parkerar utanför dörren. Memorerar för säkerhets skull utanför vilken dörr. Rusar in efter sladd. Rusar ner igen. Hittar SunkOpeln på första försöket. Och rattar iväg till nästa instans och möte.

Alla som längtar efter sportlovet säger hepp!

HEPP!!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s