En högre växel

Eftersom ”min” bil kastade sig iväg mot Karis igår, fick jag se mig lämnad i utbygden med endast Sunk-Opeln som sällskap. Som jag någon gång tidigare konstaterat är jag inte överdrivet förtjust i just den bilen (avskyr den av hela mitt hjärta), men vad gör man? När ens gosebil befinner sig några hundra kilometer bort.

Jo man biter ihop. Startar bileländet. Skrapar sunkrutorna. Och kör iväg medan man växlar upp: ettan, tvåan, trean, fyran, femman, sexa … nej visst nej. På 1900-talet kunde man tydligen bara göra fem växlar. Sen kör man en stund i tystnad. Lyssnar på det gälla ljudet från stereon (man hade tydligen inte uppfunnit bas heller) tills regnet börjar trumma mot vindrutan och man måste slå på torkarna.

Vid den tidpunkten märker man att vindrutetorkarna eventuellt härstammar från samma årtusende som bilen, de börjar nämligen bli lätt stela. Men sikten är ändå bra, dvs ända tills man möter första lastbilen och får ett lastbilsflak (eller så känns det åtminstone) vägsörja på bilen. Å andra sidan innebär det heller inga problem, det är därför man har spolarvätska. Eller därför man borde ha spolarvätska. Sunk-Opeln håller tydligen inne med sina resurser. Och här någonstans börjar jag starkt misstänka att känslorna är ömsesidiga. Hen gillar mig typ inte alls.

Eller så är det bara ett sätt att se det när sanningen kanske är att det egentligen finns två:

Antingen kan jag, a) tänka mig att den vinröda plåtmassan avskyr mig och därför inte tillhandahåller högre växel, fri utsikt och behagligt ljud. Eller så vänder jag på det hela och betraktar det som b) omsorg om mig. Har man inte en högre växel kan ingen begära att man kastar i en. Och skulle det vara så att utsikten hindras av någonting så förhåller det sig på samma sätt: då måste man köra långsammare. Och tänka efter vart man är på väg och vad det är man håller på med.

Egentligen kanske det är så att Sunk-Opeln vill mig väl? (även om jag inte förlåter henom för det taskiga ljudet.)

One of those days

Fem före jag skulle befinna mig i en stadsdel nära mig sprang jag ut från jobbet. Mycket nöjd över mig själv eftersom jag idag mindes på vilken sida av huset som jag lagt bilen och därför kunde springa målmedvetet.

Framme på parkeringen tittar jag så vilt åt höger, tittar därefter lika vilt åt vänster. Tittar rakt fram. Ingen mörkblå Jaguar så långt ögat kan nå. Inte ens en liten spräcklig kattunge, vilket i och för sig är gott och väl eftersom en sådan skulle ha det ganska kallt i den snöyra som viner kring öronen.

Tittar för säkerhets skull igen, åt alla håll. Kanske det har snöat så mycket att jag bara inte känner igen den? Ser då en bekant bil och inser med ens att jag har … SunkOpeln idag.

Kall om öronen (ja jag glömde mössan) kall om händerna (ja jag hann inte ta på mig handskarna) sveper jag den mesta snön av bilen så att jag kan kliva in. Startar upp. Skrapar rutorna bättre (för så ska man göra) och rattar iväg. Alltmedan jag tackar de högre makterna för att jag råkar jobba i en stad där det i princip räcker max 10 minuter att ta sig från den ena sidan till den andra. Till och med i snöoväder.

Rusar storögt in i det apotek dit jag hela tiden strävat. Tar kölapp, två före mig. Apotekstanten (okej hon är yngre än mig) ropar 98! Ingen respons. 98! Same same. Hon testar nytt nummer: 99! 99! Nothing. 100? Jaaaaa – ropar jag då. Återhållsamt. Och slår mig ner framför henne.

Det elektroniska receptet har funnit sin väg fram till tantens (förlåt) dator och här går det undan! Ända tills vi båda inser att farbror doktorn (i min ålder ja) har skrivit ut samma styrka på medicinen till såväl mor som son. Och då blir vi ju lite fundersamma, hon och jag. Hon räknar. Jag försöker läsa bipacksedel. Båda gör vi det bästa vi kan med den tankeförmåga som återstår efter merparten av arbetsdagen, men det räcker inte. Hon kapitulerar, kollar med äldre tant (äldre på riktigt) och allt är ok.

Jag hastar ut. Ger sonens medicin åt min gamle far som i snöyran enkom kört in från holmen för att hämta barnbarnets medicin. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar? Och undertecknad hastar vidare. Eller skulle göra det om jag inte märkt att jag glömt datorsladden vid jobbet.

Så jag kör tillbaka. Parkerar utanför dörren. Memorerar för säkerhets skull utanför vilken dörr. Rusar in efter sladd. Rusar ner igen. Hittar SunkOpeln på första försöket. Och rattar iväg till nästa instans och möte.

Alla som längtar efter sportlovet säger hepp!

HEPP!!