One of those days

Fem före jag skulle befinna mig i en stadsdel nära mig sprang jag ut från jobbet. Mycket nöjd över mig själv eftersom jag idag mindes på vilken sida av huset som jag lagt bilen och därför kunde springa målmedvetet.

Framme på parkeringen tittar jag så vilt åt höger, tittar därefter lika vilt åt vänster. Tittar rakt fram. Ingen mörkblå Jaguar så långt ögat kan nå. Inte ens en liten spräcklig kattunge, vilket i och för sig är gott och väl eftersom en sådan skulle ha det ganska kallt i den snöyra som viner kring öronen.

Tittar för säkerhets skull igen, åt alla håll. Kanske det har snöat så mycket att jag bara inte känner igen den? Ser då en bekant bil och inser med ens att jag har … SunkOpeln idag.

Kall om öronen (ja jag glömde mössan) kall om händerna (ja jag hann inte ta på mig handskarna) sveper jag den mesta snön av bilen så att jag kan kliva in. Startar upp. Skrapar rutorna bättre (för så ska man göra) och rattar iväg. Alltmedan jag tackar de högre makterna för att jag råkar jobba i en stad där det i princip räcker max 10 minuter att ta sig från den ena sidan till den andra. Till och med i snöoväder.

Rusar storögt in i det apotek dit jag hela tiden strävat. Tar kölapp, två före mig. Apotekstanten (okej hon är yngre än mig) ropar 98! Ingen respons. 98! Same same. Hon testar nytt nummer: 99! 99! Nothing. 100? Jaaaaa – ropar jag då. Återhållsamt. Och slår mig ner framför henne.

Det elektroniska receptet har funnit sin väg fram till tantens (förlåt) dator och här går det undan! Ända tills vi båda inser att farbror doktorn (i min ålder ja) har skrivit ut samma styrka på medicinen till såväl mor som son. Och då blir vi ju lite fundersamma, hon och jag. Hon räknar. Jag försöker läsa bipacksedel. Båda gör vi det bästa vi kan med den tankeförmåga som återstår efter merparten av arbetsdagen, men det räcker inte. Hon kapitulerar, kollar med äldre tant (äldre på riktigt) och allt är ok.

Jag hastar ut. Ger sonens medicin åt min gamle far som i snöyran enkom kört in från holmen för att hämta barnbarnets medicin. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar? Och undertecknad hastar vidare. Eller skulle göra det om jag inte märkt att jag glömt datorsladden vid jobbet.

Så jag kör tillbaka. Parkerar utanför dörren. Memorerar för säkerhets skull utanför vilken dörr. Rusar in efter sladd. Rusar ner igen. Hittar SunkOpeln på första försöket. Och rattar iväg till nästa instans och möte.

Alla som längtar efter sportlovet säger hepp!

HEPP!!

 

Au naturel

Efter att igår ha klätt upp mig (framförallt på mig) och (långsamt) tagit mig till jobbet, var det idag dags för en jobba hemma dag. Jobba hemmadagarna är de bästa för då behöver man inte klä upp sig (eller på sig), utan man kan sunka omkring bäst man vill. Datorn bryr sig nämligen inte.

Där vid tolv-tiden drog jag ytterkläderna utanpå pyjamasen – badrocken tvingades jag tyvärr ta av mig eftersom den inte ryms under jackan och ännu har jag (trots allt) inte sjunkit så lågt att jag rör mig i tält – och tog mig ut ett varv i det kalla vintersolskenet. Till och med tre man starka blev vi: liten mänska. Stor mänska. Liten hund. Som sen snabbt tog sig tillbaka in och återgick till favorittillståndet: sunk.

Och så gick den här dagen. Med vedeldning och därav alstrad spisvärme i den ena änden av huset och i den andra änden statistiska analyser med tillhörande kraftuttryck vilka också på sitt sätt ger värme. Sent på eftermiddagen befriades sonen av vänner och det är nästan så att jag kan svära på att jag hörde min dator väsa ett desperat ta mig med, men jag låtsades inte om henom.

Och fatta – trots att det blev lite bråttom när det några timmar senare var dags att åka till grannbyn och hämta barnet kom jag till och med ihåg att borsta håret. Och lägga lite färg på fransarna! Tyvärr glömde jag byxor.

Men fleecekalsonger funkar det med.

 

Från soffan intet nytt

Har ni någon gång tänkt på hur snabbt livet krymper? Efter snart en vecka på soffan är mitt yttre blekt och håglöst. Konditionen lika med noll. Och alla mina sociala färdigheter som bortblåsta. De få gånger någon förbarmar sig över mig har de ämnen kring vilka jag kan föra något slag av begripligt samtal, begränsats till det som försiggår på den skärm jag har framför mig. Sen när jag äntligen ges tillfälle att berätta om allt det spännande (not) som försiggår i Stars Hollow (hometown of Gilmore Girls) grips jag så våldsamt av deras öde att mitt snörvlande gör det svårt att höra vad jag säger. Kort sagt: jag är ett vrak. En skugga av mitt forna jag.

Frånsett att det vid tillfällen är helt oundvikligt att man av olika orsaker sunkar till sig (typ orsaker som lunginflammation och annat oförutsett), har jag en tanke om att det också kan fylla någon slags funktion. Sunkfunktion. Härifrån det lilla hål som jag tvingats gräva åt mig kan det i rimlighetens namn bara gå uppåt. Eller låt mig omformulera det där: det måste bara gå uppåt. Annars är det kört för mig och min förmåga att interagera med samhället. Jag kommer att fortsätta som ett inåtvänt vrak som lever sitt liv genom mänskor som inte finns. I städer som inte existerar. Där de är fullt övertygade om att de flesta av världens problem löser sig med en gigantisk kopp kaffe och en ostburgare eller donut på det. Lova då att inte glömma mig!

Att jag faktiskt fanns.