Se till mig som sliten är

#februari #kvällstur i #vinterkölden med #hund och #spark

Japp, det är jag. Igen. Och som vanligt börjar jag med att ursäkta mig för att jag så sällan hör av mig. Ändå tror jag ju innerst inne att du har en viss förståelse för att jag är aningens frånvarande under de dagar när livet mer eller mindre funkar som det ska. Eller borde jag kanske höra av mig då också? Problemet med det är väl att jag ännu inte är helt övertygad om att du finns. Förlåt min ärlighet, men du (om du verkligen finns) blir ofta sista utvägen.

Nåväl, du kanske undrar varför jag hör av mig just ikväll, så jag tror att jag börjar där. Som vanligt var jag ute på kvällsrunda med hunden. Den här gången med min spark (ni kanske pratar om ”sparkstötting” ovan där, men du vet vad jag menar). Kvällen var svinigt kall (ursäkta, väldigt kall) och vinden bet i kinderna. För att ytterligare komplicera det hela var vägen bitvis sandad och min hund ytterst sexuellt frustrerad (förlåt igen, men en löptik hade tydligen gått åt andra hållet) varför han drog mer bakåt än framåt.

Det var tungt, helt enkelt.

Och mitt i allt det där tunga så försökte jag sparka förbi din stuga. Har jag annars sagt hur sympatisk jag tycker att din stuga är? Röd med vita knutar, precis som många andra här i bygden. Men som grädde på moset lutar ditt hus alldeles fantastiskt mycket, utsatt som det har varit för hundratals år av den obönhörliga nordanvinden. Där på gården tänkte jag ta en bild. Förlåt också för att jag svor just då, men det var som sagt kallt. Och hunden drog något så förbannat (väldigt mycket).

Och först nu kommer jag till mitt egentliga ärende (jag vet, jag kan bli lite långrandig ibland):

Jag har tänkt. På hur vi mänskobarn idag upplever världen och hur världen upplever oss. Ibland känns det nämligen som om världen skulle kräva (alltför) mycket av oss. Här tillåts inga sandkorn eller småkåta hundar (ursäkta) som saktar ner oss eller drar oss bakåt, utan vi måste hela tiden kämpa för att komma framåt och hinna med. Men även om några av oss inte räknar med det, är sandkorn trots allt oundvikliga. Vilket gör att det för många kan bli rent av förödande, när kornen plötsligt finns där under medarna. Jag har också tänkt på att ibland skulle vi rentav behöva sanda själva, så att vi överhuvudtaget skulle få någon chans att sakta ner och uppleva livet. Men tyvärr kanske vi inte inser det. Eller vågar inte inse.

Den stora frågan för mig är nu, huruvida den press vi känner oss uppleva,  kommer inifrån eller utifrån. I och för sig blir resultatet detsamma, men ändå tror jag att det skulle vara viktigt för flera av oss att förstå hur saker och ting hänger ihop. Och även om det här först och främst är ett högst mänskligt fenomen som jag anar att vi själva dessvärre har ställt till med, så skulle jag vilja fråga:

Hur tänker du?

 

 

 

One of those days

Fem före jag skulle befinna mig i en stadsdel nära mig sprang jag ut från jobbet. Mycket nöjd över mig själv eftersom jag idag mindes på vilken sida av huset som jag lagt bilen och därför kunde springa målmedvetet.

Framme på parkeringen tittar jag så vilt åt höger, tittar därefter lika vilt åt vänster. Tittar rakt fram. Ingen mörkblå Jaguar så långt ögat kan nå. Inte ens en liten spräcklig kattunge, vilket i och för sig är gott och väl eftersom en sådan skulle ha det ganska kallt i den snöyra som viner kring öronen.

Tittar för säkerhets skull igen, åt alla håll. Kanske det har snöat så mycket att jag bara inte känner igen den? Ser då en bekant bil och inser med ens att jag har … SunkOpeln idag.

Kall om öronen (ja jag glömde mössan) kall om händerna (ja jag hann inte ta på mig handskarna) sveper jag den mesta snön av bilen så att jag kan kliva in. Startar upp. Skrapar rutorna bättre (för så ska man göra) och rattar iväg. Alltmedan jag tackar de högre makterna för att jag råkar jobba i en stad där det i princip räcker max 10 minuter att ta sig från den ena sidan till den andra. Till och med i snöoväder.

Rusar storögt in i det apotek dit jag hela tiden strävat. Tar kölapp, två före mig. Apotekstanten (okej hon är yngre än mig) ropar 98! Ingen respons. 98! Same same. Hon testar nytt nummer: 99! 99! Nothing. 100? Jaaaaa – ropar jag då. Återhållsamt. Och slår mig ner framför henne.

Det elektroniska receptet har funnit sin väg fram till tantens (förlåt) dator och här går det undan! Ända tills vi båda inser att farbror doktorn (i min ålder ja) har skrivit ut samma styrka på medicinen till såväl mor som son. Och då blir vi ju lite fundersamma, hon och jag. Hon räknar. Jag försöker läsa bipacksedel. Båda gör vi det bästa vi kan med den tankeförmåga som återstår efter merparten av arbetsdagen, men det räcker inte. Hon kapitulerar, kollar med äldre tant (äldre på riktigt) och allt är ok.

Jag hastar ut. Ger sonens medicin åt min gamle far som i snöyran enkom kört in från holmen för att hämta barnbarnets medicin. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar? Och undertecknad hastar vidare. Eller skulle göra det om jag inte märkt att jag glömt datorsladden vid jobbet.

Så jag kör tillbaka. Parkerar utanför dörren. Memorerar för säkerhets skull utanför vilken dörr. Rusar in efter sladd. Rusar ner igen. Hittar SunkOpeln på första försöket. Och rattar iväg till nästa instans och möte.

Alla som längtar efter sportlovet säger hepp!

HEPP!!

 

Rädd om (eller för?) sig själv

Jag är inte en lång person, utan det är med ytterst liten marginal som min kroppshyddas sammanlagda längd sträcker sig över 160 cm. Inte heller mina tår är längdmässigt överdrivet imponerande, nor my fingers. Ändå skadar jag hela eller delar av paketet Linda onödigt ofta. Varför?

Vid tillfällen har jag funderat på om det eventuellt förhåller sig så att jag har svårt för att uppfatta mina egna gränser. Att jag helt enkelt inte vet var jag själv slutar och världen tar vid, så där som små bebisar funkar innan de fattar att de inte är sammankopplade med sin mamma. Men efter att jag idag lyckades kvadda pektån – istället för lilltån som befann sig närmast dörrkarmen och därför borde ha varit det naturliga valet – är jag inte längre så säker på det.

Kan det faktiskt förhålla sig så att jag har för bråttom? Alltid? Så bråttom att jag inte lyfter fötterna. Inte drar bort fingrarna från igensmällande dörrar. Och missar det där mest grundläggande som man som liten får lära sig: att vara försiktig och rädd om sig själv.

Som det är nu befinner jag mig långt från det där att vara rädd om mig själv, istället känns det som om jag snarare borde ha all anledning att vara rädd för mig själv. Något som i längden knappast kan betraktas som hälsosamt.

Aj så synd det är om mig (för att inte tala om hur synd det är om min blåa pektå).