Är hon varg?

Med stora ögon tittade den lille killen på oss medan han något tveksamt upprepade sin fråga: ”är hon … varg?” Febrilt tänkte vi efter vad det kunde vara som han syftade på innan det plötsligt slog oss. Nej! Hon är inte Varg – hon är arg, sa vi. Och försökte med våra ansiktsuttryck visa vad det betyder att vara arg, innan vi tillsammans fortsatte läsningen. Språkinlärning när den är som bäst: den som inte förstår vågar fråga. Den andra använder alla medel som står till buds för att svara.

Men sen, i bilen på väg hemåt, tänkte jag att det egentligen inte är så stor skillnad mellan arg och varg. Själv kan jag bli jättevarg mellan varven, morra, väsa och ha mig. Varg på allt och alla. Så vansinnigt varg att jag nästan inte vet till mig. Nästan så att om jag hittade någon att bita skulle jag slå ihop käftarna. Hårt.

Typ som nu.

Sällskap ikväll, någon?

 

 

Närdemokrati och annat spännande

Under de senaste åren har det snackats mycket om närdemokrati. Man har funderat på allt från vad det nu riktigt är och hur det fungerar, till om det faktiskt är det som vi ägnar oss åt här ute i (o)bygden. Själv tänker jag att närdemokrati betyder att vi som medborgare har möjlighet till direkt inflytande över politik och förvaltning i det område där vi går och lägger oss till natten. Om min säng mestadels står i Replot som finns i Korsholm – har jag möjlighet att påverka det som händer runtomkring mig. Jag får rösta i kommunalval, jag kan lämna in initiativ och jag kan kontakta förtroendevalda när något bekymrar mig eller jag har en så fruktansvärt bra idé att jag knappt kan sova om natten.

Så långt den tydliga biten. Sen återstår frågan om huruvida det är närdemokrati som vi till vardags sysslar med och hur bra vi egentligen lyckas med det. En fråga på vilken jag väl ändå vill svara ja, även om det naturligtvis alltid finns rum för förbättring och tur är väl det. Vad skulle vi ta oss till om allt bara funkade, om vi ansåg oss vara färdiga? Demokratiska till döds, liksom.

Men om vi nu lyfter blicken högre och kikar över Replotbron (har ni inte en Replotbro kan ni ta något annat stort) mot nationen och riksdagsvalet, så märker vi ganska snart att vårt Finland inte är så där fruktansvärt stort, typ som en mindre kinesisk stad. Ett tydligt tecken på det är att vi känner hälften av riksdagsvalskandidaterna och är släkt i minst tredje led med en femtedel av dem. Så vad innebär det? Närdemokrati på nationell nivå.

Vi känner dem och de känner oss. Alla har vi gemensamma släktingar eller bekanta. Vi har gått i de samma skolorna, lekt i samma områden, gått på samma bio. Och vare sig vi pratar svenska eller finska så finns alla på ett telefonsamtals avstånd. God dag eller Hyvää päivää bara, och så kastar vi fram vad vi har på hjärtat.

Här finns partier för alla önskemål. Riksdagskvinnor- och män med olika specialkompetenser och målsättningar. Det finns de som redan suttit med en tid och det finns de som engagerat vill ge sig in i det hela. Vi har stadsmänskor och landsbygdsmänskor och de som är lite av allt. Mänskor som oss. Som lever i vår verklighet och inte bara vill upprätthålla den utan också förbättra.

Så vad vill jag säga med det? Att det inte finns en ursäkt i världen som skulle täcka upp för det att inte gå och rösta.

Ingen, så pallra er iväg på söndag.

(Själv röstar jag på SFP och nummer 45, Ingo – för ny energi och fräscha ögon!)

 

 

 

Förstoringsglas fast tvärtom

Solvärmen gjorde sitt idag #scilla

Titta här! sa han, samtidigt som han bestämt tryckte ett förstoringsglas i handen på mig. Jag tyckte precis att jag kände två skarpa kanter, ser du något konstigt?! Men nej, trots att jag lydigt kikade genom förstoringsglaset såg jag inget avvikande. Förutom förstås det faktum att hans vanligtvis mycket små blå ögon nu såg gigantiska ut. Uppspärrade som dom var där på andra sidan av det runda glaset.

Ser du faktiskt inget? Du vet väl att det här är ett förstoringsglas och inget försmåningsglas?!Ja pappa, jag vet det. Men jag ser ändå inget, allt verkar faktiskt vara okej.” Och med det konstaterandet avslutade vi den improviserade ögonundersökningen och patienten traskade något lugnare iväg hemåt.

Efteråt slog det mig att det inte skulle vara alldeles fel att ibland ha ett försmåningsglas att ta till. Speciellt när de egna bekymren börjar kännas så stora att man inte riktigt vet hur man ska få grepp om dem. Hade man då bara ett försmåningsglas skulle man enkelt kunna få bekymren mer överskådliga och förhoppningsvis också mer lätthanterliga. Fatta, här snackar vi justering av perspektiv, big time! (korr: small time)

Var finns närmaste återförsäljare, någon?

 

 

 

Förlåt

Kära Högre Makt, jag inser att jag borde veta och kunna bättre. Och att jag många gånger borde tänka efter. Före. Jag inser också att ett förlåt inte alltid är tillräckligt, men för tillfället är just det ordet allt jag har att erbjuda Dig.

Förlåt mig alltså, för att jag äter så mycket godis. Förlåt också för att jag sällan äter upp allt utan istället lämnar choklad längst ner i min väska. Och förlåt mig, för att jag alltför ofta glömmer bort alla mina kladdiga rester.

Förlåt mig för att jag alltid har så bråttom. Och förlåt för att jag inte har koll på vad jag gör. Förlåt för att jag nio gånger av tio trycker ner min jobbdator i väskan, utan att först kolla läget på godisrestfronten.

Och förlåt mig, verkligen, för att datorns usb-uttag nu är fulla av choklad.

Jag lovar att göra bättring.

(men inte idag)