Ville du något?

Käre Herr Lord Al Mighty,

Jag skriver till dig eftersom jag inte klarar av att tolka de subtila vinkar som du har gett mig under dagen. Det kan förstås vara så att jag har drabbats av semesterhjärna eller så är jag bara allmänt dum – vad vet jag? Men istället för att grubbla mig tokig på vad det är som du egentligen vill säga mig, tänkte jag att det är bäst att fråga rakt ut. Rensa luften liksom.

Är det kanske så att du inte vill att jag ska cykla? Jag menar, i så fall finns det många sätt att säga just en sån sak på. Man behöver inte ha mig att kränga upp cykeln bakpå cykelställningen på min lilla Citroen för att sedan ratta iväg till grannbyn för att sedan YTTERLIGARE låta mig kämpa loss eländet och trampa iväg halvvägs till följande grannby innan kedjan hoppar av och kilar fast sig (något så förbannat). Ärligt sagt tycker jag sånt är snudd på småaktigt. Varför sa du det inte bara direkt, hemma på min gårdsplan?

Tro mig, jag om någon fattar att kommunikation är svårt. Men förstår du, det blir så lätt fel när man tassar på tå kring varandra. Själv håller jag som bäst på att lära mig att inte tassa utan stadigt lägga ner foten när det kommer till sådant jag vill eller inte vill.

Kunde vi alltså göra så att vi båda försöker göra lite bättre ifrån oss på den fronten?

Tack på förhand.

Är hon varg?

Med stora ögon tittade den lille killen på oss medan han något tveksamt upprepade sin fråga: ”är hon … varg?” Febrilt tänkte vi efter vad det kunde vara som han syftade på innan det plötsligt slog oss. Nej! Hon är inte Varg – hon är arg, sa vi. Och försökte med våra ansiktsuttryck visa vad det betyder att vara arg, innan vi tillsammans fortsatte läsningen. Språkinlärning när den är som bäst: den som inte förstår vågar fråga. Den andra använder alla medel som står till buds för att svara.

Men sen, i bilen på väg hemåt, tänkte jag att det egentligen inte är så stor skillnad mellan arg och varg. Själv kan jag bli jättevarg mellan varven, morra, väsa och ha mig. Varg på allt och alla. Så vansinnigt varg att jag nästan inte vet till mig. Nästan så att om jag hittade någon att bita skulle jag slå ihop käftarna. Hårt.

Typ som nu.

Sällskap ikväll, någon?