En tandläkare nära dig…

När jag i måndags fick mail om tisdagens happening vid min arbetsplats, insåg jag att det för min del kommer att innebära problem: Imorgon tisdag händer en del här. Vi får besök av ca 230 tandläkare och skötare som kommer använda Akademisalen och foajen/aulan. Fatta: över tvåhundra personer samlade kring ämnet vit (i bästa fall) emalj!

T v å h u n d r a, säger jag bara.

Jag menar en i taget är helt okej. Speciellt när jag är inställd på det och ligger dödsföraktande bakåtlutad i en tandläkarstol. Men tisdagen innebar att varje gång jag skulle snedda över Foajén behövde jag fatta ett beslut om jag a) förtvivlat skulle le eller b) hålla munnen stängd. Om jag log gav det varje dental person en möjlighet att se mina gamla amalgamplomber och med våld bortborstade tandhalsar. Samtidigt som ett leende  också skulle ge de tränade tandläkarögonen full insyn över mina prominenta framtänder och det faktum att jag i unga år övergav tandställningen allt för snabbt. Medan en stängd mun skulle antyda att jag hade något att dölja. Vilket jag som sagt har: övergiven tandställning I say. Plus det faktum att jag aldrig kom sams med den bettskena som jag fick efter det att en hoppfull kirurg försökt rätta till mitt överbett. No tandskena = bortkastad operation = ledsna skattebetalare.

Så hur löste jag det? Varannan gång log jag. Varannan bet jag ihop. Krampaktigt.

Greps någon av fascinerad och ohejdad glädje över min komplicerat utrustade mun och sprang efter mig för att få en autograf?

Skulle inte tro det.

Borde jag kanske skärpa till mig och sluta tro att hela världen kretsar runt mig och min kreativa tanduppsättning?

Absolut.

PFP – Paus Från Politik

Efter att ha ägnat mina fyra senaste inlägg åt samgångsfrågan eller andra lagom politiskt relaterade frågor tar jag nu en PFP. Min första tanke var att skriva något helt annat och  rubricera texten FFUP – Fucking Fed Up with Politics, men beslöt ändå att hålla min näsa ovanför vattenytan och mina ord inom det anständigas gräns.

Istället ska jag begrunda det faktum att midsommaren snart är här. Ni kanske inte har tänkt på det, men så är det faktiskt. För någon månad sedan avverkade vi julen med nyårsafton strax därefter. Nu har vi två veckor till sportlov och efter det är vi redan inne i mars som avverkas på fyra veckor innan den övergår i april: påskmånad. Och ser ni, sen när vi kastat bort påskgräset som aldrig hann växa till sig och tvångsmässigt ätit upp de sista chokladäggen – då är det maj!

Som vanligt kommer vi att få några bakslag i maj, med slasksnö och skolelever som nästan ger upp innan sommarlovet är här men jag lovar att det kommer att fixa sig! Vi får nämligen lite avbrott med första maj och Kristi himmelsfärd så att vi hinner andas tills blommande juni äntligen står för dörren.

Livet fortsätter och vi med det. Och vet ni – jag är helt hundra på att ni kommer att kunna köra över bron till Replot också den här sommaren.

En riktigt härlig midsommar till er alla!

Kära Tåmten

Om jag igår hade vetat om det som jag vet idag, skulle jag verkligen ha tagit tillfället i akt och skrivit till dig. Men då jag stod där framför din julröda postlåda tänkte jag ännu att jag är en ganska snäll och bra typ. I mitt övermod tänkte jag till och med att såna mänskor som jag, vi får ju grejer ändå. Varför då be om något, liksom?

Men nu är jag här. Och nu ber jag (läs: tigger) samtidigt som jag har ett löfte till dig:

Snälla, snälla Tåmten, låt det vara så att hastighetskameran söder om Björneborg men norr om Raumo var väldigt känsligt ställd. Och snälla Tåmten, låt det vara så att mitt foto inte blir sådär jättesvinigt dyrt. För vet du Tåmten, det fanns ingen annan bil i sikte och jag körde mitt i skogen. Du som också är norrifrån vet väl att Finland till största delen består av obebodda trädbetäckta marker och sjöar?

Om du hjälper mig lite här, så lovar jag att hädanefter hålla ögonen på hastighetsmätaren var än jag och min Volvo befinner oss.

Cross my heart and hope to die.

Din Linda

Nu ska fan gnällas!

Efter att jag imorse försökte stänga ytterdörren (till huset) med bilnyckeln (fjärrkontroll till råga på allt) insåg jag att den här dagen kanske inte kommer att gå till historien som den bästa av dagar. Men vad gör man? Man kämpar fan vidare.

Så jag tog mig till jobbet. Loggade in. Segade mig uppför trapporna (skojar, tog hissen) upp till våning sju. Väl uppe betade jag av ärende efter ärende som lämnat liggande under de dagar som jag varit på resa eller agerat värd på konferens. Och mot alla odds var jag vid lunchen på topp igen, alldeles speciellt eftersom jag fick ägna den åt ett möte med två av mina fantastiska kollegor (ni vet vem ni är), med samma lössläppta humor som jag och som dessutom, har hjärtat på rätt ställe.

Märkunderligt nog, och trots snudd på hysteriskt gemensamt skrattande, kvävdes vi inte på fredagsbiffen med fredagsbean, utan kunde skiljas åt för att på våra respektive kontor fortsätta beta av ärenden.

Så det gjorde jag, fram tills klockan var eftermiddag och jag skulle packa bilen full av projektmaterial inför måndagens äventyr. Jag släpade och bar. Till hissen. In i hissen. Ner med hissen. Ut till bilen. Och repeat. Tills bilen var till bristningsgränsen fylld av rekvisita och jag var till bristningsgränsen fylld av ledighetsbegär.

Varpå jag satte mig i bilen och åkte mot fredagsvansinnet på jorden: Stenhaga. Och kan ni förstå? Varenda trafikljus slog om när jag kom! Till grönt? Nej förbanne mig – till rött. Jag körde. Och väntade. Körde. Och väntade. Tills ratten var fylld av tandspår och hjärnan långsamt förtvinade och dog. Men sen förstår ni, slog det mig att jag höll på att bli en ….

GNÄLLKÄRRING

Varpå jag frågade mig själv: vill jag faktiskt ägna mitt liv åt att leta fel överjävlaallt och ondgöra mig över alla, allt och ingenting? Över alla som gör för mycket eller för litet eller inget alls. Över alla som står i min väg, som vägrar gå på min väg eller som gräver av den. Eller vill jag istället försöka föra in lite god energi och bidra till ens ett uns av försök till förståelse för varandra och varandras gärningar?

Anamma! Eftersom det finns alldeles tillräckligt med gnällkärringar och dito gubbar i världen så svarade jag det senare. Minns ni den där filmen – vad var det nu den hette… Pay it forward? 

Vad satsar du hellre på? Payback?

Eller pay forward.