Rimfrost i pälsen

morningen

Visste du mamma att det värsta som finns är när de snälla mänskorna blir arga? Då kan det bli JÄTTEBRUTALT!

Japp, det har jag inga svårigheter alls att tänka mig. Vi har väl alla en gräns som förr eller senare kommer mot. Och har man länge befunnit sig farligt nära den gränsen och mellan varven kanske till och med balanserat på den, då kan jag tänka mig att det lätt blir brutalt. Speciellt om man till sin läggning råkar vara lite på snällare sidan, så ”snäll” att man tackar och tar emot alldeles för länge. Även om det som man helst av allt skulle vilja göra är att blåvråla tills den andra personen faller baklänges.

Men imorse när dagen var ny, solen sken och Jaguaren njöt av rimfrost i sin päls – då var gränsen långt borta. På väg över bron var Brian Johnson den enda som blåvrålade.

Och han gjorde det bra. 

 

 

One of those days

Fem före jag skulle befinna mig i en stadsdel nära mig sprang jag ut från jobbet. Mycket nöjd över mig själv eftersom jag idag mindes på vilken sida av huset som jag lagt bilen och därför kunde springa målmedvetet.

Framme på parkeringen tittar jag så vilt åt höger, tittar därefter lika vilt åt vänster. Tittar rakt fram. Ingen mörkblå Jaguar så långt ögat kan nå. Inte ens en liten spräcklig kattunge, vilket i och för sig är gott och väl eftersom en sådan skulle ha det ganska kallt i den snöyra som viner kring öronen.

Tittar för säkerhets skull igen, åt alla håll. Kanske det har snöat så mycket att jag bara inte känner igen den? Ser då en bekant bil och inser med ens att jag har … SunkOpeln idag.

Kall om öronen (ja jag glömde mössan) kall om händerna (ja jag hann inte ta på mig handskarna) sveper jag den mesta snön av bilen så att jag kan kliva in. Startar upp. Skrapar rutorna bättre (för så ska man göra) och rattar iväg. Alltmedan jag tackar de högre makterna för att jag råkar jobba i en stad där det i princip räcker max 10 minuter att ta sig från den ena sidan till den andra. Till och med i snöoväder.

Rusar storögt in i det apotek dit jag hela tiden strävat. Tar kölapp, två före mig. Apotekstanten (okej hon är yngre än mig) ropar 98! Ingen respons. 98! Same same. Hon testar nytt nummer: 99! 99! Nothing. 100? Jaaaaa – ropar jag då. Återhållsamt. Och slår mig ner framför henne.

Det elektroniska receptet har funnit sin väg fram till tantens (förlåt) dator och här går det undan! Ända tills vi båda inser att farbror doktorn (i min ålder ja) har skrivit ut samma styrka på medicinen till såväl mor som son. Och då blir vi ju lite fundersamma, hon och jag. Hon räknar. Jag försöker läsa bipacksedel. Båda gör vi det bästa vi kan med den tankeförmåga som återstår efter merparten av arbetsdagen, men det räcker inte. Hon kapitulerar, kollar med äldre tant (äldre på riktigt) och allt är ok.

Jag hastar ut. Ger sonens medicin åt min gamle far som i snöyran enkom kört in från holmen för att hämta barnbarnets medicin. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar? Och undertecknad hastar vidare. Eller skulle göra det om jag inte märkt att jag glömt datorsladden vid jobbet.

Så jag kör tillbaka. Parkerar utanför dörren. Memorerar för säkerhets skull utanför vilken dörr. Rusar in efter sladd. Rusar ner igen. Hittar SunkOpeln på första försöket. Och rattar iväg till nästa instans och möte.

Alla som längtar efter sportlovet säger hepp!

HEPP!!

 

Min tisdag

Idag snoozade jag bara två gånger och var jättesnäll på morgonen. Så snäll att jag skjutsade mitt barn och hans kickboard till skolan. Sen rattade jag, Jaguaren  och Elton John in till stan. Elton tycker om att åka Jaguar, då sjunger han bättre än någonsin. Och jag sjöng med. Sen förberedde jag möte. Och gick på möte. Sen tog jag itu med det som jag kommit överens om att göra. Och bokade ett nytt möte, för att ha möjlighet att göra min andel ännu bättre. Sen drack jag kaffe, vid halv elva. Och tog en jättestor och kladdig bit chokladkaka. Med grädde. Så stor och kladdig att jag åt av den hela dagen. Ända tills fem före två då jag tog sista tuggan.

Medan jag åt av kakan hade jag mitt andra möte. (Hon är snäll och känner mig så det var ok.) Sen gjorde jag ännu mer saker, som hör till mitt arbete. Ringde. Mailade. Bokade. Sprang i trappor. Läste budgeter. Tänkte så det knakade. På nya projekt. Och åt lunch. Sen fortsatte jag med tänkandet, mailandet och förberedandet. Slet mitt hår lite grann. Men inte så det gjorde ont, utan bara nästan. Sen tog jag en snabbkaffe. Men ingen kaka, för jag ville inte se kaka igen. Jag vill aldrig se kaka igen. Så drog jag ihop dagen. Kollade genom att jag gjort allt. Kollade genom vad jag har på mitt bord imorgon. Och åkte hem.

Nej det gjorde jag ju inte – jag åkte till frissan. Och klippte mig. För att vara mitt hår som sitter på mitt huvud så blev det riktigt snyggt. Både Elton och jag var jätteglada när vi bänkade oss i Jaguaren och åkte hem. Elton fick välja låt för så snäll är jag. Ibland.

När jag kom hem hittade jag inget barn. Men en hund. Sen blev jag och min familj bjudna på mat. Så då fick jag lov att göra en insats och leta efter mitt barn. Sen hittade jag honom. Och vi gick och åt.

Snipp snapp snut och så tog dagen slut.