Att plågas

I ett land som i uppskattningsvis 11 månader av året består av mörker, slask, snö och motvind – såväl utomhus som inomhus – väntar vi frenetiskt på sommaren. Eller rättare sagt på de ca 30 dagar som i någon form (om vi har tur) påminner om sommar så som vi drömmer om den. Väntar ihärdigt. Fyller på förhand dessa slumpvis utspridda dagar med allt det vi under 11 månader upplevt oss sakna: sol, varm vind, hav och återhämtning. Bekymmerslösa dagar som vi behöver för att stå ut med de följande månaderna.

Men när sommaren sist och slutligen behagar visa sig, så är vi ändå på  något outgrundligt vis dåligt förberedda för den. Svetten rinner längs våra köldspäkta kroppar, vana med ett kargt och skoningslöst klimat. Klimat som inte känns som varma smekningar mot sommarbruna armar, utan som hårda piskslag mot värnlösa ryggar. Av den intensiva värmen blir vi gnälliga och fräser. Av återhämtningen syns inte ett spår utan allt vi kan tänka på är att överleva tills det blir lite svalare. Lite lättare att leva.

Vi är finländare och speciellt konstruerade för tuffa tag. För raka rör. Byggda för att ta på oss en jacka till när det regnar småspik från grå himmel. För att skratta väderjäveln åt ansiktet när den matar på med minusgrader, halka och oigenomträngligt mörker. De här sommardagarna kan vi helt enkelt inte ta, vet inte vad vi ska göra av dom. En vecka kanske vi klarar av, men sen är kvoten fylld. Efter det börjar vi i smyg längta efter hösten. Efter dagar då vi inte behöver njuta så förbannat, utan istället leva på det sätt som vi är gjorda för.

För att plågas.

/ Linda