Det är nu ni kan tacka oss

Efter otaliga halvtaskiga somrar. Efter år av råa julikvällar, myggor i miljarder och täta moln så långt våra ögon kunnat skåda, slog vi äntligen till och beställde i våras ett uterum. Passande nog med namnet ”Glädja”, Ilo. I vårt uterum ska vi nämligen bara vara glada. Vi ska dricka vin, umgås och se på stjärnorna. Och det bästa av allt? Vi ska vara gosigt varma och myggfria medan vi gör allt det där. Och om vädret (mot förmodan) någon dag är behagligt, kan vi bara öppna upp en av de många skjutdörrarna av glas och släppa in värmen.

Nu vet vi ju alla hur det gick med just den här sommaren. Vi bygger i bastuvärme. I strålande solsken. Och här finns inte en mygga så långt ögat kan nå. Egentligen skulle det räcka så här, med takstolar och stolpar, men vi får väl lägga dit det stackars taket och skjutdörrarna för syns skull.

Det är nu ni kan tacka oss, förresten. För värmen under de här månaderna och för att sannolikheten för att det någonsin kommer att bli en kall sommar igen är försvinnande liten. Varför skulle det?

När vi för er skull har garderat oss och betalat loss vädrets makter.

(tack kan med fördel förmedlas i fysisk form, drick- och ätbart blir bra)

glashus

Snålt tilltaget

IMG_20170724_212550_165

Kanske är det så att hela den här sommaren är en enda lång (och plågsam) sedelärande historia?

  • ”Skjut aldrig upp det du kan göra idag.”
  • ”En bra plan idag är bättre än en perfekt plan i morgon.”
  • ”Att längta efter framtiden är att fly nuet.”
  • ”Framtiden är ett land som vi inte har någon karta över.”

Förstår ni? Solen har aldrig varit så nyckfull som under de senaste månaderna och om vi vill ha några som helst möjligheter av att njuta av ljus och värme så måste vi passa på de få gånger hon behagar visa sig. Eftersom vi inte har några garantier för nästa dag är inga planer för goda eller viktiga för att överges: capisce?

Men även om det kanske är bra att vi alla tvångsmässigt lär oss att karpa diem, kan jag tycka att det är ytterst småaktigt av det stora gula klotet att inte ens unna oss bleka nordbor våra vanligtvis så lätträknade sommardagar. Jag menar, vår årliga kvot är ju redan från början sanslöst snålt tilltagen. Någon borde alltså snarast omförhandla våra villkor, men tills dess? Ut. Och njut.

Tills det banne mig värker i kroppen.