Det är nu ni kan tacka oss

Efter otaliga halvtaskiga somrar. Efter år av råa julikvällar, myggor i miljarder och täta moln så långt våra ögon kunnat skåda, slog vi äntligen till och beställde i våras ett uterum. Passande nog med namnet ”Glädja”, Ilo. I vårt uterum ska vi nämligen bara vara glada. Vi ska dricka vin, umgås och se på stjärnorna. Och det bästa av allt? Vi ska vara gosigt varma och myggfria medan vi gör allt det där. Och om vädret (mot förmodan) någon dag är behagligt, kan vi bara öppna upp en av de många skjutdörrarna av glas och släppa in värmen.

Nu vet vi ju alla hur det gick med just den här sommaren. Vi bygger i bastuvärme. I strålande solsken. Och här finns inte en mygga så långt ögat kan nå. Egentligen skulle det räcka så här, med takstolar och stolpar, men vi får väl lägga dit det stackars taket och skjutdörrarna för syns skull.

Det är nu ni kan tacka oss, förresten. För värmen under de här månaderna och för att sannolikheten för att det någonsin kommer att bli en kall sommar igen är försvinnande liten. Varför skulle det?

När vi för er skull har garderat oss och betalat loss vädrets makter.

(tack kan med fördel förmedlas i fysisk form, drick- och ätbart blir bra)

glashus

Long time no write

Tiden går och jag med den. Mest framåt, faktiskt, men ibland också åt andra håll Och när jag inte går så kör jag. Från kust till kust på vår lilla holme. Från blått vatten till ännu blåare vatten. Restaurang till Café. Med bara himlen ovanför mig. Bra musik runt omkring mig. Och med döden lurpassande bakom varje kurva. De som sysslar med extremsporter brukar nämligen säga att man aldrig lever så mycket som när döden är riktigt riktigt nära. Och till det kan jag svara: Citroen.

Ni förstår, år 1972 visste man inte att krockkuddar skulle vara en ganska fiffig grej att hitta på. Inte heller hade man tänkt på att bilar behöver mer stadga än ett tunt lager plåt. Man brydde sig inte om ljudisolering eller sådana banala saker som säkerhetsbälten. Det senare har dock min händige man installerat åt mig så nu kommer jag åtminstone att sitta fast i sätet när man hittar mig i skogen. Var resten av bilen då befinner sig kan jag inte svara på.

Fast nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan istället om det att min skrivinspiration avtar i takt med att utomhustemperaturen stiger. Typ så här:

  • Kall värld – många ord.
  • Varm värld – få ord.

Och vet ni, det där sista kan man tolka på många olika sätt och det är alldeles upp till er hur ni väljer att göra det.