Ups and downs

Säga vad man vill om det finländska vädret, men tråkigt blir det aldrig. Igår kämpade vi oss fram bland slaskiga snöflingor i storleken småskalig häst. Och idag sken solen från en blå himmel. Blåste gjorde det naturligtvis, så som det nästan alltid gör på denna holme. Men om man visste var man skulle ställa sig så var det inga problem. Efter snart fem timmar ute kan jag fortfarande känna av alla extremiteter.

Morgondagen vet vi ännu inget om, och skönt är väl det. Högst antagligen regnar det. Blåser. Snöar. Eller så skiner solen, igen. Även om det sistnämnda nästan låter för otroligt för att slå in. Jag menar: två dagar i rad!

Ibland tänker jag på hur tråkigt dom måste ha där vid ekvatorn, där solen bara skiner, skiner och skiner. Aldrig får dom frysa tårna av sig. Aldrig får de bannas över kall snålblåst i maj (juni, juli eller augusti). Och vad ska de stackars mänskorna egentligen prata om hela dagarna?! Här har vi åtminstone ett garanterat samtalsämne som förenar oss över alla typer av gränser. Det är nästan så att det är frågan om att det gärna skulle få finnas fler sådana ämnen. Å andra sidan har vi väder så att det räcker och blir över.

Vill vi kan vi prata dygnet runt.

 

 

Att plågas

I ett land som i uppskattningsvis 11 månader av året består av mörker, slask, snö och motvind – såväl utomhus som inomhus – väntar vi frenetiskt på sommaren. Eller rättare sagt på de ca 30 dagar som i någon form (om vi har tur) påminner om sommar så som vi drömmer om den. Väntar ihärdigt. Fyller på förhand dessa slumpvis utspridda dagar med allt det vi under 11 månader upplevt oss sakna: sol, varm vind, hav och återhämtning. Bekymmerslösa dagar som vi behöver för att stå ut med de följande månaderna.

Men när sommaren sist och slutligen behagar visa sig, så är vi ändå på  något outgrundligt vis dåligt förberedda för den. Svetten rinner längs våra köldspäkta kroppar, vana med ett kargt och skoningslöst klimat. Klimat som inte känns som varma smekningar mot sommarbruna armar, utan som hårda piskslag mot värnlösa ryggar. Av den intensiva värmen blir vi gnälliga och fräser. Av återhämtningen syns inte ett spår utan allt vi kan tänka på är att överleva tills det blir lite svalare. Lite lättare att leva.

Vi är finländare och speciellt konstruerade för tuffa tag. För raka rör. Byggda för att ta på oss en jacka till när det regnar småspik från grå himmel. För att skratta väderjäveln åt ansiktet när den matar på med minusgrader, halka och oigenomträngligt mörker. De här sommardagarna kan vi helt enkelt inte ta, vet inte vad vi ska göra av dom. En vecka kanske vi klarar av, men sen är kvoten fylld. Efter det börjar vi i smyg längta efter hösten. Efter dagar då vi inte behöver njuta så förbannat, utan istället leva på det sätt som vi är gjorda för.

För att plågas.

/ Linda