Gnissel

Så vi stryker omkring här längs väggarna. Mänskor och djur. Ser ibland ut genom fönstret och svär åt (sommar)vädret. För att sedan vända blicken inåt och svära åt det kaos som råder inomhus. Borde gå ut med hunden men i hopp om att få stanna inne låtsas han inte se oss. Borde reda upp i röran men ger upp och låtsas inte se den. Vid de tillfällen vi råkar komma varandra för nära gnisslar det till av statisk elektricitet uppkommen i regnväder, frustration och leda. Jag väser åt sonen och sonen väser åt mig. Hunden skäller frenetiskt åt alla som inom en kilometers radie går förbi. Inklusive fåglar. Katter. Och små nässelfjärilar. Vilken sorglig liten skara vi är.

Efter alla dessa år borde man kanske ha lärt sig att inte förvänta sig både sommar och sol? Samtidigt. Det ena tycks nämligen inte förutsätta det andra utan solen tycks irriterande nog vara en bonus som vi inte rår över.

Men vi försöker ta tag i det hela. Tvingar hunden att ta tassarna från ögonen och förklarar för honom hur skönt det kommer att kännas efter ett varv i skogen. Tvingar mig själv att sluta blunda för kaoset genom att intala mig att livet kommer att kännas lättare när det inte längre knastrar under fötterna och det damm som sakta kvävt oss till döds avlägsnas. Försöker få sonen att inse att ett skogsvarv och en röjning av hans rum kommer att göra underverk för fredagskänslan. För det är ju faktiskt fredag! Så helt kört är det ändå inte.

Bara lite sommargnissligt. 

/ Linda