mittemellan – välillä – in between

Ibland tänker jag på hur lätt livet skulle vara om man helt enkelt gick in för att tänka svart eller vitt. Upp eller ner. Ja eller nej. Om man istället för att försöka förstå alla perspektiv, rädslor och förhoppningar bestämde sig för att kasta i högsta växeln och köra rakt mot sin bestämda åsikt. Utan att bry sig om dåtid, nutid eller framtid.

Ibland tänker jag också på hur lätt livet skulle vara om man var någon annan. En person som kunde säga till alla de andra att man inte bryr mig om hens världsbild eller sanning, eftersom man inte vill eller behöver. Eftersom den egna sanningen är den enda rätta.

Ibland, förstår ni, tänker jag att det vore ganska fantastiskt.

Men istället sätter man sig där, mittemellan, och vet ni – det kan bli lätt jobbigt. Ibland rent av frustrerande under all den tid man lägger ner på att försöka förstå och översätta vad den ena personen vill föra fram till den andra. Inte för att de pratar olika språk, men för att de helt enkelt inte ser varandras tankar och motiv.

Och precis där, i mittemellanrummet, odlar och vårdar man sitt lilla magsår ömt. Magsåret som ska visa att man lever och att man ännu hyser någon slags tröstlös förhoppning om att det är just det, som en gång för alla ska bevisa att man försöker göra sitt bästa för våra barn och det samhälle som de ska tillbringa sin framtid i.

Aj.

 

 

 

 

 

Att sparka nedåt

IMG_20180504_165749_273.jpg

Vad är det riktigt med oss mänskor? Som låter andra betala för oförrätter som vi själva råkat ut för. Som helst sparkar nedåt istället för att reda ut det hela med den som sårat oss. Mår vi verkligen bättre efter att ha brutit ut oss på vilt främmande personer?

Jag vill helst inte tro det, men idag fick jag ännu en gång ta emot all den frustration som personen framför mig (uppenbarligen) burit på alltför länge. Och vad gör man då? Man tar emot, även om det nu inte råkar vara mitt fel att kommunikationen brister i den organisation jag besökte. Att hens chef aldrig informerar om något. Att hen har en crappy lön för att göra shitty work och ännu till serva puckon som kommer in och begär sådant som de inte har möjlighet att ge. Trots att chefen gett ok – för vad vet egentligen chefen?

Men jag log, vinkade och andades lugnt. Så till den milda grad att innan jag gick därifrån fick jag till och med ett leende av en trött, frustrerad själ som ingen någonsin berättar något för.

Efteråt skulle jag naturligtvis ha kunnat fortsätta trenden och åka hem för att sparka hunden, men till vilken nytta? Istället ringde jag min bästa vän och frågade om jag fick svära en stund. Inte åt henne, men för henne. Och det fick jag ju, för så funkar det med bästa vänner.

Blåögd som jag är så hoppas jag ju att personen ifråga känner åtminstone ett litet ångerfullt hugg i hjärtat eller magen när hen lägger sig ikväll. Och när bristningsgränsen nästa gång närmar sig tänker efter vem som egentligen borde vara mottagare för alla dessa uppdämda känslor. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.

Mänskor? Can´t live with them. Can´t live without them.

 

Varför fejspalmar du – mamma?

Efter en morgon som gått ut på att få mig själv och diverse andra personer till jobb och skola. Och efter en arbetsdag som gått ut på att göra undan de uppgifter jag har framför mig och dessutom göra dem bra.

Efter en sen eftermiddag som innehållit vånda över vad i hela friden vi ska ha till mat och till vilket varuhus man ska våga bege sig (dvs vilket varuhus som mest sannolikt har de kortaste köerna). Och efter att jag äntligen kommit ur den korsning som hela stan tydligen bestämt sig för att uppsöka samtidigt (Rådhusgatan – Sandögatan, klockan 16.10) – så handlar jag, bär ner allt till bilen, lastar in och kör hem.

Och efter mat, prat och undanplock. Efter en vända på Facebook och med det diskussioner kring hur vuxna mänskor ännu idag, fortsättningsvis, väljer att uttrycka sig om och till varandra  – så är vi, approximately elva timmar från väckning, framme vid dagens ultimata höjdpunkt: Läxorna.

Här räknas och omvandlas. Från milliliter till deciliter och liter och tillbaka igen. Decimaltecken flyttas fram och tillbaka. Och jag skulle så gärna vilja vara skärpt, men allt jag kan tänka på är milliliter-, deciliter- och litervis av frustration som svallar kring i mina ådror.

Och då lutar jag mitt trötta lilla huvud mot handen medan en ung till mig närstående person bekymrat frågar: Varför fejspalmar du mamma?

Ja det kan man ju fråga sig.

 

Ameh – det är ju LÅNGT dit!

… tänker jag och säger: okej! Det fixar jag. Innan vi är så långt fram i tiden har säkert resten av livet fallit på plats. Allt det andra har blivit gjort. Solen kommer att skina, himlen vara djupt blå och jag själv lugn, utvilad och vuxet klok. Det kommer att bli jättebra! Sen.

Problemet är ju bara det att det ganska sällan blir just det, jättebra. Ibland inte ens bra. För vartefter en del saker avklaras kommer nya istället. Och det där livet som mirakulöst ska falla på plats faller många gånger (irriterande nog) lite vid sidan om. Så att säga bredvid platsen. Solen skiner alltför sällan eftersom vi trots allt bor i Finland och istället för djupt blå är himlen oftast varierande grå .

Så när ”sen” obönhörligt närmar sig stiger frustrationen. Över att det aldrig blir som man tänkt sig. Över att man inte kan hålla käft. Över att det ska vara så svårt att i följd uttala tre små bokstäver: n e j. Eller sju, om man har någon slags uppfostran i ryggen och har lärt sig att vara artig: n e j  t a c k.

Så man knogar på. Flyttar fram tidpunkten för när man ska kunna andas ut och njuta av frukterna från det man åstadkommit. När man ska kunna äta choklad och dricka vin en helt vanlig tisdag för att man inte har annat att göra. Helt enkelt bara för att man vill och kan.

Och för att man till sist kanske är vuxen nog att våga vara sig själv närmast och säga … nej tack.

(utom till choklad och vin då)