Varför fejspalmar du – mamma?

Efter en morgon som gått ut på att få mig själv och diverse andra personer till jobb och skola. Och efter en arbetsdag som gått ut på att göra undan de uppgifter jag har framför mig och dessutom göra dem bra.

Efter en sen eftermiddag som innehållit vånda över vad i hela friden vi ska ha till mat och till vilket varuhus man ska våga bege sig (dvs vilket varuhus som mest sannolikt har de kortaste köerna). Och efter att jag äntligen kommit ur den korsning som hela stan tydligen bestämt sig för att uppsöka samtidigt (Rådhusgatan – Sandögatan, klockan 16.10) – så handlar jag, bär ner allt till bilen, lastar in och kör hem.

Och efter mat, prat och undanplock. Efter en vända på Facebook och med det diskussioner kring hur vuxna mänskor ännu idag, fortsättningsvis, väljer att uttrycka sig om och till varandra  – så är vi, approximately elva timmar från väckning, framme vid dagens ultimata höjdpunkt: Läxorna.

Här räknas och omvandlas. Från milliliter till deciliter och liter och tillbaka igen. Decimaltecken flyttas fram och tillbaka. Och jag skulle så gärna vilja vara skärpt, men allt jag kan tänka på är milliliter-, deciliter- och litervis av frustration som svallar kring i mina ådror.

Och då lutar jag mitt trötta lilla huvud mot handen medan en ung till mig närstående person bekymrat frågar: Varför fejspalmar du mamma?

Ja det kan man ju fråga sig.

 

Där sprack den utmaningen…

Jag tycker om att ta bilder, det är inte det. Men ibland kommer dagar emot när det helt enkelt inte finns utrymme för att carpa någon diem, eller bild för den delen. Tiden flyter på något vis ihop och de övergångar (och därmed andningspauser) som man ibland brukar vara förunnad att få mellan olika åtaganden lyser med sin frånvaro. Allt blir bara en enda lång … arbetsdag. Med saker som ska … uträttas.

Så dag två i utmaningen med vardagsbilder blir bildlös. Jag vill dock understryka att det inte beror på någon som helst brist på vardag, utan tvärtom, på ett stort fett överskott av detsamma. Idag fick jag ta del av så mycket vardag att jag nästan inte kan besinna mig.

Men kanske ni kan frammana en mental bild istället? På mig som springer uppför en trappa – fast det går ju kanske inte eftersom bilderna inte fick innehålla några mänskor. Eller byggnader. Och då kanske trappan också går bort, som även om den är en mycket liten del av en byggnad trots allt är en mycket central del. Hur ska man annars ta sig mellan våningarna? En avgörande konstruktion alltså, vilket eventuellt gör att inte heller det är tillåtet.

Kanske det ändå är bäst att ni struntar i alla typer av bilder och gör som jag borde ha gjort för länge sen – ger upp, typ.

Nu.

Sexton år

Eftersom det sägs att det är viktigt att inte ta varandra för givet har jag idag köpt en present till min man. Det är också viktigt, sägs det, att på olika sätt visa sin uppskattning för den mänska man valt att leva med. Och efter sexton år som gifta (och 18 år tillsammans) så finns det en överhängande risk för just sånt, både det att man börjar ta varandra för givet och att man glömmer bort att visa sin uppskattning. Trots att det egentligen inte krävs speciellt mycket för att visa att man ser den andra. Och då menar jag verkligen ser.

Presenten som högtidligen ska överräckas på vår bröllopsdag inkommande fredag, är en skylt. Försedd med ett underliggande budskap som visar att jag verkligen ser honom för den han är, eller vad tycker ni?

Skylt

Och vill man gå på djupet finns det egentligen två budskap i den mycket korta texten. Dels det att jag nödvändigtvis inte uppfattar min man som urtypen av ”normal”, utan istället som en trivsam variant av icke-normal. Läs: personlig. Ibland på gränsen till smärtsamt och irriterande personlig, men man kan inte (och vill kanske inte) få allt. Dels finns där budskapet om my next husband som tillsammans med ordet normal bildar en paradox. Eftersom både han och jag vet att normal i ordets tradionella bemärkelse inte finns på min önskelista, kommer det heller inte – som vi vet nu i alla fall – att bli någon ”next husband”. Äktenskapet ger dock ingen garanti för att båda samtidigt hastar vidare till nästa liv så av naturliga skäl måste det kanske finnas lite spelrum där.

För övrigt ger äktenskapet inga andra garantier heller, utan sett i det här perspektivet finns enbart alternativet att båda parter enligt bästa förmåga jobbar på för att få det hela att gå ihop. För det mesta kurvar livet tillsammans på ganska bra, men precis som med mycket annat finns det perioder under vilka det är svårare att hitta den där himlastormande känslan av ”vi emot världen” som man under den första tiden upplevde. Då blir det kanske lite mer av: Nu går jag och slåss mot världen – ska du med? Om inte kan du väl plocka i diskmaskinen och dra ett varv med dammsugaren istället. Men såna stunder har också en mening och måste få finnas. Att förvänta sig något annat är att lura sig själv.

Och hur fiffigt är väl det?

/ Linda

 

 

 

 

Nästan som förr

IMG_20160716_100631

I efterdyningarna av det som hänt i Frankrike och  Turkiet, tillbringade jag dagen i Replot hamn. Bland mänskor jag alltid känt. Mänskor jag nästan känner. Och mänskor som jag väldigt gärna skulle lära känna. Vi njöt av solen tillsammans. Åt  god mat tillsammans. Tävlade i olika tävlingar tillsammans. Och vandrade omkring bland de gamla båthusen. Tillsammans. 

Här behövde jag inte tänka på vad jag skulle göra eller vart jag skulle springa om jag såg en vit lastbil eller en pansarvagn komma körande med siktet inställt rakt på mig. Eftersom inget av de alternativen var verkliga för mig. Eller för den delen överhuvudtaget möjliga att föreställa mig. Jag behövde heller inte tänka på var och hur jag skulle söka de mänskor som är mig nära. Mänskor jag tycker om och älskar. Mänskor som trots att de kanske nyss stod bredvid mig inte längre finns vid min sida. Hur skulle jag veta var jag skulle börja leta?

Även om jag innerst inne förstår att det inte alltid kommer att förhålla sig så, fanns för mig idag inget annat alternativ än trygghet. Hur skulle jag kunna känna annat på den plats där jag i hela mitt liv rört mig? Ändå kryper den verklighet som inte är min obarmhärtigt närmare och med det även tanken om att de mänskor som befann sig i Frankrike och Turkiet med stor sannolikhet också kände sig trygga. Och då blir livet med ens litet. Och nästan smärtsamt begränsat. Men vem kan leva så?

Egentligen.

/ Linda