Varför fejspalmar du – mamma?

Efter en morgon som gått ut på att få mig själv och diverse andra personer till jobb och skola. Och efter en arbetsdag som gått ut på att göra undan de uppgifter jag har framför mig och dessutom göra dem bra.

Efter en sen eftermiddag som innehållit vånda över vad i hela friden vi ska ha till mat och till vilket varuhus man ska våga bege sig (dvs vilket varuhus som mest sannolikt har de kortaste köerna). Och efter att jag äntligen kommit ur den korsning som hela stan tydligen bestämt sig för att uppsöka samtidigt (Rådhusgatan – Sandögatan, klockan 16.10) – så handlar jag, bär ner allt till bilen, lastar in och kör hem.

Och efter mat, prat och undanplock. Efter en vända på Facebook och med det diskussioner kring hur vuxna mänskor ännu idag, fortsättningsvis, väljer att uttrycka sig om och till varandra  – så är vi, approximately elva timmar från väckning, framme vid dagens ultimata höjdpunkt: Läxorna.

Här räknas och omvandlas. Från milliliter till deciliter och liter och tillbaka igen. Decimaltecken flyttas fram och tillbaka. Och jag skulle så gärna vilja vara skärpt, men allt jag kan tänka på är milliliter-, deciliter- och litervis av frustration som svallar kring i mina ådror.

Och då lutar jag mitt trötta lilla huvud mot handen medan en ung till mig närstående person bekymrat frågar: Varför fejspalmar du mamma?

Ja det kan man ju fråga sig.

 

Där sprack den utmaningen…

Jag tycker om att ta bilder, det är inte det. Men ibland kommer dagar emot när det helt enkelt inte finns utrymme för att carpa någon diem, eller bild för den delen. Tiden flyter på något vis ihop och de övergångar (och därmed andningspauser) som man ibland brukar vara förunnad att få mellan olika åtaganden lyser med sin frånvaro. Allt blir bara en enda lång … arbetsdag. Med saker som ska … uträttas.

Så dag två i utmaningen med vardagsbilder blir bildlös. Jag vill dock understryka att det inte beror på någon som helst brist på vardag, utan tvärtom, på ett stort fett överskott av detsamma. Idag fick jag ta del av så mycket vardag att jag nästan inte kan besinna mig.

Men kanske ni kan frammana en mental bild istället? På mig som springer uppför en trappa – fast det går ju kanske inte eftersom bilderna inte fick innehålla några mänskor. Eller byggnader. Och då kanske trappan också går bort, som även om den är en mycket liten del av en byggnad trots allt är en mycket central del. Hur ska man annars ta sig mellan våningarna? En avgörande konstruktion alltså, vilket eventuellt gör att inte heller det är tillåtet.

Kanske det ändå är bäst att ni struntar i alla typer av bilder och gör som jag borde ha gjort för länge sen – ger upp, typ.

Nu.