Där sitter han på kanten av den hårda britsen och dinglar med sina magra ben. I mjukisbyxor, randig polo och gosig väst. Håret som han är så stolt över svänger sig som alltid lite dit det vill: ”man ska tvätta med kallt vatten så tappar man det inte!” Plötsligt ser jag framför mig den sju-åring han en gång var och mitt hjärta värker till innan det stillsamt rinner över.
Sköterskan ber honom att ta av sig skorna och sen lägga sig. Jag böjer mig ner och hjälper honom. Eftersom tiden med skosnören är förbi krävs ingen större ansträngning, nu är det tarraband som gäller. Den mjuka västen får tas bort men blusen får lämna på. Hon säger att det räcker om vi drar upp den så pass mycket att hon kan fästa elektroderna inför det EKG som ska tas. Lydigt ligger han där medan hon putsar huden och snabbt fäster elektrod efter elektrod. Första avläsningen blir inte bra, huvuddynan ligger fel och istället för att säga till ligger han och spänner kroppen. Efter lite justeringar är vi klara och gör proceduren omvänt. Bort med elektroderna, ner med blusen, på med väst och skor innan vi i samlad tropp går ut igen. Två gamla föräldrar och deras yngsta barn.
Så konstigt det ändå är. Tiden går men jag har fortfarande svårt att förstå att rollerna för gott är ombytta. Att det nu är jag tillsammans med mina systrar som har ansvaret. Som bokar tider, som kollar resultat, som skjutsar till vård och andra ställen. Som tränger sig in undersökningsrum efter undersökningsrum och står där och skriktolkar vad munskyddsförsedda läkare och sköterskor försöker säga.
Konstigt. Är det. Och inte så lite ledsamt.