Att skriva för döva öron

Som syssla betraktat är bloggandet ganska abstrakt. Man skriver i ett forum som har potential att fånga upp miljontals läsare, ändå kan det vara så att ingen alls läser det du skriver. Att ingen ser dina ord. Emellanåt kanske dessa ord flimrar förbi i någons flöde, men ter sig ändå inte så pass lockande att någon skulle väckas av lust att klicka sig in på din sida för att se närmare på vad det är som du vill och försöker säga.

Man brukar säga att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Ofta relaterat till  ”problembarn” som insett att om man inte lyckas bli uppmärksammad för att man gjort något bra – så duger det gott att bli detsamma för att man gjort något dåligt. Allt handlar om att bli sedd. Och i bloggandets fall, även läst.

Och det är många som bloggar idag. Eller på något sätt använder sig av sociala medier för att nå ut till så många som möjligt. Mycket handlar om yta och prestation: kläder, inredning, smink eller hur mycket man lyckas åstadkomma under en dag på jobbet. Eller under de dagliga träningarna.  Annat handlar om ideologier, budskap och önskan om att hitta själsfränder. För att inte tala om alla dessa specialiserade nördar som idag lyckas finna likar över hela jordklotet, och det är gott. Ingen vill vara ensam utan de flesta av oss vill bli erkända. Som någon. Därför tror jag också att bloggandet som sådant är gott, i och med att vi finner andra som delar våra intressen. Intressen som trots att de ibland skenbarligen rör exempelvis yta, många gånger ger uttryck för något djupare.

Men vad vill jag? Jag vill tänka högt kring livet och dess villkor. Jag vill blanda vardag med allvar. Lycka med sorg. Men behöver jag då alls bry mig om vem som läser, eller ens om någon läser? Egentligen inte. Ändå är jag bara människa, en människa som tycker om utbyte med andra människor. Som tror att delade tankar är goda tankar som därmed också kan bli större tankar.

Därför gör jag ännu ett försök. Med att blogga. Att skriva in mitt lilla revir i världen.

/ Linda