Hundväder

…brukar man tala om, men dagens väder är åtminstone inte min hunds väder. Varje gång jag går till farstun och demonstrativt ställer mig med kopplet i handen för att sedan käckt ropa Ratten! (han heter nämligen så och ingen får skratta, det är inte snällt) hör jag hur han demonstrativt stänger öronen för att sedan lugnt vända sig på andra sidan och somna om. Igår på kvällen lyckades jag få ut honom ett kort varv för att stöka undan det mest nödvändiga. På samma sätt kämpade min man tappert med morgonens första tur. Men på något sätt ger det inte riktigt samma känsla att dra 9 kilo motsträvigt vitt fluff efter sig, när jag i vanliga fall har uppskattningsvis 25 kilo av detsamma en lång bit framför mig (helt otroligt vad fyrtassdriften kan åstadkomma). Kanske jag borde köpa en chic liten väska att sätta honom i? Sätta ner honom med några kilometers mellanrum? Det är väl också ganska modernt dessutom, om Paris Hilton gör det så kan väl jag?

Men just nu och just här så är det väl bara att bita i det sura äpplet. Antingen det eller så stuvar jag in honom i en Citymarketkasse… Raaaaatteeeeen!

En ytterst motsträvig Ratt

/ Linda

 

 

Lurad!

Neeeeej! Det blir inget vin! Någon har helt kallt lurat mig och istället för en jässats placerat en stickad liten BABYMÖSSA i pafflådan. Hur kan någon göra så här mot mig? Fatta vilken besvikelse – nu måste jag ju KÖPA 25 liter vin! Och hur dyrt blir inte det? Jag VISSTE att jag inte skulle ha litat på en skara där majoriteten av församlingen utgjordes av kvinnor i åldern 60+. Mark my words: du skall alltid vara på din vakt när du möter en äldre kvinna. Alltid. Vänd aldrig ryggen mot henne. Köp inga lotter ur hennes hand.

Men ändå… lite måste jag ju skratta. Hur kommer man överhuvudtaget på tanken att smuggla ner en liten perfekt stickad babymössa i en låda som tidigare innehållit det mesta man behöver för att tillverka vin? Hur tänkte hon där? Jag är nästan säker på att hon var ganska nöjd när hon kom på idén och jag kan nästan tänka mig att hon småskrattade för sig själv medan hon föreställde sig den lyckliga vinnarens min. Så outsägligt listigt! Så otroligt 60+ Hon hade till och med slagit in paketet i presentpapper! Allt för att förhöja effekten. Men vänta bara! Nästa gång det drar ihop sig till lotteri ska den vithåriga maffian få tillbaka med samma mynt. Ge mig bara 20 år att vidareutveckla mitt sinne för humor så ska jag minsann visa vem som kan vara listig! Skrattar bäst som skrattar sist…

 

 

/ Linda

I’m a late bloomer

För 40 år sedan fick min kära mor och far sitt tredje barn. Eftersom de redan hade två flickor från tidigare hyste de en bestämd uppfattning om att denna tredje ättling i rakt nedåtstigande led skulle bli en pojke. Och att denna pojke skulle heta Niklas. Punkt. Någonstans måste det dock ha gått fruktansvärt fel i deras planering och istället för ett kraftigt gossebarn anlände en blek liten unge som tyvärr inte ägde sådana fysiska förutsättningar som skulle berättiga till namnet Niklas. Det var andra tider då nämligen, idag är det säkert helt accepterat att döpa små flickebarn till Niklas. Eller Niklas Sofia som det skulle bli med båda mina förnamn.

I övrigt tog mina föräldrar det hela mycket bra och efter den inledande förvirringen kring namnfrågan kan jag inte annat säga än att jag hade en mycket behaglig barndom. Små bakslag ingick förstås, men sånt får man räkna med när man har två större systrar. Man kan ju inte begära att de alltid ska komma ihåg att titta efter var deras lillasyster är före de smäller igen bildörren. Och jag överlevde ju så varför klaga? Jag överlevde många gånger om man säger så. 40 år.

Inför årets upplaga av den långa raden födelsedagar försökte jag känna efter om det kanske skulle vara läge för en kris. Men trots att jag tog i ända från tårna och riktigt på allvar kände efter lyckades jag inte mobilisera några större kriskänslor. Istället insåg jag att jag är ganska nöjd för tillfället. Precis nu, precis här. Jag har helt enkelt en mycket lång startsträcka till vuxenheten, som engelsmännen säger: I’m a late bloomer. Och varför förhasta sig när det gäller något så pass stort som Livet? Ge mig bara fyra decennier så klarar jag vad som helst!

God Natt,

/ Linda

Niklas Sofia

Jag vann!

Läste ni om den norska familjen som tillsammans vunnit 30 miljoner? Trots att jag mycket sällan vinner något (typ aldrig) var det äntligen min tur ikväll och jag VANN! Efter kvällens rafflande snabblotteri kan jag nu titulera mig stolt ägare till… Håll i er nu: en stycken osthyvel och en komplett jässats till 25 liter vin! Det ni. Det är inte lönt att ni frågar mig hur det gick till, eftersom jag ännu är något omtumlad av Fru Fortunas generösa gest.

Det finns de som kanske skulle ha blivit aningens småbesvikna över det faktum att de snabba bilarna, lyxkryssningarna och de många miljonerna uteblev. Men absolut inte jag! Jag är uppriktigt glad över att jag nu får möjligheten att hyvla mig lite ost medan jag betraktar mina 25 liter vin under den spännande jäsningsprocessen. Vem behöver egentligen miljoner när de har ost och vin? Om man dessutom är lika svältfödd som jag på att överhuvudtaget vinna någonting, ja då är allt hemåt.

Även om jag är sanslöst ironisk ovan så finns ett uns sanning i det jag säger: jag blev glad över vinsten. På riktigt. Varsågod – där får ni måttet på min lilla värld! Ibland har jag dock funderat på hur de tänker som inte är nöjda. De som sitter i en TV:soffa och på en gigantisk lott skrapar fram en i deras tycke alltför låg summa pengar eller de som ”bara” vinner en tågresa till Skellefteå istället för en medelhavskryssning. Vad rör sig i deras huvuden när mycket inte är nog? När jag ser den illa dolda besvikelsen i deras ansikten blir jag på något vis beklämd å hela mänskosläktets vägnar.

Men för att återgå till kvällens huvudnyhet: jag vann! En osthyvel och en komplett jässats till 25 liter vin. Hur otippat är inte det?

Bara, bara min…

God natt!

/ Linda