Never leave home without it

Eftersom jag den här gången skulle få sällskap på min resa ner genom detta glesbebyggda och novembermörka land, så inleddes förberedelserna redan igår. Med genomsökning av gult hus efter allt som man av någon anledning kan tänkas behöva på en treochenhalv-timme evighetslång tågresa. Med laddning av diverse elektronisk utrustning (efter att man lokaliserat alla laddare). Men framförallt, med laddning av matsäck.

Hunger är nämligen inget att leka med. Det är dödligt allvar när en medelålders mamma och en son som befinner sig fem före tonåren blir hungriga. Samtidigt. Egentligen borde vi vara försedda med blodsockervarnare båda två. Eller helst flera varnare jämnt utspridda över kroppen, för att om möjligt helgardera oss.

Så vi hastade iväg till den lokala butiken och shoppade godis. Dricka. Och för syns skull också två bananer. Vi vill ju inte att någon ska tro att vi lever blott och enbart på socker. Sen balanserade vi upp bananerna med masstillverkad pepparkaksdeg samt dito kristyr, för att efter det hasta iväg tillbaka hemåt och tillverka några plåtar pepparkakor.

Och här sitter vi nu, nästan framme i Helsingfors. Fulla med choklad. Lite banan. Många pepparkakor. Och ett antal masstillverkade smörgåsar som vi köpte i tågets restaurangvagn. Man kan ju nämligen inte komma ihåg allt och smörgåsarna tillhörde den kategori som vi osannolikt nog lyckades glömma. Det torde alltså inte föreligga någon risk för att blodsockernivån blir för låg.

Någonsin igen.

 

Att mogna…

Så kan man ju kalla det. Eller att bli gammal. Åldras. Närma sig sitt bäst före datum. Eller helt enkelt go downhill. Men vad man än väljer att kalla det, så är det något som de flesta av oss har gemensamt och gör. Vare sig vi vill, eller inte. Själv är jag definitivt på väg mot medelåldern. Många kanske säger att jag redan är där, medan andra påstår att jag är bara barnet. Det beror kanske på från vilket håll man betraktar mig.

Och jag kan på något sätt hålla med dem alla. En del dagar fattar jag inte hur någon med gott samvete har låtit mig gå ut genom högstadiets dörr, de andra dagarna upprör jag mig över ”dagens ungdom” som tydligen aldrig kommer att inse vikten av att ta på sig en extra tröja. Eller en mössa. Eller varma skor. Eller kläder överhuvudtaget. Jag är alltså minst sagt kluven, en fjortonårig snart 45-åring eller en 45-årig snart fjortonåring. En kärringfjortis.

Lite jobbigt är det ju, det där med att inte veta hur man ska ha sig. Men åldrandet i sig har jag inga problem med, snarare tvärtom. Jag smågillar rynkor och har därför allvarliga planer på att skaffa mig så många som jag bara hinner och kan. Men rynkor är ändå bara ett ålderstecken och det är inte alla som gillar dem. Många mänskor betalar dyra pengar i förhoppning om att kunna släta ut alla de ojämnheter som på något vis påminner om att man har haft förmånen att leva ett liv.

Ett annat ålderstecken som kanske fler av oss bättre kan uppskatta, läste jag om idag. I en studie som publicerats i Trends of Cognitive Science har man nämligen upptäckt att det verkar som om vi faktiskt blir mer kreativa ju äldre vi blir. Vi blir duktigare på att upptäcka mönster i omvärlden och lösa problem. Ganska bra va? Då kanske till och med jag så småningom får lite innehåll.

Till alla mina inplanerade rynkor.