Förvisad till köket

Här sitter jag nu i min ensamhet. Förvisad till köket. Det är synd om mig! Ja usch så synd det är om mig – här har jag ju inget annat att göra än att äta lite fredagschips. Eventuellt tar jag en fredagsöl på det. Ni kanske undrar varför jag sitter här och beklagar mig? Om inte drar jag hela storyn ändå:

Resten av familjen, dvs. man, barn och hund tittar som bäst på Fångarna på fortet, ett program som när det utformades inte hade mitt veka hjärta i åtanke. När jag tittar känner jag varje obehaglig kackerlacka som faller ner på de stackars tävlandes ryggar. På samma sätt kväver jag nästan mig själv av medkänsla när de tvingas dyka genom trånga vattenfyllda rum. Följden av detta blir att jag kan sitta varken stilla eller tyst och det uppskattas inte av min lilla familj. Alls. Så vad händer? Mamma Linda uppmanas vänligt men bestämt att avlägsna sig.

Lite kluven är jag allt: ska jag vara ledsen över att jag inte får vara med eller ska jag glädjas åt friden i mitt lilla kök? Även om det är ett svårt dilemma tror jag nästan att jag får gå på det senare. Frid är sällan fel! För att inte tala om fredagschips. Och en öl.

God Natt!

/ Linda

Motkraft

Igår levererade en av mina bästa vänner, ad libris, ett paket med tre böcker till mig:

Adult education and adult learning av Knud Illeris (för att dämpa mitt gradusamvete)

Biblioteksmysteriet av Martin Widmark & Helena Willis (för att min son ÄLSKAR LasseMajas detektivbyrå

Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn (för att jag läst delar av den och var så fruktansvärt nyfiken)

Av naturliga orsaker är Biblioteksmysteriet redan halvläst. Av liknande men ändå annorlunda naturliga orsaker, ligger Adult education på bordet och blänger uppfordrande på mig. Idag var det istället numero tres, Einhorn och snällheten som vann min uppmärksamhet. Snällhet är tydligen en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme och snäll, menar Einhorn, kan man minsann vara på olika sätt! Allra helst ska snällheten vara äkta, positiv och god.

I can do äkta. Positiv också – men god? Alla dagar känner jag mig kanske inte så att säga… genomgod, även om Einhorn påpekar att de flesta av oss verkligen vill vara goda. Och snälla. Haken består av att det finns faktorer som gör sitt bästa för att hindra oss, det vill säga motkrafter. Av dem räknar han upp bland annat tids- och resursbrist: kan jag hålla med om, jag känner mig inte snällast i världen när vi har fem minuter på oss innan hela vår lilla familj helst borde befinna oss 20 kilometer i östlig riktning, bilnycklarna är borta och två tredjedelar av familjen hellre skulle stanna hemma vilket de visar genom att yla högljutt. Bristande empati: lider jag verkligen inte av. Jag är den som gråter när jag ser ett storögt barn som saknar mat, under alla filmer från Byggare Bob (om Wilma slår sig på tummen) till Stolthet & fördom, när jag läser tidningen, när jag hittar en överkörd hare, you name it i evigheters evighet och dubbelt upp. Bristande eftertanke: känns inte som mitt problem. Snarare tänker jag för mycket mellan varven, så att jag inte ens i misstag ska gå och såra någon. På något sätt. Överhuvudtaget.

Ändå blir det så många gånger fel. Trots att man nästan slår knut på sig själv för att vara en god människa. En snäll människa. Vi fattar beslut som kanske skadar eller sårar någon vi istället ville väl. Hur gör man då? Det får jag också svar på i boken: vi ska inte knäcka oss själva utan måste lära oss att utan ånger leva med de prioriteringsbeslut vi fattar. Dåligt samvete för ett väl genomtänkt beslut gagnar ingen. Det låter trösterikt. Verkligen.

Men hur gör man?

/ Linda

Bloggandets mysterium

När jag startade min första blogg gick jag ut hårt med mottot ”hur svårt kan det vara”? Jag har alltid tyckt om att skriva och har inte ansett mig ha problem med att uttrycka mig i skrift. Vid vissa tillfällen har jag till och med övermodigt ansett att jag är ganska bra på det. Så från det utgångsläget inledde jag min bloggkarriär: övermodig och uppfylld av min egen förmåga.

Det visade sig att det visst kunde vara svårt att blogga. Vid vissa tillfällen var det alldeles irriterande fruktansvärt svårt! Eftersom jag då skrev mitt kandidatarbete i pedagogik, hade jag haft föreställningar om att jag skulle svinga mig mellan intelligenta reflektioner och iakttagelser där texten skulle vara både djuplodande och intellektuellt vass. Ha säger jag bara. Och HA igen! Jag skrev ihop några djuplodande inlägg och reflekterade mig nästan blå på kuppen. Texten blev stel, högtravande och så långt ifrån en Linda som man bara kan komma. Under några veckors tid försökte jag dock verkligen, tills jag jag insåg att det inte blir till någonting. Bloggen var helt enkelt inte jag.

Efter en tid gjorde jag ett nytt försök och den här gången skulle jag vara hipp, cool och trendig! Mina begränsningar kom dock snabbt emot – jag är ju faktiskt inte trendig. Kanske lite cool, ibland. Om jag får säga det själv. Den bloggen levde dock lite längre även om läsarskaran inte var stor. Typ jag, jag och jag.

Men nu, kära vänner (och jag, såvida jag är den enda som läser) görs ett seriöst försök att skriva i egenskapen av mig själv. Hur det lyckas lär visa sig!

/ Linda