Fars dag

Själv tycker jag inte om särskrivningar. Inte det minsta. Men eftersom denna farsdag mellan varven verkligen kunde uppfattas som just det: en fars, så kunde jag inte motstå.

Imorse fick fadern i huset inget kort. Eller ja, ett sådant har kärleksfullt tillverkats åt honom, men eftersom hans son också är sin mors son, har kortet noggrant gömts undan på ett säkert ställe. Ni vet ett av de ställena som inte går att återfinna i den här tidsdimensionen.

När det gäller presenten var faderns frus fantasi förverkad, så tidigare i veckan frågade hon festföremålet självt. Och vad vill denna far ha? En kolmonoxidvarnare. Man riktigt känner hur det spritter till i maggropen av exalterad spänning när man får bege sig iväg och shoppa loss på avdelningen för kolmonoxidvarnare. Först måste man ju hitta den avdelningen förstås, men sen hettar det verkligen till i shoppingnerven. Det fanns vita, vita och såna med display. Vi tog en med display.

När the gift of the year skulle paketeras in tog pappret slut, men frun återfick lite av sin fantasi så hon skarvade och hade sig. Typ godkänt blev det, inte mer. Kaffe på sängen löns inte att bjuda ut eftersom fadern i huset inte kaffar i sängen. Men vi sjöng. Efter att han väckt oss. Sen bjöd vi honom på pizza på eftermiddagen, för lite snälla är vi ju.

Efter pizzan skulle vi shoppa gåvor åt dom andra fäderna. Min pappa glömde vi. Sen kom vi ihåg honom, med en annan grej än den vi tänkt. Fast han är så förkyld så dit kan vi inte gå. Det är synd, för mamma gör jättegoda kakor. Lite synd är det ju om pappa också, men varför måste han bli sjuk på en kakdag? Å andra sidan kom vi ihåg min svärfar med en roligare grej än vi tänkt. Så det jämnar kanske ut sig. Där fick vi också jättegod kaka.

Men nu är dagen snart slut. Tackochlov. Och imorgon kommer vi fortsättningsvis att tycka lika mycket om dem som vi gjorde idag, igår och alla andra dagar. För det gör vi ju, tycker om dem.

Så mycket att det skär i hjärtat.

Figursågar och lönnrum

Eftersom jag inte bor på det skotska höglandet eller den engelska landsbygden, utan typ tvärtom, på det österbottniska plattlandet, så är det ganska naturligt att mitt hem inte är utformat som en spännande och dystert stor tornförsedd byggnad. I sten. Nåopp, utan som en gul envånings vinkelformad låda. Av trä. Tråkigt kanske. Förutsägbart, eventuellt. Men ytterst funktionellt. Jag kan nämligen tänka mig att slottsherrarna och damerna har det ganska jobbigt under den kalla årstiden när de flänger runt som torkade skinn för att hålla eld i alla spisarna.

Och nej. Jag är inte helt världsfrånvänd, jag vet att inte alla skottar och engelsmän bor i slott. Dah! Men som liten sträckläste jag Enid Blytons fem-böcker och det var inte bara en gång som jag med pappa förhandlade om att han skulle bygga ett slott åt oss istället för att vi skulle tvingas leva våra liv i detta snudd på tråkiga hus.

För det mest lockande med alla dessa slott var ju ändå inte uppvärmningen. Eller tornen. Utan alla de lönnrum och gångar som Julian, Dick, Anne och George med jämna mellanrum ramlade in i eller nerför. Såna finns det inte så många av i gula sextiotalshus. Typ inga alls. Från den ena garderoben finns en lucka upp till mellantaket men det är allt.  Och dit kan man inte gå för då får man fullt med sågspån i ögonen. Inte ett endaste litet lönnrum har jag alltså hittat på alla dessa år. Inte ens efter det att jag som vuxen flyttade tillbaka hit.

Så vet ni vad vi gjorde igår? Fixade till ett själv! Sonen, jag, en figursåg och en hel del omflyttade möbler. Som alltid vid den här typen av oväntade projekt uppstår dock förluster. Figursågen (i min hand) halverade (nästan) en gosesnögubbe. Men det är alltså smällar man får ta. Huvudsaken att alla (mänskliga) fingrar är intakta. Sen fröjdade vi oss i hemlighet, där ingen visste att vi fanns. Tyvärr kan jag inte säga var i huset detta rum befinner sig, men det finns här.

Linda Blyton. Låter inte det ganska bra?