En tandläkare nära dig…

När jag i måndags fick mail om tisdagens happening vid min arbetsplats, insåg jag att det för min del kommer att innebära problem: Imorgon tisdag händer en del här. Vi får besök av ca 230 tandläkare och skötare som kommer använda Akademisalen och foajen/aulan. Fatta: över tvåhundra personer samlade kring ämnet vit (i bästa fall) emalj!

T v å h u n d r a, säger jag bara.

Jag menar en i taget är helt okej. Speciellt när jag är inställd på det och ligger dödsföraktande bakåtlutad i en tandläkarstol. Men tisdagen innebar att varje gång jag skulle snedda över Foajén behövde jag fatta ett beslut om jag a) förtvivlat skulle le eller b) hålla munnen stängd. Om jag log gav det varje dental person en möjlighet att se mina gamla amalgamplomber och med våld bortborstade tandhalsar. Samtidigt som ett leende  också skulle ge de tränade tandläkarögonen full insyn över mina prominenta framtänder och det faktum att jag i unga år övergav tandställningen allt för snabbt. Medan en stängd mun skulle antyda att jag hade något att dölja. Vilket jag som sagt har: övergiven tandställning I say. Plus det faktum att jag aldrig kom sams med den bettskena som jag fick efter det att en hoppfull kirurg försökt rätta till mitt överbett. No tandskena = bortkastad operation = ledsna skattebetalare.

Så hur löste jag det? Varannan gång log jag. Varannan bet jag ihop. Krampaktigt.

Greps någon av fascinerad och ohejdad glädje över min komplicerat utrustade mun och sprang efter mig för att få en autograf?

Skulle inte tro det.

Borde jag kanske skärpa till mig och sluta tro att hela världen kretsar runt mig och min kreativa tanduppsättning?

Absolut.

Gud som haver

… barnen kär.

Japp, det är jag igen, hon som inte kan bestämma sig om hon ska tro fullt ut eller inte och därför bekänner sig till sin alldeles egna hittepåreligion: ”nödfallskristendomen”. Det är jag som ber när det behövs. Oftast när ännu någon person som jag tycker om har blivit allvarligt sjuk eller när jag riktigt gjort bort mig. När det gäller det senare ber jag väl egentligen inte för att du ska reda upp det, utan helt enkelt för att jag inte ska behöva bära min dumhet ensam. Det känns bättre så.

Men nu till exempel, är det ganska bra med mig. Därför tänkte jag för en gångs skull ställa en fråga utan att specifikt begära någonting. Du förstår, några vänner till mig har en grej som dom inte kommer överens om. Orsaken till att jag frågar just dig är att du finns med i den här frågeställningen. Eller kanske inte du, men dina världsliga ägodelar. De höga vackra trästugorna, de vidsträckta gröna skogarna och lite annat smått och gott som du förvarar här nere hos oss.

En del av mina vänner menar nämligen att dina stugor och skogar är beroende av något som vi på jorden kallar kommungräns. Medan andra säger att dina egendomar är din ensak och att du är den bäste organisatören för dem. Själv vet jag inte riktigt hur jag tänker men om jag ser på hur länge du har hängt med så är jag nästan hundra på att du kommer att överleva alla kommuner och typer av världsliga gränser. Jag menar, hur många omorganiseringar har inte du varit med om under de senaste tusentals åren?

Jag kan till och med tänka mig att dina hus – trots att du med dem ger många mänskor en trygg plats – inte är det viktigaste för dig. Utan att du istället gärna skulle se att mänskor betraktade det du är och står för som det allra allra viktigaste.

Fast vad vet jag?

Som nödfallskristen.

PFP – Paus Från Politik

Efter att ha ägnat mina fyra senaste inlägg åt samgångsfrågan eller andra lagom politiskt relaterade frågor tar jag nu en PFP. Min första tanke var att skriva något helt annat och  rubricera texten FFUP – Fucking Fed Up with Politics, men beslöt ändå att hålla min näsa ovanför vattenytan och mina ord inom det anständigas gräns.

Istället ska jag begrunda det faktum att midsommaren snart är här. Ni kanske inte har tänkt på det, men så är det faktiskt. För någon månad sedan avverkade vi julen med nyårsafton strax därefter. Nu har vi två veckor till sportlov och efter det är vi redan inne i mars som avverkas på fyra veckor innan den övergår i april: påskmånad. Och ser ni, sen när vi kastat bort påskgräset som aldrig hann växa till sig och tvångsmässigt ätit upp de sista chokladäggen – då är det maj!

Som vanligt kommer vi att få några bakslag i maj, med slasksnö och skolelever som nästan ger upp innan sommarlovet är här men jag lovar att det kommer att fixa sig! Vi får nämligen lite avbrott med första maj och Kristi himmelsfärd så att vi hinner andas tills blommande juni äntligen står för dörren.

Livet fortsätter och vi med det. Och vet ni – jag är helt hundra på att ni kommer att kunna köra över bron till Replot också den här sommaren.

En riktigt härlig midsommar till er alla!

SanningssägarTourettes

Även om jag kan häva ur mig nästan vad som helst till min familj och mina närmaste vänner, så är jag väldigt mån om vad jag säger eller skriver till andra mänskor. Oftast tänker jag att det är en bra grej med mig, medan jag andra gånger kan bli vansinnigt frustrerad över hur förbannat svårt jag gör allting. Och alldeles extra arg på mig själv blir jag när jag ser hur en del mänskor tar sig friheten att spotta ur sig vad som helst till personer de inte känner. Varför ids jag då bemöda mig om att tassa på tårna och uttrycka mig så luddigt att den jag just då kommunicerar med inte ens fattar vad vill?

Hur dumt är inte det, på en skala.

Förutom det att man inte fattar vad jag menar har mitt mumlande den effekten att när jag en gång kommer så långt att jag faktiskt får ur mig något, drabbas jag av SanningssägarTourettes. Och guess what? Den är här igen. Nu efter en kommentar som jag fick på mitt senaste inlägg. Det handlar om debatten kring ”bevarandet av det finlandssvenska”, och en aktiviströrelse med basen i Umeå och Korsholm. En rörelse som inte bara gjort mig ledsen och skämsig, utan mellan varven till och med skrämt mig.

Nåväl, kärnan i aktiviströrelsen är (obs: starkt förenklat och som jag förstår det) att min hemkommun till varje pris måste bevaras. Om den går samman med grannkommunen dras mattan för alltid undan de finlandssvenska muminfötterna.

Låt mig först säga att ingen kan ta ifrån mig min finlandssvenska identitet, inte heller stoltheten över att vara finlandssvensk eller viljan att arbeta för det svenska. Men hur finlandssvensk jag än är så kvarstår det faktum att jag lever mitt liv i Finland där vi har två officiella språk: finska och svenska. Naturligtvis är det min rättighet att bli bemött på svenska, men det är också min skyldighet att kunna bemöta andra på finska.

Förutom finska och svenska hör vi i dag många andra språk. Själv jobbar jag nu i ett projekt kring integration och förstår kanske bättre än förr hur viktigt det är att vi alla har en vilja att kommunicera och mötas. Inte bara hävda våra rättigheter utan också våga gå över våra personliga gränser och på riktigt försöka förstå varandra.

Därför har jag mer än en gång blivit sårad (läs: rent av förbannad) då det påstås att jag och andra SFP-are med mig vill avskaffa svenskan, när det vi istället gör är att se på olika sätt att bygga ett samhälle för alla.

Punkt.