Undran

Uppe vid taknocken vänder jag mig om för att sedan långsamt sätta mig ner. Solen värmer mitt ansikte medan jag stadigt trycker fast fötterna ut mot plåtvalsarna. Med penseln i höger hand och burken med färg i vänster, arbetar jag mig långsamt nedåt. För varje minut som går blir plåten varmare och snart är min baksida lika varm som framsidan. Sommaren känns i hela mig.

Mellan penseltagen ser jag ut över den del av världen som är min. Om jag tittar rakt fram ser jag backen där jag som liten fick den goda idén att testa backhoppning över stenen längst ner i sluttningen. Med resultatet att en av mina vänner slog sig så illa att hon gråtande ville gå hem. Jag ser dikena som jag tillsammans med en annan av mina vänner korsade var och varannan dag, bärandes på kassar fulla med ”barbisar och barbihästar”. Efter att vi hade arrangerat allt och alla så som vi vi ville ha dem, var vi  ofta så trötta att vi inte ens orkade leka utan stillsamt plockade ihop allt igen.

Tittar jag snett bakåt till höger, ser jag istället huset där min första förälskelse bodde. Han vars lockiga huvud fick mitt ovana kärlekskranka lilla hjärta att slå lite extra. Rakt till höger finns Alvars och Hildas stuga där jag när som helst fick gosa med deras hund Svante. Och längre ner på samma sida av vägen ser jag mina kusiners hus där jag dag efter dag sprang ut och in.

Det här är min backe. Faktum är att den varit min sedan innan jag föddes, frånsett några år då jag flyttade till andra sidan vattnet för att studera och bli något annat än det jag var: skäribo. Sen blev det trots allt inte så utan jag kom tillbaka. Till backen, huset och det som var jag.

Ändå funderar jag ibland. Varför jag inte sökte mig längre bort. Till andra länder, stora städer, andra människor? Känns litenheten annorlunda där –

eller känns den bara?

Tacksamhet

Tack för idag.

Tack för solen, regnet och myggorna som bet mig. Tack för stegen som var tillräckligt lång, penseln som var lagom bred och bräderna som hade sågats i exakta längder. Tack för att jag inte fick alltför mycket färg i håret och tack för att allt det jag fick på mina ben kunde tvättas bort. Tack för att jag inte föll ner från taket.

Tack för mitt arbetssällskap, tack för att kaffet var varmt och pilsnern var kall. Tack för bullarna som jag fick från granngården och leveransen med sodafluttor från min bästa vän. Tack för att min son fick jobba, tack för den tid han fick med sina kompisar och tack för att han kom tryggt hem.

Tack för att jag fick vara glad men också tack för att jag får vara ledsen. Tack för att jag ibland måste kämpa och tack för att det finns sådant som löser sig av sig självt. Tack för sommaren, kvällen och natten. Tack för att jag får känna livet i mig.

Tack, för att det ännu finns liv att känna.