Min första saknad

När jag var 7 år, snart 8, dog min mormor. Ingen nära mig hade dött tidigare, åtminstone ingen jag minns något av. Därför blev hennes död den största och mest sorgliga livshändelse jag behövt möta. Även om det nu är fyrtio år sedan minns jag ännu overklighetskänslan. Bedrövelsen. Deras lilla stuga som med ens blev så full av sorg och saknad. Jag minns att jag funderade på hur det kan komma sig att ett hus som är så fullt av något – kan kännas så tomt.

Hos mormor och morfar var vi alltid välkomna, även om det var mormor som var den som mest tog hand om oss. Mormor gav oss kokkaffe och världens godaste smörgåsar av hembakt rågbröd eller limpa. Morfar skötte sig och sitt, fåren och hästen, tills han satte sig för att vila ut i gungstolen om kvällarna. Själv gungade jag sällan. Medarna var långa och rädslan för att jag skulle slå över var alltför stor.

Bredvid morfars gungstol fanns den brun/gula rutiga bäddsoffan som vi med gemensamma krafter bäddade ut innan vi kröp ner under täcket. Oftast var det jag och någon av mina kusiner. Ovanför våra huvuden tickade den stora klockan medan katten tyst tassade kring. Kungen och Silvia tittade ner på oss från sin prydnadstallrik på väggen. Soffan var skarp och obekväm, ändå sov man aldrig så gott som hos mormor och morfar. Ända tills gryningen då vi vaknade av ljudet från spisluckan och det första knastret av eld i deras Högfors.

Mormor blev sjuk. Angina Pectoris, sa man då. Ingenting som inte skulle gå att fixa idag, men som den tiden ledde till att hon dog alltför tidigt. Idag skulle hon ha kunnat leva ännu många år till. En av de kvällar min kusin och jag var hos dem blev hon hastigt dålig och eftersom de ännu inte hade telefon – snudd på otänkbart idag – bad morfar oss att springa så snabbt vi kunde till hans bror och säga att han skulle ringa efter ambulans. Så vi klädde på oss och sprang längs den mörka grusvägen. Den sista biten genade vi genom skogsbacken. Min några år äldre kusin jagade på mig som med andan brännande i halsen var trött och rädd. ”Spring Linda, annars dör mormor” – och jag visste ju att hon hade rätt.

Mormor dog, inte den kvällen, men nära inpå. Medan morfar levde i över 20 år till. Fortsättningsvis sov vi ibland över och på något sätt tog morfar över alla de uppgifter som tidigare varit mormors. Han bjöd på kokkaffe och goda smörgåsar. Inte av eget bakat bröd men av den näst bästa varianten, rågbröd från Replot Hembageri. Han hjälpte oss att bädda ut soffan och gjorde eld i spisen om morgnarna. Han levde vidare.

Idag är det Allhelgona och skaran av människor som jag saknar växer. På olika begravningsplatser runt om i nejden vilar nu människor från olika generationer. Är det något jag lärt mig är det att döden själv väljer vem han bjuder in, jag eller någon annan har inte mycket att säga till om. En del av mina människor minns jag bättre, andra sämre. En del ansikten ser jag ännu tydligt medan jag av andra minns dofter eller känslor de väckte i mig. Jag minns kanske hur de gjorde olika saker och varför. Underfundig humor och skratt.

Hoppas att ni ser mitt ljus idag – det är till er.

KK (nej inte en sån)

Jag har tänkt en del, på kommunalval och sånt. På vem som ställer upp i val och varför. På vem som jag tycker borde ställa upp och varför. Jag har också tänkt på vad som händer efter ett val. På sammansättningar i olika kommunala organ. Vem som placeras var och varför. På vem som borde placeras var och varför. Och med det landade jag i fenomenet ”könskvotering” som jag – håll i er nu – inte tycker om. Faktiskt. Inte. Alls.

Det har funnits tider när könskvotering varit av nöden för att överhuvudtaget få in kvinnor på olika poster, men i Finland – idag? Ska faktiskt könet vara den så att säga högsta meriten? Nej, säger jag. Men fortsättningsvis tänker man ofta så, speciellt inom lokalpolitik.

Jag önskar att vi helt enkelt konstaterar att mångfald berikar. Att perspektiv berikar. I lokalpolitiken behövs både kvinnor och män men också äldre och yngre. Här behövs personer från små samhällen och från stora. Personer som bott hela sitt liv i kommunen men också sådana som flyttat in från andra orter eller andra länder. Personer med olika utbildning – akademiker, praktiker men också studerande. Tanken med förtroendevalda är att de ska avspegla samhället, att alla ska kunna identifiera sig med någon i de kommunala organen. Men som jag ser det vinner ändå ingen på att vi med våld klämmer in någon (kvinna eller man) i olika konstellationer bara för den skull att om vi inte gör så – är kvoterna inte jämnt fördelade.

Det jag nu vill få fram är att på samma sätt som det behövs fler kvinnor i lokalpolitiken behövs det också män. Individer. I betydelsen intresserade personer. Nyfikna. Personer med olika erfarenheter och intressen som är villiga att ge av sin tid och för en längre tid engagera sig. Jag tänker att oavsett vilket kön man har så ska vi som kommuninvånare kunna lita på att våra förtroendevalda arbetar för kommunens och allas bästa. Eller så är jag bara blåögd, som vanligt. Men oavsett hur det förhåller sig med den saken, hoppas jag att många av er överväger att ställa upp i kommunalvalet 2021.

Alla behövs.