Före jag inleder min betraktelse ska jag med anledning av rubriken lugna er, jag är ännu inte död. Med den ”andra sidan” syftar jag istället på det att jag snart befinner mig på andra sidan lokalpolitiken. Istället för död känner jag mig alltså väldigt, väldigt levande.

I de två senaste kommunalvalen har jag ställt upp som kandidat. En kandidatur som resulterat i två fullmäktigeperioder fyllda av lärdomar och positiva utmaningar men också av frustration, irritation och till sist uppgivenhet. Det blir lätt så när man ska befinna sig tillsammans med många människor som alla vill åstadkomma något bra. Ni förstår, ”bra” kan innebära diametralt olika saker för olika människor. Lägg då till det att pengarna inte alltid räcker till det man vill göra och att viljorna stundvis går isär.

Speciellt det där med viljorna kan vara en hård nöt att knäcka, eftersom det inte bara är den egna och väljarnas vilja som behöver beaktas utan också många andras. Man behöver förhålla sig till övriga förtroendevaldas viljor och önskemål men också till kommuninvånarnas, alla de som gärna vill få den service de anser sig berättigade till. Tjänstemännen vill att man gör ansvarsfulla beslut och olika parter i de samkommuner som man ingår i, förväntar sig att man agerar för helheten och regionens bästa. Förutom dessa viljor har vi naturligtvis också det egna partiets nationellt ideologiska linje som den enskilda förtroendevalda ska omfatta och gärna följa men också den så att säga lokalkommunala partilinjen. Och slutligen, så som det förhåller sig i vår kommun och kanske även i andra: partiet på den så att säga lokal-lokala nivån som jobbar för den del av kommunen där man befinner sig. Ofta en av de tidigare kommunerna som i något skede gått samman i större.

Och mitt i allt detta står – du. Eller som det för min del har varit – jag. Man står där och försöker bilda sig en uppfattning om vad som behöver göras för att i slutänden få det bra för så många människor som möjligt. När man inte kan göra det som behöver göras, så gör man istället det man kan. Och när man inte ens kan göra det, så gör man till slut det man måste.

Nu har jag irrat lite i tankegångarna, förlåt mig, min huvudpoäng rör egentligen ideologi och partitänk och en fråga som jag under åren allt oftare stannat upp vid: var går gränsen mellan att bära och att binda? Själv tänker jag att i den bästa av världar ska ideologi och gemensamma linjer bära oss i det som vi företar oss. Jag tänker att exempelvis ett parti ska förena oss genom de gemensamma mål vi arbetar för och att partiets värderingar är så viktiga för oss att de bär oss framåt i arbetet. Inte att de binder oss och våra föresatser så att vi ibland kanske upplever att vi tvingas att avstå från oss själva och den uppfattning som vi trots allt bildat oss.

Bära eller binda, när övergår det ena i det andra? Eller gör det alls det, är det istället den enskilda individens perspektiv som genom samlad kunskap och nya erfarenheter förändras så att hen till slut upplever sig bunden av det som tidigare burit henne?

Ja jag vet inte. Det jag vet är att lokalpolitik är en helt egen bransch som jag misstänker att alla människor inte är skapta för. Jag är det exempelvis inte. Däremot tror jag att alla ändå, i något skede av livet, borde pröva på det så att man får känna på den typen av utmaningar som man förutsätts hantera i denna snåriga skog av viljor. När vi nu närmar oss kommunalvalet är jag alltså glad över att vi i vår kommun har så pass många som vill göra det här, som antingen ställer upp för första gången eller för omval. Även om jag i ärlighetens namn är mest glad över att jag själv inte gör det…

Lycka till!

Kom ihåg att inte glömma bort – dig själv

h. Linda S.G.L.P.P. (Snart Glad Lokal Politisk Pensionär)

När jag var 7 år, snart 8, dog min mormor. Ingen nära mig hade dött tidigare, åtminstone ingen jag minns något av. Därför blev hennes död den största och mest sorgliga livshändelse jag behövt möta. Även om det nu är fyrtio år sedan minns jag ännu overklighetskänslan. Bedrövelsen. Deras lilla stuga som med ens blev så full av sorg och saknad. Jag minns att jag funderade på hur det kan komma sig att ett hus som är så fullt av något – kan kännas så tomt.

Hos mormor och morfar var vi alltid välkomna, även om det var mormor som var den som mest tog hand om oss. Mormor gav oss kokkaffe och världens godaste smörgåsar av hembakt rågbröd eller limpa. Morfar skötte sig och sitt, fåren och hästen, tills han satte sig för att vila ut i gungstolen om kvällarna. Själv gungade jag sällan. Medarna var långa och rädslan för att jag skulle slå över var alltför stor.

Bredvid morfars gungstol fanns den brun/gula rutiga bäddsoffan som vi med gemensamma krafter bäddade ut innan vi kröp ner under täcket. Oftast var det jag och någon av mina kusiner. Ovanför våra huvuden tickade den stora klockan medan katten tyst tassade kring. Kungen och Silvia tittade ner på oss från sin prydnadstallrik på väggen. Soffan var skarp och obekväm, ändå sov man aldrig så gott som hos mormor och morfar. Ända tills gryningen då vi vaknade av ljudet från spisluckan och det första knastret av eld i deras Högfors.

Mormor blev sjuk. Angina Pectoris, sa man då. Ingenting som inte skulle gå att fixa idag, men som den tiden ledde till att hon dog alltför tidigt. Idag skulle hon ha kunnat leva ännu många år till. En av de kvällar min kusin och jag var hos dem blev hon hastigt dålig och eftersom de ännu inte hade telefon – snudd på otänkbart idag – bad morfar oss att springa så snabbt vi kunde till hans bror och säga att han skulle ringa efter ambulans. Så vi klädde på oss och sprang längs den mörka grusvägen. Den sista biten genade vi genom skogsbacken. Min några år äldre kusin jagade på mig som med andan brännande i halsen var trött och rädd. ”Spring Linda, annars dör mormor” – och jag visste ju att hon hade rätt.

Mormor dog, inte den kvällen, men nära inpå. Medan morfar levde i över 20 år till. Fortsättningsvis sov vi ibland över och på något sätt tog morfar över alla de uppgifter som tidigare varit mormors. Han bjöd på kokkaffe och goda smörgåsar. Inte av eget bakat bröd men av den näst bästa varianten, rågbröd från Replot Hembageri. Han hjälpte oss att bädda ut soffan och gjorde eld i spisen om morgnarna. Han levde vidare.

Idag är det Allhelgona och skaran av människor som jag saknar växer. På olika begravningsplatser runt om i nejden vilar nu människor från olika generationer. Är det något jag lärt mig är det att döden själv väljer vem han bjuder in, jag eller någon annan har inte mycket att säga till om. En del av mina människor minns jag bättre, andra sämre. En del ansikten ser jag ännu tydligt medan jag av andra minns dofter eller känslor de väckte i mig. Jag minns kanske hur de gjorde olika saker och varför. Underfundig humor och skratt.

Hoppas att ni ser mitt ljus idag – det är till er.