Ville du något?

Käre Herr Lord Al Mighty,

Jag skriver till dig eftersom jag inte klarar av att tolka de subtila vinkar som du har gett mig under dagen. Det kan förstås vara så att jag har drabbats av semesterhjärna eller så är jag bara allmänt dum – vad vet jag? Men istället för att grubbla mig tokig på vad det är som du egentligen vill säga mig, tänkte jag att det är bäst att fråga rakt ut. Rensa luften liksom.

Är det kanske så att du inte vill att jag ska cykla? Jag menar, i så fall finns det många sätt att säga just en sån sak på. Man behöver inte ha mig att kränga upp cykeln bakpå cykelställningen på min lilla Citroen för att sedan ratta iväg till grannbyn för att sedan YTTERLIGARE låta mig kämpa loss eländet och trampa iväg halvvägs till följande grannby innan kedjan hoppar av och kilar fast sig (något så förbannat). Ärligt sagt tycker jag sånt är snudd på småaktigt. Varför sa du det inte bara direkt, hemma på min gårdsplan?

Tro mig, jag om någon fattar att kommunikation är svårt. Men förstår du, det blir så lätt fel när man tassar på tå kring varandra. Själv håller jag som bäst på att lära mig att inte tassa utan stadigt lägga ner foten när det kommer till sådant jag vill eller inte vill.

Kunde vi alltså göra så att vi båda försöker göra lite bättre ifrån oss på den fronten?

Tack på förhand.

Det suger – suger det?

Har ni tänkt på hur mycket tid och ansträngning vi lägger på att bli vuxna? På att växa till oss, samla erfarenhet, mogna, tråna, vänta och längta. Fullt övertygade om att allt kommer att lösa sig så fort vi når det magiska vuxenstrecket. Då kommer vi äntligen att få göra vad vi vill och vågar! Det blir Happy Hour dygnet runt, typ.

Och det blir det ju faktiskt. Uppskattningsvis i någon månad. Tills man inser att saker och ting inte har en benägenhet att lösa sig av sig självt utan att man måste lösa dem. Man måste jobba för att få in lite cash för att sedan lägga största delen av dem på löpande utgifter. På hyror och försäkringar. Mat och kläder.

Men man härdar ut, biter ihop och betalar bort. För försäkringar man aldrig utnyttjar och mat som långsamt täpper till blodkärlen. Så småningom övergår man från att betala hyror till att låna pengar för att köpa bostad eller bygga hus. Allt för att få vara vuxen och bekymmerslös.

Sen om man har tur får man barn. Barn som i en millisekund går från blöjor till fem före moped. Barn som man älskar och därför vill ge en bra start i livet.

Vuxenheten kostar på, helt enkelt. Inte bara när det kommer till materiella och fysiska medel utan också gällande det att vara en vuxen bland andra vuxna. Ta tha word of the modern society: konsensus. Diskussion, delaktighet, demokrati. I ditt hem, på din arbetsplats, i samhället. Ibland, efter att jag betalat alla räkningar eller suttit på ett långt möte där alla behöver få göra sin röst hörd, smyger sig tanken försiktigt på: tänk om man skulle få vara barn igen?

Fast fan – vem vill egentligen vara det?

Vem eller varför?

Jag tror att jag är mest ögon, en person som iakttar. Mest av allt tycker jag om att betrakta andra mänskor och hur de funkar tillsammans. Delvis för att jag ser det som ren och skär underhållning, men mest för att jag är intresserad av hur vi får tillvaron att gå ihop med olika viljor och skiftande åsikter. Hur mycket pratar jag då? Tyvärr mindre och mindre, eftersom jag ibland får känslan av att det kanske inte är mödan värt.

Men nu var det ju inte mig det hela skulle handla om, utan frågan om varför vi så ofta lägger fokus på vem och inte varför. Vem gjorde det här och vem gjorde det där – istället för att fråga varför gjorde hon eller han så? Igår och idag har jag iakttagit alltför mycket ”vem” (liksom under de två senaste åren) och nu börjar jag tycka att det är dags att skippa den frågan.

För att belysa hela vem/varför-problematiken tänker jag ta en fiktiv kommun till hjälp, vi kan kalla den Knorsholm. I den här kommunen skulle man välja en ny kommunstyrelse men eftersom man inte kunde enas om vem som skulle leda den och inte heller om vem som skulle göra det med henom,  valde en del av knorsholmarna den ovanliga utvägen att åberopa proportionella val.

I samband med det här och strax efteråt lades stort fokus på frågan VEM som drog igång det hela och VEM som röstade hur. När frågan istället borde lyda varför drog man igång det hela och varför röstade man som man röstade. Själv tänker jag att om man istället för att beskylla varandra för än det ena och än det andra, vågade fråga just de frågorna, skulle man eventuellt bli lite klokare.

Varför begära proportionella val? Upplevde man att man inte blev lyssnad till – VARFÖR i så fall? Saknades förtroende för någon part – VARFÖR i så fall? Ville man ha en större förändring – VARFÖR?

Varför röstade enskilda personer som de gjorde? Delade man kanske samma värderingar och åsikter med en viss grupp – VARFÖR i så fall? Upplevde man att ens röst hördes och uppskattades i enbart ett visst sammanhang – VARFÖR?

Att sånt.

Men nu ska jag gå och lägga mig. VARFÖR – kanske ni undrar. Jo för att jag är trött.

 

 

 

 

 

Förlåt, jag ljög

Det sägs att man inte ska ljuga, att det är fult. Ändå är jag övertygad om att vi alla gör det. Ibland använder vi oss kanske av grova och smutsiga lögner för att desperat försöka shejpa upp våra egna tillkortakommanden, mer ofta vänder vi oss till det som vi väljer att kalla vita lögner. Lögner som vi bortförklarar med att vi använder dem av omtanke, för att inte skada andra

Själv ljög jag i mitt sista inlägg när jag skrev om livskris ”light”. På riktigt är den ju inte det – light – utan så mycket större.

Det är inte det att jag skulle vara rädd för att bli äldre, åren i sig har jag inga problem med. Speciellt eftersom jag inte blev någotsånär vuxen förrän jag fyllde 40. Det som jag däremot har problem med är de så att säga ”indirekta följderna” av mitt åldrande. På samma gång som jag plockar på mig den ena välförtjänta rynkan efter den andra, knuffar jag obönhörligen mina föräldrar och andra för mig viktiga personer närmare den fiktiva världskanten. Och samtidigt som jag gör det så drar jag mitt barn närmare och närmare självständighet och oberoende. Något som i och för sig också är så som det ska vara eftersom det trots allt är min uppgift.

Och kvar här i mitten är jag. Jag som inte längre är yngst men ännu inte äldst. Jag menar, hur får man ihop det?

En av Sveriges Radios sommarpratare från något år tillbaka, Louise Linder, sa att meningen med tillvaron och våra liv är att dela livet och leva livet. Att det är mänskorna och relationerna som ger innehåll. Självklart håller jag med,

men varför måste det vara så svårt?