Orkar bara inte orka

I slutet av juli blev jag med Fitbit, den smidiga pulsklockan med det smått obehagliga namnet. Jag anar att ingen av dem som utvecklat produkten hade kontakter till Finland. Om så varit kan jag tänka att den kanske skulle ha getts ett annat namn för att undvika så att säga obehagliga associationer. Nog om det.

My fitty bit and I ägnade därefter resten av år 2019 åt att ta 2 424 433 steg tillsammans. På fem och en halv månad knallade vi 2630 kilometer. Om jag hade fortsatt rakt fram istället för att varje gång pliktskyldigt återvända till ursprungspunkten, hade jag via Estland, Lettland, Litauen och Polen kunnat nå Munchen. Eller, om jag istället tagit båten över till Umeå och sen fortsatt ner genom Sverige, Danmark, Tyskland och Belgien – hade jag nått Paris där vid nyår. OCH, om jag skippat sådana detaljer som jobb, familj och förtroendeuppdrag kunde jag ha kommit nästan hur långt som helst! Fatta! Med fötterna.

Samtidigt som jag nött vägarna (och hunden) har jag någonstans längs vägen tappat 8 kilo av the Linda you once knew. Jag har umgåtts och pratat med systrar under otaliga gemensamma kilometer. Och tänkt väldigt mycket under de kilometer som jag avverkat på egen hand. I motsats till vad jag gjorde under tiden pre-Fitbit: tänkte medan jag skrev. Skrev för att tänka.

Men medan min kropp mår bättre och översvallande tackar mig,  är jag lite besviken på huvudkontoret. Under lång tid hyste jag någon slags förhoppning om att allt detta vandrande och tänkande skulle resultera i också en tydligare struktur i den blonda avdelningen högst upp. Att jag snart skulle vara så genomtänkt att jag visste precis hur jag ska hantera och sortera allt det som hänt under åren. Att jag skulle veta vad jag vill med mig själv och vart jag ska ta mig nu. Men nej. Min kropp må vara starkare men anden är fortsättningsvis svag. Hen vägrar ta itu med saker. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att hen smygstädade ut allt vettigt med de kilon som försvann. Dummadumma.

Borde jag kanske köpa en Brainbit? Finns de i butik ännu?

 

 

Men när man inte gillar?

Jag har bloggat ganska länge nu, i flera år faktiskt. Ibland snudd på maniskt ofta, ibland alltför sällan, men alltid via den här bloggen. Ända tills för någon månad sedan då jag plötsligt insåg att nu gillar jag fan inte läget längre. Hur ska jag då kunna skriva något under den här rubriken? Så efter några framkrystade inlägg beslöt jag att ge upp hela grejen.

Med hösten har skrivlusten tagit fart igen, det är trots allt via text som jag föredrar att kommunicera samtidigt som jag med hjälp av tangenterna reder ut mina tankar. Men eftersom jag fortsättningsvis inte gillar något läge (utan eventuellt tvärtom) har jag valt att börja på en helt ny blogg: Shaken, not stirred (skakad, men absolut inte störd). 

Varför? Kanske ni undrar, is she into Mr Bond? Nej, inte så där övermåttan mycket. Det jag gillar är snarare försvenskningen av uttrycket som visar att livet kanske inte alltid är lätt, att det finns mycket där ute som skakar om oss. Men att det är upp till oss själva i vilken grad vi väljer att möta skakningarna och hur mycket vi låter oss störas och bli störda.

Finland har vid flera tillfällen blivit utnämnt till ”Världens lyckligaste land”. Fatta, VÄRLDENS! Vi har det på riktigt bra, alla kategorier. Naturligtvis finns det problem och tuffa utmaningar, men då tänker jag närmast på sjukdom eller annat elände som drabbar våra nära och oss själva. Allt annat kan lösas på sätt eller annat, det är världsliga saker.

Själv tror jag att om man verkligen försöker kan man kalibrera sitt grundläge till positivt. På samma sätt tror jag att det är viktigt att man utgår från att alla försöker göra sitt bästa. Motsatsen, att alltid utgå från att motpartens högsta önskan är att lura en, suger ganska snabbt livsandarna ur en samtidigt som mänskorna i ens närhet dräneras på samma effektiva sätt.

Just nu känner jag att jag ganska snart kommer att implodera i frustration över hur det har blivit och vart vi är på väg. Poff! Men innan dess ska jag skriva av mig så att ni åtminstone kan säga att ”ni kände den där kvinnan som var så frustrerad – vad var det nu hon hette, den där lilla blonda?”

Tills dess, försök nu känna ens lite jävla glädje.

Puss på er (och ja, jag ska också skriva happy things, annars orkar man ju inte)