Liv med extra allt

I väntan på tåget som ska ta mig hem till Vasa sitter jag ensam på ett café i Åbo. Här finns ingen jag känner, ingen som känner mig. Runt omkring mitt bord pratas och skrattas det. Någon jobbar koncentrerat framför sin laptop medan andra slösurfar på mobilen. I luften ligger förväntansfull fredagsstämning och stress. Luften är varm och tjock, så där som det lätt blir när många mänskor samlas på ett ställe.

Just nu skulle jag vilja berätta för någon om hur upprymd jag känner mig. Om hur allt det spända från i onsdags har förbytts i en vildsint känsla av att jag vågar och klarar nästan vad som helst. Tänk att jag fixade konferens-streamingen!

Jag skulle också vilja berätta om hur jag idag satt där vid mixerbordet och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Om hur Fridas ord djupt berörde och trängde sig in i både mitt och de andra deltagarnas liv.

Tänk så mycket som får rum i tillvaron samtidigt, att glädjen ibland kan vara så full av sorg. Och tänk hur viktigt det är att vi har mänskor vid vår sida som lyssnar när vi behöver prata om allt det som trängs inom oss, hur utlämnade vi känner oss när vi plötsligt står ensamma. I mitt fall är det tillfälligt, jag sitter snart på tåget hem till mina mest älskade mänskor och om några timmar får jag berätta om allt det som bubblar inom mig.

Men tänk på dem som inte har någon som lyssnar, de som upplever sin ensamhet som total.

Måtte vi alla bli bättre på att ta hand om dem.

IMG_20181020_143257_109.jpg

Jag saknar mig

Nej, jag har inte skrivit på länge. Faktum är att min senaste bloggtext skrevs för snart två månader sedan, i slutet av juni. Och i samband med det slog det mig plötsligt att jag inte längre hade riktigt koll på vad som är viktigt här i livet eller vem jag ens är längre. Kan man mista sig själv? Det kan man tydligen.

Kanske var det i något av de blommiga sommardikena som jag försvann, eller var det långt där ute i Kvarkens mjukt rullande vågor? Sett så här i efterhand tror jag att det nästan måste ha varit där, intrasslad som jag var i allt det som hänt under de senaste åren.

Den trassligaste tanken och den som det tar längst tid att reda upp innan jag kan lösgöra mig från, är frågan om vem jag gör saker för och varför, eller rättare sagt: frågan om vem jag väljer att göra saker för och varför. För mig väldigt grundläggande frågor eftersom jag tidigare varit bland de första att räcka upp handen när det behövs frivilliga och den som nästan slagit knut på sig själv för att alla ska förstå varandra och må bra. Jag har varit hon som tar ansvar. Mycket ofta för ett tack i gengäld men långt ifrån alltid. Om ni inte redan har märkt det kan jag berätta att det är i princip omöjligt att söka lösningar som skulle göra alla nöjda.

Det som nu stilla gnager mig är att medan jag ägnar stora delar av min fritid åt att försöka sätta mig in i frågor som jag aldrig ens kunnat ana att jag skulle behöva sätta mig in i. Och medan jag ”ansvarsfullt drar mitt lilla samhällsstrå till samhällsstacken”, blir mina mest älskade mänskor äldre. Resultatet av det är att någon av dem inte behöver mig lika mycket som förr, andra behöver mig nu mer än någonsin. Men oavsett behovsmängd, är det de som är de absolut viktigaste för mig och som också på riktigt visar att jag är viktig för dem. Så vem gör jag saker för och varför. Var vill jag finnas.

Och var är jag nu?