Morsgris de lux

Det finns tillfällen när man gärna skulle vara någon annan. Eller åtminstone bli en klokare, smartare, snyggare och mer lyckad version av en själv. Såna gånger tänker man (jag) kanske att livet skulle bli mindre komplicerat om man inte vore precis det som man för tillfället är: en ganska vanlig person i ett ganska vanligt sammanhang som försöker göra sådär ganska lagom vanliga saker.

Ändå är väl saken den, att oavsett vilken förpackning man levereras i, så dras vi alla med liknande utmaningar och känslor. Av att inte våga. Inte kunna. Inte lyckas. Men de känslorna ser vi många gånger inte, utan enbart de andras ögonblick av framgång. Ögonblick som får oss att längta bort från oss själva.

Jag blir nog aldrig någon annan. Men inför 2017 har jag lovat mig att försöka bli mer mig själv, mer av den jag är tänkt att vara. Och för att inte glömma bort det löftet och som ett första steg i rätt riktning, har jag lagt till ett förnamn till mina tidigare två, Karinsdotter, efter min mamma. Igår anlände det officiella beviset från magistraten:

Linda Sofia Karinsdotter Ahlbäck

Att jag är en sann morsgris har jag många gånger kunnat konstatera, och säkert många andra också. Men den här gången är det inte lillgrisen i mig som talar (okej då, kanske lite), utan det är jag själv som vill bära med mig den person som funnits med och för mig längst. Som alltid trott på mig och tagit hand om mig. Som trots att jag har egna (och ibland till och med stadiga) ben att stå på, ännu stöttar och tar hand om mig. Hon som lärt mig det mesta om hur det är att tillsammans med andra mänskor vara mänska.

Nu tänker hon också lära mig sticka hälar till sockor, men om det vet jag inte riktigt hur jag ska uttala mig.

Bäst att ligga lågt.