Pärlplatteträsket

Under de senaste dagarna har min son utvecklat ett oroväckande beroende. Jag känner igen tecknen eftersom det inte är första gången han blir beroende av någonting. Under årens lopp har han kämpat mot såväl bondgårdsdjursberoende som polislegoberoende och den här resan ser ut att bli minst lika svår. Som en förstående mor vill jag gärna finnas där för att stötta honom när begäret blir för starkt, men tyvärr får jag alltför många gånger se mig besegrad.  Mentalt försöker jag nu ladda upp för en kamp mot, håll i er nu, pärlplattan.

Här skulle helst pärlas alla tider på dygnet. Soldater, traktorer, flygplan, stjärnor… You name it och lite till. Och ja, jag kan hålla med om att det är en mycket kreativ syssla och egentligen kunde jag låta honom hållas. Men på något vis blir jag alltid förr eller senare involverad i processen. Först och främst av naturliga orsaker, jag har en inkomst som kan finansiera hans beroende. Men också av rent praktiska orsaker, det vill säga för att utföra de tråkiga inslagen i pärlandet. Till mina främsta uppgifter hör därför idag lokalisering av pärlor i rätt kulör. Av nyligen gjord erfarenhet kan jag dessutom berätta att i ett ämbar med 15 000 pärlor finns de pärlor man vill ha alltid på botten av nämnda ämbare. Alltid.

Men jag ser ändå ljust på framtiden och jag måste tro på att det finns ett liv efter pärlplattan. Och i det livet mina vänner, kommer jag att äga en finmotorik som världen aldrig tidigare skådat. Utvecklad och finslipad genom hanteringen av tusentals och åter tusentals små pärlor. Ha!

God Natt,

/ Linda

Hur kan det komma sig

… att veckosluten går så snabbt? Om man i misstag råkar blinka är risken stor att man plötsligt går miste om allt det roliga. För att vara helt säker på att jag inte blivit lurad på en dag eller två försökte jag nyss gå igenom vad som hänt och vad jag varit  med om under helgen. Till min förvåning fann jag att jag kontraktsenligt fått tillgång till det fulla antal timmar som enligt innehållsdeklarationen ingår i det paket som rubriceras veckoslut. Även känt som helg. Varför känner jag då mig lite lurad? Var går det fel?

Eventuellt kan det vara så att jag lägger in för stora förväntningar på mina veckoslut och tror att jag ska hinna med så mycket mer än vad som faktiskt är möjligt. Och här menar jag inte bara ”hinna” som i uträtta saker, utan också som i hinna sova, hinna njuta och hinna bara vara. Jag borde kanske tagga ner lite och sänka ribban? Eller? Svar på denna stora livsfråga mottas gärna på linda@vetvarkenutellerin.fi Gärna så snart som möjligt eftersom veckorna också har en tendens att gå fort och snart är det helg igen…

God Natt,

/ Linda

Trött i ögat

Stackars stackars mig som är så trött i ögat… Skulle det inte vara för att sonen har nattgäst skulle jag ha somnat för två timmar, tre minuter och ett halvt ljusår sedan. Istället måste jag nu krampaktigt hålla mig vaken pigg och alert. Eller ja, de två senare får ni glömma. Det är många timmar sedan jag senast var pigg och alert. Det ord som närmast beskriver mig och mitt tillstånd just nu är: vaken. Barely.

Runt omkring mig ritas det och äts popcorn under intensiv och högljudd diskussion. Diskussionsämnena är mer eller mindre minerade och omfattar allt från godaste godiset, raketer och smällare, till vakterna vid Buckingham Palace och färgen på deras vaktkur. Före det har de stått på händer, byggt lego, tittat tv, byggt koja, lekt med hunden, ätit lite mer popcorn och så vidare i evigheters evighet. Inte klokt hur tiden flyger iväg när de har roligt! Det är sådana här gånger man ångrar löftet om att de på lördagskvällar ska få gå senare till sängs. Det vore ju faktiskt lugnare för alla inblandade om de som är under 1,40 lägger sig klockan åtta varje kväll. Men nu är det för sent för det och här sitter jag smågrinig och med grus i ögonen. Jag borde verkligen få gå till sängs nu, jag har ju faktiskt fyllt 40.

Snälla?

 

 

 

 

 

/ Linda

Ingen bra kombination

Eftersom min sävliga och trygga Vectra igår var ute på viktigare uppdrag fick jag det stora förtroendet att ratta min mans Porsche. Innan ni nu jagar upp er över orättvisorna här i livet ska jag snabbt ta ner er på jorden. Det är alltså inte fråga om den här modellen…

 

 

 

 

 

…utan mer den gamla kantiga stilen från 1985, om ni förstår vad jag menar. Mer än så uttalar jag mig inte i det här läget eftersom jag strävar efter ett hållbart äktenskap.  Nåväl. Jag lastade in barn och hund i bilens otroligt stora inre (ironi) och satte mig sedan ner i förarsätet. Eller föll ner för att vara mer exakt. På något vis har man tydligen koncentrerat 90 % av bilens minimala kupéutrymme till sätet där chauffören ska framföra detta muskelpaket. Eftersom jag inte är en övermåttan stor person insåg jag snabbt att mina ben saknar några viktiga centimetrar, varför jag inte kommer att kunna gasa eller bromsa. Nu råkar det ju vara så att just de sysslorna är avgörande när det gäller att köra bil så därför sprang jag in till min gamla mor för att låna en kudde. Närmaste exemplar visade sig vara ett korsstygnsbroderat sådant, så med en stor ros under my behind gjorde jag ett nytt försök. Och mind you – det känns inte alls lika coolt att köra Porsche sittandes på en korsstygnsbroderad kudde.

Om jag på något vis ska bedöma gårdagens körupplevelse så ger jag den två rattar av fem möjliga. Den första ratten ges för lamporna: jag älskar när jag trycker på knappen och bilen ystert slår upp ögonen. Den andra ratten ges för den sköna musiken i bilen, Hurriganes är aldrig fel! Sammanfattar jag det hela så kan jag alltså säga nej, det blir nog ingen Porschechaufför av mig. Däremot kan jag tänka mig att köpa en Hurriganes cd.