Att inte räcka till

Ibland känns det som om ingenting på mig är tillräckligt långt. Mina ben är korta, armarna likaså. Inte heller tårna eller fingrarna uppvisar någon nämnvärd längd att skryta om. Min överkropp är av ganska genom(under)snittlig längd, på samma sätt förhåller det sig med den nedredel som ingår i standardpaketet Ahlbäck.

Om jag vill nå översta hyllan måste jag alltså ställa mig på en stol. Och om någonting faller under soffan och jag måste sträcka mig efter det, befinner sig fingrarna alltid några fruktansvärt irriterande millimetrar ifrån. Det hjälper inte ens att svänga på mig och sträcka in benen, eftersom… Ja ni fattar.

Sammantaget blir det alltså inte så mycket Linda som jag kanske skulle önska. Men man kan ju alltid använda högklackat! kanske någon säger då. Men det är ju heller ingen lösning när alla individuella delar, var och en för sig, är för korta. Jag når helt enkelt inte fram dit jag vill.

Och skulle det bara vara mina fysiska tillkortakommanden så kanske jag ändå kunde leva med det. På något sätt. Men vissa dagar når jag inte ens fram med mina ord. Hur jag än försöker hitta rätt sak att säga, så lyckas jag inte få fram mitt budskap och göra mig förstådd.

Och det är då – som det blir riktigt jobbigt.

 

Omringad

Snaran dras åt. Vart jag än vänder blicken ser jag dem. Högt. Lågt. På hyllor – under hyllor. Med rosiga, runda kinder. Hemstickade luvor och långa toviga skägg: tomtarna. Och ännu är det evighetslångt kvar till jul…

För varje år anländer de allt tidigare. För varje år blir de allt fler. Knappt hinner man städa undan midsommaren före butikerna svämmar över av rött, vitt och grått i alla former och storlekar. Och jag tror, men det har jag inga belägg för, att de på något vis multiplicerar sig själva. Eventuellt kan det ha något att göra med all konfekt som samtidigt staplas upp i affärerna. Den sentimentala julmusiken. Och mängden glögg, både spetsad och ospetsad, som fyller hyllorna. Och därmed också tomtarna. Det vet man ju hur de blir efter några glöggkoppar och ett antal Aladdinaskar.

Skrämmande, minst sagt. Skrämmande är det också att det var alla dessa stelt leende figurer som fick mig att första varvet i butiken glömma att köpa farsdagspresent till min pappa. Fast det som skrämmer allra mest är kanske ändå en kvinna på 40+ som sjunker så lågt att hon skyller sina egna misstag på tomtar.

Eller på något annat irrelevant, för den delen.