Paket!

Idag fick jag paket! På posten! Tänk att det fortfarande är möjligt, bara en sån sak. Men även om det var posten som den här gången lyckades leverera paketet (trots alla andra innovativa sysslor som de mellan varven är så väldigt upptagna med) så är det ändå inte dem jag ska tacka. Det var nämligen inte de som införskaffade en liten trave näsdukar med Mimmi Pigg-tryck, paketerade dem snyggt och sedan skickade dem tvärs över landet. Till mig! Snytvägraren nummer 1.

När jag insåg att någon tänkt på mig blev jag så glad och till mig att jag faktiskt snöt mig. Det vill säga efter att jag en lagom stund hysteriskt vridit mig av skratt. Jag menar – allt det besväret för att få mig att snyta mig! Trodde hon verkligen att jag var så lättlurad? Ja, tydligen trodde hon det. Och hur rätt hade hon inte.

Efter att jag lugnat ner mig slog det mig att jag kanske borde skriva mer om saker som jag ”inte tycker om att göra”… Typ ratta Ferrari. Rida islandshäst. Hur stora paket postar du,

Lotta?

Inte helt hundra

När dagen börjar med att du i hastigheten nästan sprejar håret med Tolu istället för hårspray, borde du kanske överväga att retirera tillbaka till sängen. Men du är en seg typ. För att inte säga en blåögd typ, du tror nämligen att det ännu finns hopp. Du tror till och med att dagen efter det här bara kan bli bättre.

Så du byter ut Tolu mot hårspray. Målar ögonen (båda för balansens skull) och åker sen till jobbet. Framme där märker du att parkeringen är mer än full, och här får du din andra chans att ge upp. Men nej, inte ännu. Istället kör du ett varv runt de närmaste kvarteren bara för att upptäcka att det också där är smockfullt. Och där det inte är fullt med bilar, är det fullt med snö. I lika stora drivor som stackars Laura Ingalls kämpade sig genom för att komma hem till sitt Lilla hus på prärien. Minst.

Mot alla odds hittar du till sist en ledig lucka, i den svinhala backen ner mot strandkanten. Men du bryr dig inte om det svinhala utan parkerar och kliver ur. Här skulle man kunna tro att du halkar, men det gör du faktiskt inte! Istället märker du efter några steg att din telefon är borta. Så du gräver i fickorna. Gräver i väskan. Överväger allvarligt att slira tillbaka till bilen och gräva genom den, men inser att det går snabbare att ringa din egen telefon med jobbditon. Och naturligtvis börjar det spela! Längst nere i väskan. Under allt … annat.

Då går du äntligen in, tar hissen upp och medan du förflyttar dig från våning till våning så tänker du stilla för dig själv: nu kan det bara bli bättre!

Eller?