Jag vann!

Läste ni om den norska familjen som tillsammans vunnit 30 miljoner? Trots att jag mycket sällan vinner något (typ aldrig) var det äntligen min tur ikväll och jag VANN! Efter kvällens rafflande snabblotteri kan jag nu titulera mig stolt ägare till… Håll i er nu: en stycken osthyvel och en komplett jässats till 25 liter vin! Det ni. Det är inte lönt att ni frågar mig hur det gick till, eftersom jag ännu är något omtumlad av Fru Fortunas generösa gest.

Det finns de som kanske skulle ha blivit aningens småbesvikna över det faktum att de snabba bilarna, lyxkryssningarna och de många miljonerna uteblev. Men absolut inte jag! Jag är uppriktigt glad över att jag nu får möjligheten att hyvla mig lite ost medan jag betraktar mina 25 liter vin under den spännande jäsningsprocessen. Vem behöver egentligen miljoner när de har ost och vin? Om man dessutom är lika svältfödd som jag på att överhuvudtaget vinna någonting, ja då är allt hemåt.

Även om jag är sanslöst ironisk ovan så finns ett uns sanning i det jag säger: jag blev glad över vinsten. På riktigt. Varsågod – där får ni måttet på min lilla värld! Ibland har jag dock funderat på hur de tänker som inte är nöjda. De som sitter i en TV:soffa och på en gigantisk lott skrapar fram en i deras tycke alltför låg summa pengar eller de som ”bara” vinner en tågresa till Skellefteå istället för en medelhavskryssning. Vad rör sig i deras huvuden när mycket inte är nog? När jag ser den illa dolda besvikelsen i deras ansikten blir jag på något vis beklämd å hela mänskosläktets vägnar.

Men för att återgå till kvällens huvudnyhet: jag vann! En osthyvel och en komplett jässats till 25 liter vin. Hur otippat är inte det?

Bara, bara min…

God natt!

/ Linda

The curse of the kvällssaga

Ända sedan vår lille unge var tre äpplen hög har vi läst kvällssaga för honom och trots att han nu kommit upp i uppskattningsvis 17 äpplesnivån och numera kan läsa själv fortsätter vi med den vanan. Man kunde kanske alltså tro att vi under de senaste sju åren skulle ha varvat det mesta inom barnbokslitteraturen men så är inte fallet. Varför? Jo i det här huset vill vi vara säkra på att det vi läst faktiskt har varit bra och därför har vi läst om böckerna många kvällar efter varandra. Typ trehundratrettitre. Sen när vi har läst dem trehundratrettitre gånger så har vi läst dem några gånger till. Bara just in case. Det kan ju nämligen hända att någon bytt ut orden under dagen, ritat en ny bild eller gjort något annat totalt överraskande i böckerna som då kan medföra att de inte längre är lika andlöst bra. Åtminstone är det så jag föreställer mig att vår son tänker och någon annan förklaring till fenomenet har jag under årens lopp inte lyckats finna.

Men ändå, vi har fortsatt med läsandet och många är de nätter som jag några timmar efter sagan vaknat hopkrupen på ett kallt laminatgolv. Med kudden fastklibbad vid kinden, benen bortdomnade till oigenkännlighet och ryggen knäckt på minst två ställen stapplar jag då yrvaket mot den egna sängen. Trött, grinig och nätt och jämnt vid liv, samtidigt som jag någonstans längst inne är väldigt glad över att sonen inte bara ärvt ett blått ögonpar av storlek small, utan också kärleken till böcker.

 

Då – tre äpplen hög…

God Natt,

Linda

Konsten att marknadsföra en bil

Bara en bild och yttepyttelite text till innan jag går och lägger mig! Alla ni som inte orkar läsa så får härmed lov att blunda ett par rader… jag säger till när det är dags för bilden och ni får öppna ögonen igen. Okej?

Sent ikväll stegade min gamle far in för att få bilderna från deras digitalkamera överförda till en minnepinne. Eftersom alla våra exemplar (som vanligt) var överfulla med allt som man kan tänkas behöva, fick jag snällt ta mig i kragen och radera sådant som inte var avgörande för familjens gemensamma lycka. Mot förmodan visade sig det vara en hel del som kunde tas bort utan att en enda tår fälldes eller några onda ord yttrades oss familjemedlemmar emellan, och till slut återstod endast one item: en inskannad annons från Vasabladet, utgivet den 4 april år 1973. Originalet fick jag för något år sedan av min kusin som hittat tidningen när han tog över min morfars gamla stuga (tack, tack, tack och tack igen!). Och precis NU vill jag dela med mig av annonsen till er.

Om ni läser marknadsföringstexten kommer ni eventuellt att notera att den skiljer sig en aning från dagens bilannonser. Här är det inte prestanda och kringutrustning som är avgörande utan orden som används är För er själsfrid.

Nu får ni titta! Njut!

 

 

God natt,
/ Linda, som nu lovar att inte orda mer om sin lilla bil. (På ett tag åtminstone…)

Bön till högre makter

Hej, det är jag igen. Hon som håller på med sitt evighetsprojekt. Minns du att jag lovade skriva färdigt min avhandling om jag bara skulle få en aningens aning liten gnutta inspiration? Fint. Jag är jätteglad och tacksam för att du faktiskt lyssnade till mig och gav mig en liten puff i rätt riktning. Verkligen! Tack. Nu är dock saken den att puffen inte riktigt, hur ska jag säga, föste mig i rätt riktning. Du förstår – jag använde den till något annat. Du vill veta till vad jag använde den? Jo jag startade en … (blogg). Vadå, jag viskar väl inte? En BLOGG! Kan du utveckla vad du menar när du säger oansvarigt och onödigt? Tycker jag inte alls. No way Jose. Jag hade faktiskt en fin tanke bakom förstår du. Håll i dig nu: text föder text. Fatta! Skriver jag mycket här skriver jag också mycket på min avhandling. Så tänkte jag.

Nu har jag bara ett ynka litet problem… Födsloarbetet tar lite längre tid på sig än jag jag hade planerat och därför tänkte jag be om lite assistans. Lite inspiration, till mig? Så lovar jag skriva färdigt avhandlingen…

Tack på förhand!
/ Linda