Gofika och fredagskänslor

Här har vi slagit på stort fredagen till ära! Efter en noggrant upplagd räd i vår lokala matvaruaffär drog vi oss för en stund sedan hemåt för att omsorgsfullt gömma undan vårt lager. Det gäller att vara taktisk om man ska ha någonting kvar till kvällen när det egentliga fredagsmyset inleds – alltså gömmer vi det goda och arbetar sedan aktivt för att glömma var vi gömde det. Smarrypinnar i det här fallet. Tyvärr lyckades vi mindre bra idag… Ännu en stund efteråt kom vi båda ihåg var vi gömt dem så nu fattas några pinnar ur lådan. Men bara några.

Vi har dock en plan B: när vi såg vartåt det började barka tog vi det säkra för det osäkra och tillverkade en omgång kokosbollar. Just in case. Så nu får du komma Fredag! Här är vi laddade med både köpegodis och homemade dito. Och om inte vi börjar må illa ikväll – ja då börjar ingen…

 

/ Linda

 

 

 

 

 

Mitt i Livet

Idag blev det så tydligt – det att jag är mitt i livet. Efter ett varv via skolan för att trösta liten lessen unge innan han skulle vidare till kär kompis, for jag hem till min alldeles egna mamma. För lite tröst och kvalitetstid. Som vanligt levererade hon på nolltid, hon råkar händelsevis vara världens bästa mamma. På köpet fick jag dessutom Fattiga Riddare. Bara det! Vem annan är beredd att på ingen tid alls svepa ihop något så infernaliskt gott till mig? Någon?

Ibland har jag funderat kring hur länge jag egentligen kommer att vara hennes barn. Hur länge jag behöver min mamma till att plåstra om alla de skråmor jag skaffar mig i livet. Det fanns en tid när jag trodde att jag verkligen var vuxen på riktigt och att det nu var dags att släppa taget för att hanka mig fram utan hennes tröstande ord och händer. Men nu förstår jag att det aldrig går över. Barnaskapet.

Som barn till min mamma och mamma till mitt barn har jag en av de bästa positionerna man kan önska sig. När det gäller min unge kan jag ta vilken strid som helst, men när striden varit svår får jag söka kraft hos mamma. Mamma som i sin tur försvarar sitt lilla 40-åriga barn till sista blodsdroppen. Och ni har väl alla mött en stridslysten pensionär? Bara som en liten påminnelse…

Mina Bästa Människor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

God Natt,

/ Linda

Grinig mamma 2.0

Jamenvisst. Sparka på mig bara. Min kropp som för några timmar sedan höll på att upplösas i atomer av gnällig trötthet vaknar nu plötsligt till liv. Fantastiskt! Eller så inte, eftersom den oväntade piggheten är ohyfsad nog att infinna sig ett större antal timmar för sent. Nu när jag istället borde gå och sova för att i mån av möjlighet undvika att samma elände upprepas imorgon. För ni vet väl att vi till varje pris vill undvika Grinig Mamma del 2? Om del 1 var dålig är del 2 bortom allt hopp. Nästan så att finansiärerna gråter.

Bakom min vakenhet ligger dock någonting större. En svart orsak som befinner sig långt bortom mitt mänskliga gnäll kring sådant som jag sist och slutligen själv bär ansvar för. Idag utgjorde ett exempelfall direkt ur skolboken: jag var hungrig för att jag slarvat med maten. Trött för att jag igår kväll inte hade vett nog att gå och lägga mig i tid. För några timmar sedan påmindes jag dock än en gång om att vi ska vara rädda om det liv vi har och alla de människor som vi får ha runt omkring oss. Jag säger inte att vi inte får gnälla eller klaga. Naturligtvis måste vi få gnälla när det känns så och redan det att sätta ord på det vi känner får oss ofta att må bättre. Men – vi måste komma ihåg att söka proportionerna. Allt är relativt. Allt.

 

God Natt,

/ Linda

Morr!

Ibland, men bara ibland tack och lov, regredierar jag. Då blir jag sur, trött och gnällig. Rent av kinkig! Eller schinkig som svensken skulle säga. Han struntar nämligen blankt i att när han säger så får ordet en helt annan (ganska skär) betydelse. En betydelse som i det här läget matchar varken mig eller mitt humör. Nu är jag KINKIG på det mer gråsvarta sättet, om vi säger så.

För att bespara människorna i min närhet borde jag nu förståndigt dra mig tillbaka med en god bok. Allra helst skulle jag lugnt och stillsamt stänga mina små blå någonstans där vid sex-tiden. På det viset skulle vi kanske kunna minimera skadeverkningarna av detta högst otrevliga tillstånd. Men hur lockande det alternativet än ter sig så fungerar det tyvärr inte just nu och just här. Istället får jag bryta ut mig på min stackars försvarslösa dator för att om möjligt förlösa lite irritation genom mina små ilskna fingrar.

Jag är hungrig! Och trött! Och schinkig! Även om det känns något bättre nu efter några minuters koncentrerat hamrande på tangenterna. Lite mat på det här så orkar jag några timmar till…