Bön till högre makter

Hej, det är jag igen. Hon som håller på med sitt evighetsprojekt. Minns du att jag lovade skriva färdigt min avhandling om jag bara skulle få en aningens aning liten gnutta inspiration? Fint. Jag är jätteglad och tacksam för att du faktiskt lyssnade till mig och gav mig en liten puff i rätt riktning. Verkligen! Tack. Nu är dock saken den att puffen inte riktigt, hur ska jag säga, föste mig i rätt riktning. Du förstår – jag använde den till något annat. Du vill veta till vad jag använde den? Jo jag startade en … (blogg). Vadå, jag viskar väl inte? En BLOGG! Kan du utveckla vad du menar när du säger oansvarigt och onödigt? Tycker jag inte alls. No way Jose. Jag hade faktiskt en fin tanke bakom förstår du. Håll i dig nu: text föder text. Fatta! Skriver jag mycket här skriver jag också mycket på min avhandling. Så tänkte jag.

Nu har jag bara ett ynka litet problem… Födsloarbetet tar lite längre tid på sig än jag jag hade planerat och därför tänkte jag be om lite assistans. Lite inspiration, till mig? Så lovar jag skriva färdigt avhandlingen…

Tack på förhand!
/ Linda

Citroёn mon amour

Idag tog vi årets sista varv genom byn, min lilla plåtlåda och jag. Under sommaren som gått har vi liksom tidigare somrar gungat fram längs vägarna tillsammans. Kilometer efter kilometer har vi njutit av vädret, skön musik och varandras sällskap. Men säg det som varar… I några veckor redan har jag känt hur höstkölden sipprat in vid otäta dörrar och nu insåg jag att det är dags att köra in fröken i uthuset, bädda om henne och ta farväl tills vi ses nästa vår igen.

Innan jag köpte henne visste jag inte hur mycket man faktiskt kan tycka om en liten bil. Idag skulle jag, med risken att ni skrattar åt mig, nästan kunna säga att jag älskar henne. Eller ja, det är väl inte henne som jag älskar utan allt det som följer med på sidan om. Jag älskar att köra med öppet tak under en klarblå himmel och när solen och vinden behagligt värmer min nacke. Jag älskar doften av saltvatten när jag närmar mig bron och hur jag kan höra måsarnas skrik rakt över huvudet. Jag älskar till och med skramlet från motorn. Ett skrammel som tidvis är så högljutt att jag måste vrida upp stereon till maxgränsen för att överhuvudtaget ha koll på vilken musik jag lyssnar till.

Min bil är mer än en bil – hon är den ultimata blandningen av tiddelipom och jopphejdi. Och jag tror på allvar att vi skulle få en lite lyckligare värld om vi alla mellan varven tillät oss att gunga fram i en liten Citroёn Dyane från 1972. Tror ni mig inte? I så fall måste ni boka in er på en provtur, tyvärr blir det först våren 2013. Tills dess få ni njuta av henne på bild…

God Natt,

/ Linda

Förvisad till köket

Här sitter jag nu i min ensamhet. Förvisad till köket. Det är synd om mig! Ja usch så synd det är om mig – här har jag ju inget annat att göra än att äta lite fredagschips. Eventuellt tar jag en fredagsöl på det. Ni kanske undrar varför jag sitter här och beklagar mig? Om inte drar jag hela storyn ändå:

Resten av familjen, dvs. man, barn och hund tittar som bäst på Fångarna på fortet, ett program som när det utformades inte hade mitt veka hjärta i åtanke. När jag tittar känner jag varje obehaglig kackerlacka som faller ner på de stackars tävlandes ryggar. På samma sätt kväver jag nästan mig själv av medkänsla när de tvingas dyka genom trånga vattenfyllda rum. Följden av detta blir att jag kan sitta varken stilla eller tyst och det uppskattas inte av min lilla familj. Alls. Så vad händer? Mamma Linda uppmanas vänligt men bestämt att avlägsna sig.

Lite kluven är jag allt: ska jag vara ledsen över att jag inte får vara med eller ska jag glädjas åt friden i mitt lilla kök? Även om det är ett svårt dilemma tror jag nästan att jag får gå på det senare. Frid är sällan fel! För att inte tala om fredagschips. Och en öl.

God Natt!

/ Linda

Motkraft

Igår levererade en av mina bästa vänner, ad libris, ett paket med tre böcker till mig:

Adult education and adult learning av Knud Illeris (för att dämpa mitt gradusamvete)

Biblioteksmysteriet av Martin Widmark & Helena Willis (för att min son ÄLSKAR LasseMajas detektivbyrå

Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn (för att jag läst delar av den och var så fruktansvärt nyfiken)

Av naturliga orsaker är Biblioteksmysteriet redan halvläst. Av liknande men ändå annorlunda naturliga orsaker, ligger Adult education på bordet och blänger uppfordrande på mig. Idag var det istället numero tres, Einhorn och snällheten som vann min uppmärksamhet. Snällhet är tydligen en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme och snäll, menar Einhorn, kan man minsann vara på olika sätt! Allra helst ska snällheten vara äkta, positiv och god.

I can do äkta. Positiv också – men god? Alla dagar känner jag mig kanske inte så att säga… genomgod, även om Einhorn påpekar att de flesta av oss verkligen vill vara goda. Och snälla. Haken består av att det finns faktorer som gör sitt bästa för att hindra oss, det vill säga motkrafter. Av dem räknar han upp bland annat tids- och resursbrist: kan jag hålla med om, jag känner mig inte snällast i världen när vi har fem minuter på oss innan hela vår lilla familj helst borde befinna oss 20 kilometer i östlig riktning, bilnycklarna är borta och två tredjedelar av familjen hellre skulle stanna hemma vilket de visar genom att yla högljutt. Bristande empati: lider jag verkligen inte av. Jag är den som gråter när jag ser ett storögt barn som saknar mat, under alla filmer från Byggare Bob (om Wilma slår sig på tummen) till Stolthet & fördom, när jag läser tidningen, när jag hittar en överkörd hare, you name it i evigheters evighet och dubbelt upp. Bristande eftertanke: känns inte som mitt problem. Snarare tänker jag för mycket mellan varven, så att jag inte ens i misstag ska gå och såra någon. På något sätt. Överhuvudtaget.

Ändå blir det så många gånger fel. Trots att man nästan slår knut på sig själv för att vara en god människa. En snäll människa. Vi fattar beslut som kanske skadar eller sårar någon vi istället ville väl. Hur gör man då? Det får jag också svar på i boken: vi ska inte knäcka oss själva utan måste lära oss att utan ånger leva med de prioriteringsbeslut vi fattar. Dåligt samvete för ett väl genomtänkt beslut gagnar ingen. Det låter trösterikt. Verkligen.

Men hur gör man?

/ Linda