To blow or not To blow…

… that is the question. Och när jag säger blow så menar jag den typen av blåsande som man gör medan man samtidigt håller för näsan. Typ att man blåser inåt sin lilla lekamen istället för utåt. För några veckor sedan lärde jag mig att svaret på frågan för min del är not to blow. Har man som jag en särdeles deprimerande historia som öronbarn bakom mig är det här tydligen det sista man ska göra. Det kan ni andra öronbarnskamrater komma ihåg. Sätta det bakom örat så att säga! (Förlåt. Jag är inte genomrolig när jag är trött.)

I detta nu befinner jag mig alltså i den situationen att jag om en kort stund ska infinna mig hos den öronläkare som jag gick till som barn. JA han lever än, det är ju inte fruktansvärt länge sen. Och precis nu jag känner jag hur jag pötsligt blir åtta år igen i väntan på att han ska spänna ögonen i mig och säga: Linda – HAR du simmat utan öronproppar? Även om han nu kommer att säga: Linda – VARFÖR höll du för näsan och blåste på samma gång? Och jag slår ner mina små blå ögon, petar lite fram och tillbaka med foten medan jag tyst säger: men jag tänkte inte på det. Förlåt. Jag ska inte göra om det.

Men även om jag inte skulle göra om det så är det för sent den här gången. Och även om jag i all min obetänksamhet lyckades spränga ett litet prydligt hål i min vänstra trumhinna, så måste jag försöka se ljust på det hela. En liten positiv bieffekt har jag faktiskt kunnat notera: I can do partytrick med örat! Det märkte jag när jag blåste ”bara ifall” för att undersöka om det verkligen är ett hål där. Tänk! När jag nu håller för näsan och blåser så tjuter det något infernaliskt både i och utanför örat. Det är först något att skriva i cv:n!

/ Linda

Borde man byta bransch?

… och övergå till produktutveckling? Närmare bestämt inom leksaksindustrin där kreativiteten idag tycks spränga alla gränser. Här utvecklas det mesta från fingerminiatyrskateboards till stora muffiga grejer som blinkar, hoppar och snurrar runt utan mål eller mening. Ibland verkar det som om allt som krävs för att lyckas inom branschen är fri tillgång till obegränsade mängder plast i grälla färger. Massor med plast och uppskattningsvis 1000 exemplar av små gjutformar i vilka man kan hälla ner den gräsliga plasten. Efter att man gjutit 1000 ex. av mikroskopiskt varierade figurer så döper man  dem till 1000 olika häftiga namn. Sen lägger man ner dessa 1000 olika figurer i små ogenomskinliga plastförpackningar för att barnen garanterat inte ska se vilka de köper. Det skulle ju vara för enkelt om de bara behövde köpa 1000 stycken: man vill ju ge dem chansen att konsumera på allvar. Eller nej, nu underskattar jag kanske produktutvecklarens arbete. Förlåt. Men på riktigt – ibland undrar man ju…

Själv fick jag på det stora hela nöja mig med glansbilder och Kalkiitos. Minns ni dem? Man fick en ”botten” på vilken man kunde gnugga fast olika bilder och jag älskade dem! Med hela min lilla kropp och själ. När det blev dags att samla på någonting var utbudet inte så stort, men så småningom lyckades jag ändå uppgradera från begagnade godispapper till suddegummin. Min samling krävde inte mycket utrymme, den vårdades ömt i en liten låda och är ännu idag tämligen intakt. Och nu är vi framme vid kvällens poäng: var in the hela friden ska mänskligheten uppbevara det oändliga beståndet av små plastfigurer? Lyckligtvis försvinner många av dem spårlöst i dammsugaren, men de 90 triljoner som återstår i våra västerländska hem? Var ska de förvaras?

Medan ni funderar på svaret till den livsgåtan får ni betrakta kvällens bild. På nämnda bild finner ni en liten grej i färgad plast, och i bakgrunden ser ni den lyckliga ägaren som av sin snälla vän nyss fått den lille gynnaren. Här är den nya ägaren dock ännu lyckligt omedveten om hans mors ovilja inför att öppna upp sitt hem för de återstående 999 polarna till the Thing…

God Natt,

/ Linda

Överdos!

… har jag på känn att ni kan läsa om i morgondagens VBL:

Medelålders kvinna (jamenvisst, jag är 40, då betraktas man som medelålders) hittades igår avsvimmad framför sin laptop. Efter ett snabbt ingripande av den lokala brandkårens första hjälpenhet kunde hon dock återföras till livet. Under kvällen försökte redaktionen nå henne för en kort kommentar, men hennes anhöriga meddelade att hon var för svag för att uttala sig. Hennes man lät dock hälsa att han på sina bara knän vid otaliga tillfällen bett henne att skära ner på sitt salmiakintag. ”Jag hoppas innerligt att den här händelsen fungerar som en väckarklocka för henne.”

Fast i ärlighetens namn brukar jag inte slentrianmässigt sitta och vräka i mig (så där helt jätteofta).  Idag haglar det dock av förmildrande omständigheter:

jag skriver gradu
jag skriver gradu
jag skriver gradu

Dessutom hittade jag igår mina älsklingssalmiakpirajor som alltid inköptes på Vasabåtarna när det begav sig. Förr i världen som vi brukar säga här. Pirajor och Hallonbåtar är min stora last i livet. Men nu måste jag tyvärr avsluta detta frossande helt enkelt med anledning av att jag nått påsens botten. Något som i det här fallet får betraktas som ren och skär tur eftersom jag antagligen skulle ha fått uppsöka närmaste restroom om jag ätit fler. Nu får jag istället nöja mig med att må mycket, mycket illa medan jag ser fram emot kommande tider med nygammal båt över Kvarken

/ Linda

Hyllning till en bro

Efter att ha spenderat halva min ungdom (eller så känns det åtminstone) väntandes på en gul färja av plåt, uppskattar jag vår bro alldeles fantastiskt mycket. Till och med sjukt mycket, som programledarna i Bolibompa skulle uttrycka det. All väntan under årens lopp var dock inte själsdödande och tråkig, utan vid färjfästet löste vi under fredags- och lördagskvällarna många av de stora världsfrågorna. Synd bara att vi inte skrev ner våra banbrytande idéer och projekt – jag är nämligen övertygad om att världen idag skulle se annorlunda ut om vi förverkligat åtminstone en del av det som vi under häftiga diskussioner kom fram till under småtimmarna.

Vid färjfästet blev jag under somrarna anfallen av vildsinta skärgårdstärnor. Där blev jag också sagolikt frustrerad de gånger när jag insåg att jag hamnat mitt i pausen och inte skulle hinna till tandläkaren slash krogen slash butiken innan den stängde. Jag har skuffat bilar som inte velat starta både av färjan och på färjan och var jag bara tillräckligt kär har väntan förflutit utan att jag ens märkt av den… Så här i efterhand märker jag att ju längre tid som går desto mer idealiserad blir min bild av tiden utan fast förbindelse. Men ändå: jag älskar vår bro djupt och innerligt.

Igår flängde jag som en skållad råtta fram och tillbaka på nämnda bro. Utan att stanna och vänta EN ENDA GÅNG. Fatta! Till slut blev det till och med för mycket för denna nyblivna 40-åring med resultatet att den sista flängningen uteblev och vinprovning byttes ut mot TV-kväll i soffan. Poängen är dock att om jag orkat så skulle jag ha haft möjlighet att åka in till stan ännu en gång. Här var det dock inte färjan som bromsade mina planer. Här var det helt krasst forty years of serious living.

Till sist bjuder jag på lite nostalgi, varsågod Pellinge-färjan! (som jag bara behöver vänta på en gång i året)

/ Linda