Mr. Puh has left the Building

När man fyller 40 år så sker det vissa saker i och med ens kropp. Mycket ofta är dessa saker av påtagligt fysisk karaktär, lika ofta kan de dock utgöras av mentala dito. Någon, och jag nämner inga namn här, kan plötsligt drabbas av dålig syn. Andra kanske får ledbesvär, osteoporos eller liknande åkommor. Och nej, jag nämner fortfarande inga namn. Om man rent hypotetiskt tänker sig att jag skulle tillhöra den skara som får problem med synen. Så kunde man anta att det tidvis skulle ha varit svårt att läsa den textstorlek som ingick i layoutpaketet för min älskade ballongbloggbotten. Hypotetically speaking, som britten skulle säga.

Om det var så, så gjorde jag verkligen mitt bästa för att åtgärda det. Jag slet mitt redan tunna hår och gnagde mina späda naglar till småflis medan jag febrilt sökte en väg att siza upp bokstäverna. Utan att för den skull behöva punga ut med högvis av amerikanska dollar. But no. Mr. WordPress övermannade mig och jag gav helt enkelt upp. Som en ryggradslös it-okunnig liten stackare övergav jag mina ballonger! Men mind you: jag gjorde det inte utan plan. Samma 40 år som förorsakade mina synproblem gav mig också framförhållning. Jag var så duktig så jag tänkte efter. Till och med före den här gången. Jag anställde nämligen en…. fotograf! En trettonårig proffsfotograf som bor i ett hus nära mig. Resultatet ser ni både i de fina bilderna i sidhuvudet och här nere.

Tack Linnea!

Fotografens fötter och min hund

God Natt,
/ Linda

Varför i hela friden…

… lär jag mig aldrig? Här kunde det än en gång vara läge för ett mindre antal seriösa kraftuttryck följt av ett stillsamt dunkande av blont litet huvud i väggen. Men sini nej! Eftersom mina blogginställningar för tillfället är sådana att hela världen + lite annat löst folk i rymden kan läsa den, så nöjer jag mig med ett synnerligen uppbragt JESSES! När det gäller dunkande av litet blont huvud väljer jag även där att avstå. Alldeles för trött i ögat och rädd om mitt huvud som jag trots allt är. Men jag frågar mig själv: om man nu faktiskt fyllt 40 borde man inte kunna förvänta sig lite framförhållning av sig själv? En liten aning? Jag menar något borde ju de här sista fyra decennierna ha lärt mig, förslagsvis att aldrig göra saker när man vacklar på trötthetens rand. Aldrig.

Men nu är det gjort. Efter uppskattningsvis sjuttio sorger och femtifem bedrövelser sitter jag här som en duktig flicka. Färdigt incheckad och med utprintat boardingpass. Nu ska jag bara aktivera mina paranormala krafter och se till att regnet avtar och vinden mojnar tills i morgon bitti (jag är nämligen inte övermåttan förtjust i att flyga). Sen skulle det säkert vara läge att krypa i säng också för att imorgon kunna resa iväg någorlunda fräsch.

Jag kunde ju ursäkta min senfärdighet med att jag fått lyssna till en vansinnigt rolig föreläsning med Helge Skoog och därför kom igång så sent. Men då kanske någon frågar mig varför jag inte gjorde det jag skulle FÖRE föreläsningen. Och till det har jag inget svar. Därför får det bli så här nu. Basta. Men jag har uppmärksammat mina brister och kommer att meddela mig själv att det här inte är acceptabelt uppförande. Verkligen inte. Nästa gång ser jag till att stöka undan alla plikter innan jag förlustar mig i Vuxeninstitutets lokaler.

God Natt Helge!

God Natt till Er också,

/ Linda

Linda goes traditional

Eftersom min man egenhändigt jagat och fällt 400 gram färdigskivad gris i Citymarkets kyldisk kockas ikväll traditionella etniska rätter i vårt lilla kök. Jag minns ännu hans hoppfulla och oförstörda min när han för några dagar sedan stolt visade upp sitt nedlagda byte och deklarerade att här ska minsann ätas fläskdopp! Hur skulle jag kunna neka honom denna stora men ändock ödmjuka önskan? Vilken typ av människa och fru skulle jag då vara? Ingen bra sådan säger jag bara. Ingen bra alls.

Så idag inföll dagen D som i fläskdopp och tiden för some serious cooking var inne. Full av tillförsikt kavlade jag upp ärmarna och grep mig an det stackars skivade djuret. För att riktigt hotta till det hela tillredde jag trindpärona som sidedish. För er icke insatta i potatiskokningens ädla konst kan jag meddela att trindpäror är potatis som kokas oskalad. Och mitt i allt detta fantastiska, när jag med klädsamt rosiga kinder stod där vid spisen, slog det mig med full kraft: vilken bra fru jag är! Fatta vad jag gör för min man! Kokar trindpärona och steker fläsk bara sådär. Jag hoppas verkligen att han tillfullo förstår att uppskatta mig och mina kvaliteter.

Att jag sedan brände mig alldeles något djävulusiskt när fettet vansinnigt hoppade kring fötterna på mig är en annan historia. Inte ett ont ord kom dock ur min mun. Inte ett endast ett. Som den goda hustru jag bevisligen är vände jag allt inåt och med ett blitt leende på mina läppar brände jag istället några ilskna små svavelosande hål på mina inre organ.

It sure kostar på att vara en god hustru – but someones gotta do it…

/ Linda

Tack Gud för målartejp

Det finns några saker som man som mor till ett pysselglatt och utklädningsberoende barn inte kan leva utan. Eftersom utrymmet i bloggen är begränsat räknar jag inte upp alla utan går direkt på Numero Uno, favoriternas favorit i kubik: målartejp. Under de senaste åren har vi haft rullar med målartejp strategiskt utplacerade här och var i huset och vi använder det till allt: för att tejpa fast gradbeteckningar, hänga upp skyltar, fixa trasiga leksaker. You name it och lite till. Är den sönder? Vänta, mamma hämtar målartejp! Vill du leka polis som nyss blivit utnämnd till kriminalkommissarie? No problem älskling – mamma har tejpen här!

I det här huset värdesätter vi målartejp och vi är medvetna om att den på riktigt är värd sin vikt i guld. För egen del hyser jag planer om att så småningom ta ett sabbatsår och skriva  den ultimata handboken. Den ska heta 1001 sätt att använda målartejp och alla tillämpningssätt skall nogsamt fotograferas och dokumenteras i vackra och välkomponerade bilder. För tillfället skriver jag ansökningar till diverse fonder och stiftelser i förvissningen om att jag kommer att tilldelas lämplig summa. Vem skulle neka mig det –  när min bok i det närmaste kan betraktas som ett värdefullt bevarande av kulturarv? Jag är nästan helt säker på att utan målartejp stannar det finländska samhället.

Vill du berätta om hur och i vilka syften som just du använder målartejp, så kan du gärna maila mig på linda@utanmalartejpstannarfinland.fi. Alla tips kommer att publiceras i min kommande bok och som belöning får ni tipsare en alldeles egen rulle målartejp. Med denna rulle är ni sedan välkomna att anmäla er till en av mina kommande workshops som arrangeras i samband med boksläpp: ”Målartejp som mammans bästa vän” ”Världen behöver målartejp” eller ”Målartejpa mera”.

Hör av Er!

 

 

 

 

 

 

 

/ Linda