Two in One – Fröjd och Spänning

Om det här vore reklam publicerad av Loreal eller annat motsvarande hårschampobolag skulle jag ungefär nu kunna konstatera att det gick så lyckligt att jag fick en Two in One! Jag blev invald, något som hade den smått säregna följden att jag under de senaste dagarna känt lika delar fröjd och spänning. Fröjd över att det faktiskt fanns många personer som trodde på mig och ville ge mig sitt förtroende. Spänning inför det faktum att jag under de fyra kommande åren har en hel del att sätta mig in i.

Jag hoppas och tror dock att det kommer att bli bra. Under de senaste decennierna har jag lärt mig om inte mycket, så åtminstone en hel del. På samma sätt har jag också skaffat mig erfarenheter från de mest varierande ställen. Så här i efterhand sett var kanske inte alla mina lärdomar och erfarenheter helt genomtänkta. Ibland inte helt frivilliga heller. Faktum är dock att utan dem skulle jag idag inte vara den jag är. Faktum är också, att ju mer jag lär mig så inser jag hur lite jag egentligen vet. Men det är okej! Ingen kan eller ska kunna allt, utan jag är övertygad om att det viktigaste av allt är viljan att engagera sig och vetskapen om vart man ska vända sig för att ta reda på det man behöver. Har ni tänkt på att de farligaste människorna är de som tror sig redan ha alla svar? Det är de människor som inte längre lyssnar till vad andra har att säga och som därför stänger ute alla alternativ.

Så nu ska jag engagera mig. Och läsa på. Och lyssna till dem som gav mig förtroendet och även till dem som varit med förr. Och ja – jag kommer att göra mitt bästa.

/ Linda

Windows from H-ll

Jag är rädd för att det kan ha skett ett fatalt misstag när jag tillverkades. På något sätt måste man ha totalt förbisett husmorsgenen och jag kan tänka mig att det lät så här när listan med mina gener,  instinkter och förmågor prickades av:

Glad – check!

Snäll (för det mesta) – check!

Kärlek till böcker – check!

Ommöbleringsmani – check!

Tapetseringsiver – check!

Lust till gammal Citroén – check!

… och här någonstans gick det fel. När det var dags att installera och checka av de mer husmodersanpassade sysslorna så är min kvalificerade gissning att det gick till ungefär så här:

Installatör 1: Lust att tvätta fönster – ch… å nej! Lusten att tvätta fönster tog nyss slut!

Installatör 2: Men om vi beställer in ny lust och gör henne nästa vecka?

Installatör 1: Äsch, har vi kommit så här långt är det lika bra att göra henne klar.

Installatör 2: Men har vi något annat att ta till?

Installatör 1: Vänta så kollar jag lagret… Ja här vi något! Salmiakbegär? Det är väl nästan jämförbart med fönstertvättarlust?

Installatör 2 Det blir perfekt! Varpå man hörde:

Salmiakbegär – check!

Idag skulle jag eventuellt ha kunnat byta ut salmiakbegäret mot ett uns iver inför den årliga fönstertvätten. Ja ni läste rätt. Årliga. Att tvätta fönster gör jag bara när jag absolut måste. Och till och med då våndas och ylar jag i frustration. När det kommer till uppgifter som ingår i paketet eget litet hushålle (som Lotta på Bråkmakargatan sa) så finns det ingenting jag älskar mindre än att tvätta fönster. Bättre blir det inte av att vi bor i ett hus från 60-talet där de dubbla fönsterglasen för något decennium sedan utökades med ett innerglas. Imagine! Sex sidor av vansinne på varje fönster.

Min absoluta ofavorit är vårt ena vardagsrumsfönster vilket mäter 1.90 brett och 1.30 högt och som öppnas NERIFRÅN OCH UPP! Man måste alltså lyfta upp de vidrigt tunga fönsterglasen för att sedan med ena foten skuffa in två stolar under så att hela härligheten lutas mot stolsryggarna. Om man överlever detta första moment har man stora chanser att också det året komma levande ur det hela. Sen återstår att i växthusliknande klimat putsa alla rutorna i tur och ordning. När det äntligen är över är jag hög på fönsterputs och allmänt grinig och svettig… men alltid lika glad när jag inser att mitt barn får ha sin mamma kvar ännu ett år.

Fönstret från H…

Ikväll tror jag bestämt att mamma Linda gjort sig förtjänt av ett glas vin. Så det så.

/ Linda

 

 

Förtroende och Val

För första gången någonsin ställer jag upp som kandidat i ett val, eller ställer mig till förfogande närmare bestämt. Jag vill hellre se det så eftersom vi i vårt land och våra kommuner följer systemet med förtroendeval. Då någon ger mig sin röst ger den personen mig samtidigt sitt förtroende. Ett förtroende som det sedan är upp till mig att förvalta väl under de kommande fyra åren. Eller som det står i kommunallagen: ”kommunens beslutanderätt utövas av fullmäktige som valts av invånarna. Kommunen skall sträva efter att främja sina invånares välfärd och en hållbar utveckling inom sitt område”. Och det är upp till oss som väljare att välja den som vi uppfattar att bäst kan arbeta för vår gemensamma välfärd.

Nu känns det redan länge sedan jag blev tillfrågad om jag ville ställa upp. Något som ledde till att jag under några dagars vånda funderade fram och tillbaka. Instinktivt ville jag säga nej. Naturligtvis inte! End of discussion. Men livet har trots allt lärt mig att om man alltid säger nej riskerar man att gå miste om en hel del. Oftast av det roliga slaget. Så jag gav det några dagar och kom fram till att om vi vill ha våra kommuner kvar och om vi vill att de ska styras som de hittills gjorts, så är vi beroende av att det finns personer som vid något tillfälle i sitt liv tar ett ansvar och ställer sig till förfogande. Så det gjorde jag. Men för att få något slags grepp om vad det var jag gav mig in i blev det en hel del googlande på redan nämnda kommunallag där jag bland annat fick lära mig att ”de förtroendevalda skall arbeta för kommunens och invånarnas bästa samt sköta sitt förtroendeuppdrag med värdighet och så som uppdraget förutsätter”.

Så här är jag nu. Nummer 43. Aningens spänd men också nyfiken på hur det ska gå. I min egen lilla gallup är jag i runda tal nu uppe i sex röster. Jag kan dock inte säga vems rösterna är eftersom jag kan tänka mig att det enligt vallagstiftningen inte är tillåtet att avslöja sådant… Dessutom är vi alla människor med rätt att ändra åsikt så vem vet vilket nummer mina presumtiva väljare sist och slutligen skriver? Mitt kampanjarbete har varit tämligen blygsamt och jag har inte kämpat om spaltmillimetrar med mina kandidatkollegor. Orsaken till det hittar ni om ni går tillbaka till första stycket: jag väntar på förtroendet. Om det på söndagen visar sig att jag ska bege mig in i politiken är jag fullt övertygad om att jag kommer att få uppgifter och ärenden att arbeta för. Det kommer ni och jag som kommuninvånare att se till.

Så kom ihåg att ge ert förtroende till någon! Parti och person är det upp till er att välja.

God Natt,

/ Linda

ApelsinTrip och nostalgi

Med anledning av att jag idag skulle få åka med tåg ner till vår vackra huvudstad begav jag mig igår kväll på livsmedelsuppköp. I butiken inhandlades i bästa skolutflyktsstil  två stycken Trip (Apelsin, för det ska man dricka på utflykter) och några bananer. Eftersom jag är stor nu och själv får bestämma över min budget och om jag vill bjuda in Karius och Baktus till min munhåla, slank det också ner en lakritsstång. Okej, fyra lakritsstänger. När dagen så grydde rattade jag laddad till tänderna iväg mot tågstationen.

Yrvaken och effektiv gick jag ut hårt från morgonen. Mellan klockan sex och sju läste jag litteratur kring forskningsmetoder. Efter tågbyte i Seinäjoki började jag klockan sju gå igenom mina mail och skriva utkast till projektansökningar. Nöjd glad och fylld av tillförsikt bestämde jag mig för att ta en paus halv nio för att inmundiga min första Trip och banan. Man måste nämligen ha en plan när man beger sig iväg så här pass långt hemifrån, om man börjar pausa hur som helst blir det inte till något. Klockan halv nio sharp öppnar jag alltså min väska och tar fram en Trip, därefter börjar jag gräva efter bananerna. Efter en stunds grävande inser jag att jag inte kommer att hitta några. Även om jag i timmar skulle vispa runt med handen skulle jag inte hitta några. De ligger nämligen kvar hemma. Här skulle jag kunna göra ett moget val och gå till restaurangvagnen, men vad gör jag? Jag klämmer i mig Trippen och 3 (tre) lakritsstänger.

Även om lakritssmaken kraftigt dominerar så får jag vissa flashbacks av min Apelsintrip. Jag minns tågresor till Seinäjoki, bussresor till Jakobstad och cykelfärder mot Köklot. Men mest av allt minns jag simskolan som jag deltog i sommar efter sommar. Till denna simskola cyklade jag iväg varje dag i två veckors tid och de flesta dagar hade jag med mig en Apelsintrip. Och håll i er nu: jag hade nästan glömt att en riktig Trip har trekantig förpackning! När jag så här i efterhand tänker på det så slår det mig dessutom att Trip i pyramidburk är mycket mycket godare.  Varför slutade man att tillverka dem? Vad var det för en känslolös formgivare som beslöt att man skulle börja göra fyrkantiga Tripburkar, vart tog skaparglädjen och fantasin vägen? Nostalgiskt försöker jag leta runt på nätet om jag skulle hitta någon bild på en sjuttiotalsTrip. Men nej, jag lyckas inte. Kanske någon har en bild? I så fall får ni gärna maila den till linda@longlivetrekantigapelsintrip.com.

Tack!

/ Linda