Vass, vassare, borttappad

Vad gör han riktigt? frågade han.

Jag vet inte, svarade jag, han är väl bara glad? Och så tycker han kanske att det är skönt att gnida och klia pälsen mot snön, nu när det är så isigt och kallt.

Men vad är det som ligger där på snön, där han kliar sig? frågade han

Vadå menar du?  frågade jag, och gick närmare för att se bättre.

Så efter att vi fått bort vår lilla hund från den mat som något annat djur lämnat efter sig – eller rättare sagt lämningar av det som någon gång varit mat och därefter passerat valfritt djurs hela matsmältningssystem (brunt) – fortsatte vi vårt traskande. Genom skogen, ut på isen. Två tvåbenta som jag antar luktade tämligen karakteristiskt av mänska blandat med frisk skogsluft. En fyrbent som luktade skit blandat med skit.

Trots att vassen var flera meter hög behövde vi alltså inte vara rädda för att tappa bort honom. Till och med jag med mitt bristfälliga luktsinne skulle kunna lokalisera honom på flera kilometers håll. Men nu är han ren igen. Och själv funderar jag på vad det egentligen är med de fyrbenta (och ibland också tvåbenta) som så gärna vill rulla sig i sånt som andra lämnar efter sig.

Är det i fallet hund lukten av den framgångsrika matsmältningen som de vill åt? Och för mänskor då framgång i något annat? Framgång som de kanske hoppas att på något mirakulöst sätt ska färga av sig.

Eller så är det bara skönt? vad vet jag.