Det är inte bara utsidan som skiljer dem båda åt. Inte bara färgen på deras hud, hår och ögon. Utan när jag lyssnar till dem, till deras ord och den kunskap som vilar där bakom, är det alldeles uppenbart att skillnaderna går djupare. Att de är genomgående.
Den ene mannen med ett intellekt som nära på bländar. Välartikulerad, fylld av omtanke för sina medmänskor och med en varm humor som lockar till skratt. En genuint naturlig och värdig ledare som till synes inte behöver tvinga någon att följa honom. De följer – för att de vill.
Den andre mannen, pompös, uppfylld av sin egen förmåga och den makt han menar sig äga. Helt klart framgångsrik i den värld från vilken han kommer, det ska inte förnekas, men är det tillräckligt? Är det möjligt att styra ett land på det sätt som du styr ett företagsimperium? Hur långt kommer man att följa denne man, hans nationalistiska och bitvis inskränkta slagord – välja att följa honom?
Det vet vi inte nu, men jag antar att det kommer att visa sig.
Vare sig vi vill – eller inte.
Linda gillar läget 
Jag ska ärligt säga att jag förstår inte rikligt varför han blev vald men kanske för att han spelar på folks rädslor och kanske bara att han är något annat än etablissemanget. Vilket som helst så är det skrämmande men man kan ju ha fel (tror dock inte det), bara framtiden kan utvisa.
Jo någon slags protest mot etablissemanget är det ju, vi ska hoppas att han klarar av sin uppgift bättre än vi tror. För både Amerikas och omvärldens skull.
Verkligen…