Se till mig som sliten är

#februari #kvällstur i #vinterkölden med #hund och #spark

Japp, det är jag. Igen. Och som vanligt börjar jag med att ursäkta mig för att jag så sällan hör av mig. Ändå tror jag ju innerst inne att du har en viss förståelse för att jag är aningens frånvarande under de dagar när livet mer eller mindre funkar som det ska. Eller borde jag kanske höra av mig då också? Problemet med det är väl att jag ännu inte är helt övertygad om att du finns. Förlåt min ärlighet, men du (om du verkligen finns) blir ofta sista utvägen.

Nåväl, du kanske undrar varför jag hör av mig just ikväll, så jag tror att jag börjar där. Som vanligt var jag ute på kvällsrunda med hunden. Den här gången med min spark (ni kanske pratar om ”sparkstötting” ovan där, men du vet vad jag menar). Kvällen var svinigt kall (ursäkta, väldigt kall) och vinden bet i kinderna. För att ytterligare komplicera det hela var vägen bitvis sandad och min hund ytterst sexuellt frustrerad (förlåt igen, men en löptik hade tydligen gått åt andra hållet) varför han drog mer bakåt än framåt.

Det var tungt, helt enkelt.

Och mitt i allt det där tunga så försökte jag sparka förbi din stuga. Har jag annars sagt hur sympatisk jag tycker att din stuga är? Röd med vita knutar, precis som många andra här i bygden. Men som grädde på moset lutar ditt hus alldeles fantastiskt mycket, utsatt som det har varit för hundratals år av den obönhörliga nordanvinden. Där på gården tänkte jag ta en bild. Förlåt också för att jag svor just då, men det var som sagt kallt. Och hunden drog något så förbannat (väldigt mycket).

Och först nu kommer jag till mitt egentliga ärende (jag vet, jag kan bli lite långrandig ibland):

Jag har tänkt. På hur vi mänskobarn idag upplever världen och hur världen upplever oss. Ibland känns det nämligen som om världen skulle kräva (alltför) mycket av oss. Här tillåts inga sandkorn eller småkåta hundar (ursäkta) som saktar ner oss eller drar oss bakåt, utan vi måste hela tiden kämpa för att komma framåt och hinna med. Men även om några av oss inte räknar med det, är sandkorn trots allt oundvikliga. Vilket gör att det för många kan bli rent av förödande, när kornen plötsligt finns där under medarna. Jag har också tänkt på att ibland skulle vi rentav behöva sanda själva, så att vi överhuvudtaget skulle få någon chans att sakta ner och uppleva livet. Men tyvärr kanske vi inte inser det. Eller vågar inte inse.

Den stora frågan för mig är nu, huruvida den press vi känner oss uppleva,  kommer inifrån eller utifrån. I och för sig blir resultatet detsamma, men ändå tror jag att det skulle vara viktigt för flera av oss att förstå hur saker och ting hänger ihop. Och även om det här först och främst är ett högst mänskligt fenomen som jag anar att vi själva dessvärre har ställt till med, så skulle jag vilja fråga:

Hur tänker du?

 

 

 

12 reaktioner till “Se till mig som sliten är

  1. Jag tror på riktigt att det kommer utifrån men att vi har internaliserat (förlåt den akademiska jargongen) kraven så till den milda grad att vi tror de kommer från oss själva…

    1. Och jag kan på riktigt tänka mig att du har rätt i det. Vi pratar om ”samhällets krav” – men vem är samhället om inte vi?

  2. Samhället är vi tillsammans, så i någon mån har vi skapat detta allihop. Mitt 25-åriga jag jobbade t.ex. på ett sätt som fick min arbetsgivare att se att det går att effektivisera (förlåt säger jag till 50-åringen jag vikarierade för och vars arbetssituation jag förstörde) och det blev så effektivt att mitt 40-åriga jag blev sjuk. Hårddraget alltså, självklart berodde det på annat också. Men sammantaget är frågan: stjälper våra outtröttliga ungdomsjag våra äldre jag?
    Läste någonstans att man i fabrikerna förr i tiden uppmanade unga att tagga av på arbetstakten just för att alla skulle hålla ett helt arbetsliv, det hör jag sällan talas om nu. Det är bara full fart framåt.
    Med det sagt, så spelar vår egen inställning också roll, det finns trots allt de som mår bra trots samhällets krav. Det finns mycket att lära av dem som jobbar hållbara 75% av sin kapacitet. Heja dem!

    1. Absolut – heja dem! Och till frågan som du ställer som kanske har lite av ”hönan eller ägget” över sig… Kanske är det verkligen så, att våra ungdomsjag inte riktigt fattar (eller behöver fatta) det där med långsiktighet? Och kanske är det så att samhället/vi, idag inte heller för fram något behov av långsiktighet? Alltmer jobbar man i tidsbundna projekt som avlöser varandra. Planerar, förverkligar, paketerar. Och så vidare till nästa. Att sen försöka ställa om tänket blir då en utmaning som heter duga där inställningen, som du skriver, spelar en avgörande roll.

      1. Jag tror inte det är bristen på långsiktighet så mycket som hastigt fattade beslut och ett nästan hundraprocentigt fokus på pengar. Men visst, de hastigt fattade besluten kommer ofta till efter mer eller mindre skyndsamt genomförda ”projekt”. Vad är inte ett projekt i dag?
        Varje individs förmåga att hantera sig själv är nog avgörande, att inte maxa ut sig som rutin, även om jag ser att det låter väldigt illa (som om de/vi som inte kan ”hantera sig/oss” får skylla sig själva), men det är inte så jag menar 🙂
        Intressant inlägg och intressant (viktig!) diskussion.

      2. Extremt viktig diskussion eftersom vi sansat behöver kunna konstatera att vi har ansvar för våra handlingar men utan att beskylla eller skamliggöra (hm vad heter det nu) och skuldbelägga när vi inte klarar av att hantera situationen. BLir varje gång lika upprörd då modiga människor vågar öppna upp om sina ekonomi och så får de en rad med de mest vedervärdiga beskyllningar och bedömningar om vad ‘fattiga’ för göra, äga, tänka och handla. Det for lite utanför ämnet, men Marie, jag håller med dig! Det är en dans mellan det egna ansvaret och samhällets strukturer som är en kombination av oss alla och våra tänkesätt men också rent konkreta strukturer.

      3. Sansat är verkligen ordet.
        För att lösa alla sorters samhälleliga problem (och privata, som i ditt exempel med ekonomin) bör diskussionen kunna utgå från välvilja. Att anklaga för ditten eller påstå datten är sällan varken välvilligt eller konstruktivt, däremot kan det vara jobbigt med konstruktiv kritik och att ta eget ansvar och det kan vara hårfint vem som uppfattar ett råd som kritik och vem som ser det som gott råd, men det är en annan sak 🙂
        För att återknyta till dagens samhälle så tänker jag att vi måste lyssna mer på dem/oss som drabbats av de negativa effekterna eftersom de/vi är så pass många, någonstans har det gått snett ändå, fast det egna ansvaret fortfarande kvarstår utgör omgivningen ändå ”boxen” inuti vilken vi rör oss.
        Intressant diskussion ändå!

      4. Jonej, hela livet är mer eller mindre ett projekt, med start- och (obönhörligt) slutdatum. Vi har ett stort ansvar ja, och många möjligheter att göra val genom vilka vi kan se till att vi hanterar såväl oss själva som vår vardag. Även om dagens val många gånger uppfattas som om de skulle innehålla endast en ”rätt utgång”. Vi väljer något därför vi tror att vi måste välja så. Är det då ekonomin som gör det? Eller behovet av att vara någon av betydelse. När vi först och främst kanske borde se till att vi betyder något för oss själva. Tack för dina tankar! 🙂

      5. Det är det verkligen! Livet är dessutom, ett projekt med bitvis otydligt mål, ja förutom själva döden då 😉
        Ja du, varför väljer vi som vi gör? Det finns säkert lika många anledningar som det finns människor. När jag blev sjuk i utmattning upplevde jag att det inte fanns några val, jag bad om att få jobba deltid men fick nej, sedan såg jag inte längre eftersom jag hade fullt sjå att klara varje dag. Snart tre år senare, med lite distans, ser jag valen tydligt och hoppas att jag lärt mig någonting av misstagen.

        Att se till att vi betyder någonting för oss själva … det var väldigt fint, det tjuvar jag 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s