Vemod

Jag tänker att det kanske ligger i kontrasterna. Mellan sommarljus och vintermörker. Mellan ungdom och ålderdom – med mig själv just nu där mittemellan. I mellanskapet ser och upplever jag båda ytterligheterna och vad de för med sig. Jag ser tonåringen som i sommarnatten övermodigt gör friheten och livet till sitt. Men jag ser också mannen som under samma timmar summerar sitt liv, vad han har uppnått och hur han kommer att bli ihågkommen. Han vars syskonskara krymper och han som för varje årstid som går har färre vänner att besöka. Han som vill men kanske inte längre kan.

Kontraster berikar, ger livet ytterligare dimensioner och djup. Men samtidigt gör de i all sin skärande tydlighet också ont. För den som just då upplever – början eller slut.

Men också för den som står bredvid.

 

Livet i döden och döden i livet

Det sägs att livet aldrig är så närvarande som i den stund vi ser döden. Det är där i gränslandet mellan det kända och okända, som vi känner och upplever de starkaste känslorna. Av glädje och sorg, ångest eller befrielse. Någon klamrar sig fast och vill absolut inte släppa taget om allt det de har och är, medan andra stillsamt öppnar sina händer.

Det sägs att det ibland finns alternativ, att leva eller dö. Men när lindring och ro är det som eftersträvas existerar inga val. För någon innebär livet i sig självt döden.

Det sägs att det då är svårast för dem som måste stå bredvid. För dem som skulle göra allt för att få fortsätta älska, beskydda och hålla kvar, men inte har den makten i sina händer.

Livet och döden. Döden och livet. Utan det ena –

finns inte det andra.

blogg.jpg