Vemod

Jag tänker att det kanske ligger i kontrasterna. Mellan sommarljus och vintermörker. Mellan ungdom och ålderdom – med mig själv just nu där mittemellan. I mellanskapet ser och upplever jag båda ytterligheterna och vad de för med sig. Jag ser tonåringen som i sommarnatten övermodigt gör friheten och livet till sitt. Men jag ser också mannen som under samma timmar summerar sitt liv, vad han har uppnått och hur han kommer att bli ihågkommen. Han vars syskonskara krymper och han som för varje årstid som går har färre vänner att besöka. Han som vill men kanske inte längre kan.

Kontraster berikar, ger livet ytterligare dimensioner och djup. Men samtidigt gör de i all sin skärande tydlighet också ont. För den som just då upplever – början eller slut.

Men också för den som står bredvid.