Se till mig som sliten är

#februari #kvällstur i #vinterkölden med #hund och #spark

Japp, det är jag. Igen. Och som vanligt börjar jag med att ursäkta mig för att jag så sällan hör av mig. Ändå tror jag ju innerst inne att du har en viss förståelse för att jag är aningens frånvarande under de dagar när livet mer eller mindre funkar som det ska. Eller borde jag kanske höra av mig då också? Problemet med det är väl att jag ännu inte är helt övertygad om att du finns. Förlåt min ärlighet, men du (om du verkligen finns) blir ofta sista utvägen.

Nåväl, du kanske undrar varför jag hör av mig just ikväll, så jag tror att jag börjar där. Som vanligt var jag ute på kvällsrunda med hunden. Den här gången med min spark (ni kanske pratar om ”sparkstötting” ovan där, men du vet vad jag menar). Kvällen var svinigt kall (ursäkta, väldigt kall) och vinden bet i kinderna. För att ytterligare komplicera det hela var vägen bitvis sandad och min hund ytterst sexuellt frustrerad (förlåt igen, men en löptik hade tydligen gått åt andra hållet) varför han drog mer bakåt än framåt.

Det var tungt, helt enkelt.

Och mitt i allt det där tunga så försökte jag sparka förbi din stuga. Har jag annars sagt hur sympatisk jag tycker att din stuga är? Röd med vita knutar, precis som många andra här i bygden. Men som grädde på moset lutar ditt hus alldeles fantastiskt mycket, utsatt som det har varit för hundratals år av den obönhörliga nordanvinden. Där på gården tänkte jag ta en bild. Förlåt också för att jag svor just då, men det var som sagt kallt. Och hunden drog något så förbannat (väldigt mycket).

Och först nu kommer jag till mitt egentliga ärende (jag vet, jag kan bli lite långrandig ibland):

Jag har tänkt. På hur vi mänskobarn idag upplever världen och hur världen upplever oss. Ibland känns det nämligen som om världen skulle kräva (alltför) mycket av oss. Här tillåts inga sandkorn eller småkåta hundar (ursäkta) som saktar ner oss eller drar oss bakåt, utan vi måste hela tiden kämpa för att komma framåt och hinna med. Men även om några av oss inte räknar med det, är sandkorn trots allt oundvikliga. Vilket gör att det för många kan bli rent av förödande, när kornen plötsligt finns där under medarna. Jag har också tänkt på att ibland skulle vi rentav behöva sanda själva, så att vi överhuvudtaget skulle få någon chans att sakta ner och uppleva livet. Men tyvärr kanske vi inte inser det. Eller vågar inte inse.

Den stora frågan för mig är nu, huruvida den press vi känner oss uppleva,  kommer inifrån eller utifrån. I och för sig blir resultatet detsamma, men ändå tror jag att det skulle vara viktigt för flera av oss att förstå hur saker och ting hänger ihop. Och även om det här först och främst är ett högst mänskligt fenomen som jag anar att vi själva dessvärre har ställt till med, så skulle jag vilja fråga:

Hur tänker du?

 

 

 

Schlabamm!

Ni vet hur man ibland känner på sig att den dag som ligger framför en kommer att utformas som en enda lång uppförsbacke? Vanligtvis läggs grunden redan vid det första mejlet man läser för dagen eller det första telefonsamtalet som man tar emot, och med det är det kört. Då hjälps inget annat än att snöra på sig skorna och trycka ner svettbandet över pannan för att sedan räkna ner: tio, nio, åtta, sju, sex … och så kör man som bara den. Non stop. Tills det mesta har löst sig eller man fallit avsvimmad ner.

Idag gjorde jag det, körde. Från klockan åtta tjugo noll noll till sexton tio. Sprang så det visslade om det. Vid några tillfällen, när det ena infernot byttes ut mot det andra, kunde jag pausa och andas ut. I övrigt var det bara att go for it.

Trots det obönhörliga tempot hann jag ändå njuta litet. Av utmaningar som fick sin lösning. Vänner som överraskade med choklad och kaffe (tack Linda!). Teknik som fungerade. Intressanta mänskor och deras berättelser. Projektsamarbete när det är som bäst. Och den vackraste bron i världen som fortsättningsvis väntade på mig när jag kurvade hemåt där vid halv femtiden.

Allt det, på en dag. Och imorgon får vi börja om från GÅ.

Hurra!