Schlabamm!

Ni vet hur man ibland känner på sig att den dag som ligger framför en kommer att utformas som en enda lång uppförsbacke? Vanligtvis läggs grunden redan vid det första mejlet man läser för dagen eller det första telefonsamtalet som man tar emot, och med det är det kört. Då hjälps inget annat än att snöra på sig skorna och trycka ner svettbandet över pannan för att sedan räkna ner: tio, nio, åtta, sju, sex … och så kör man som bara den. Non stop. Tills det mesta har löst sig eller man fallit avsvimmad ner.

Idag gjorde jag det, körde. Från klockan åtta tjugo noll noll till sexton tio. Sprang så det visslade om det. Vid några tillfällen, när det ena infernot byttes ut mot det andra, kunde jag pausa och andas ut. I övrigt var det bara att go for it.

Trots det obönhörliga tempot hann jag ändå njuta litet. Av utmaningar som fick sin lösning. Vänner som överraskade med choklad och kaffe (tack Linda!). Teknik som fungerade. Intressanta mänskor och deras berättelser. Projektsamarbete när det är som bäst. Och den vackraste bron i världen som fortsättningsvis väntade på mig när jag kurvade hemåt där vid halv femtiden.

Allt det, på en dag. Och imorgon får vi börja om från GÅ.

Hurra!