Schlabamm!

Ni vet hur man ibland känner på sig att den dag som ligger framför en kommer att utformas som en enda lång uppförsbacke? Vanligtvis läggs grunden redan vid det första mejlet man läser för dagen eller det första telefonsamtalet som man tar emot, och med det är det kört. Då hjälps inget annat än att snöra på sig skorna och trycka ner svettbandet över pannan för att sedan räkna ner: tio, nio, åtta, sju, sex … och så kör man som bara den. Non stop. Tills det mesta har löst sig eller man fallit avsvimmad ner.

Idag gjorde jag det, körde. Från klockan åtta tjugo noll noll till sexton tio. Sprang så det visslade om det. Vid några tillfällen, när det ena infernot byttes ut mot det andra, kunde jag pausa och andas ut. I övrigt var det bara att go for it.

Trots det obönhörliga tempot hann jag ändå njuta litet. Av utmaningar som fick sin lösning. Vänner som överraskade med choklad och kaffe (tack Linda!). Teknik som fungerade. Intressanta mänskor och deras berättelser. Projektsamarbete när det är som bäst. Och den vackraste bron i världen som fortsättningsvis väntade på mig när jag kurvade hemåt där vid halv femtiden.

Allt det, på en dag. Och imorgon får vi börja om från GÅ.

Hurra!

Projektdrömmar

I samma sekund som Alfred Backa vildsint höjde saxen och skulle inleda klippningen av min av rädsla skakande hund – vaknade jag. Jag vet inte om det var den rostiga gamla fårsaxen som gjorde det, eller om det var det faktum att Alfred hade spänt fast Ratten (ja, vår hund heter Ratten, kort för Ratata) i en gammal träställning misstänkt lik ett medeltida tortyrinstrument. Eller om det var just det oväntade i att det var Alfred, som höll i saxen.

Vem vet. Konstigt är det också att det inte var förrän då som jag vaknade, eftersom mycket annat skett före Alfreds uppdykande. Tillsammans med massor av andra mänskor, både kända och okända, hade jag varit på fest i en ungdomslokal. Jag vet inte vilken, men den såg ut sådär som sådana vanligtvis brukar göra. Med stor sal, scen och höga fönster. Ingen satt mitt i rummet utan alla satt uppradade längs med väggarna. Carola Lithén (förlåt Carola, men du var där) ropade ut presentationer av en massa mänskor som aldrig kom. Inga dansare. Ingen orkester. Istället inledde en representant för Vasabladet ett långt och invecklat tal.

Medan allt det här hände satt jag själv på golvet och funderade på vem som hade arrangerat det hela när de inte ens hade fixat stolar. Inget kaffe fanns det heller eller något annat att bjuda på för den delen. Och killen från Vasabladet bara pratade på. Sen började det faktiskt välla in mer eller mindre okoordinerade uppträdanden, både dansare och band. Ändå gav Carola inte upp utan fortsatte att ropa in fler.

Till sist började en otäck insikt gro i mig, om att det kanske var jag som stod som arrangör, jag som var ansvarig för att hålla ihop det hela. Tänk om det faktiskt var så? Vem skulle då någonsin våga anlita mig igen? Jag måste alltså skaffa fram pengar snabbt! Hyra stolar och bord, få någon som kokar kaffe och fixar fram gåvor till talarna. Framför allt få alla att fatta att de måste turas om. Att alla inte kan göra sin grej samtidigt!

Så jag sprang ut för att hitta en bankomat, men i och med att de flesta bankomater dragits in visade det sig vara omöjligt. Istället hittade jag Alfred, och vaknade.

Tolka den drömmen – den som kan!

Stjärnfall

Under två av höstlovets sena kvällar har vi badat badtunna. I luften har det varit kallt och stjärnklart. I vattnet varmt och tryggt. Tre personer. En familj. En av dessa kvällar föll en stjärna. Säkert inte bara denna enda, men just den här råkade jag få syn på när jag för en kort stund svängde blicken. Bara jag, ingen annan i mitt lilla sällskap. Så jag önskade mig något. Eller ska vi säga så här: jag gjorde mitt bästa för att överhuvudtaget komma på något att önska.

För fatta hur svårt det är att göra något sånt på beställning! Med ens kände jag mig som den stackars lilla ungen som blev trackad av Sven Melander tills hon äntligen kom på vad det var som han ville att hon skulle säga, Fred på jorden. Istället för att räkna upp cyklar, dockor och pengar  som något av det som alla svenska barn allra helst vill ha på julen.

I och för sig kunde jag ha gått direkt på kärnfrågan och sagt just det, Fred på jorden. Men så tänkte jag att det är ju knappast troligt, i det här läget. Och då är det ju lite bortkastat att lägga min önskan på det. Vem vet när jag nästa gång får se ett stjärnfall? Så jag våndades vidare. Jag ville ju å andra sidan inte vara en materialist. Och även om jag skulle ha velat det, så har jag faktiskt inte något som jag i det här läget verkligen behöver. Läget är ganska lugnt på den fronten.

Men till slut lyckades jag. Vad det blev säger jag inte, för det får man ju inte. Men vi kan säga som så att det landade där någonstans i mitten. Mellan cykel och världsfred. Dessutom var jag så duktig att  jag involverade en egen andel. Precis så där som man ska göra i alla typer av projekt och önskningar. Annars kan jag ju gå och få för mig att jag får allt gratis och så brukar det ju inte funka, här i livet. Så nu väntar jag bara…

På att något ska ske.

 

Jämvikt

IMG_20160807_170619

Igår tog vi oss över fjärden i lagom bris och strålande solsken. Ett lämligt antal vuxna, några barn, dito hundar och den illgröna inredningen till ett barnrum. Barnet som varit inhyst i rummet ifråga växer nämligen och det är inte så där jättebekvämt att ligga i en säng som är mycket kortare än en själv. Hur man än gör kommer någon kroppsdel alltid att hänga utanför. Och då vill man lätt bli grinig.

Men poängen är inte att hon har växt, det är helt ok och ett högst förväntat resultat av den långsiktiga process som går under namnet ”bli vuxen”. Poängen ser ni istället på bilden och den fullastade båten. Så här skulle vi inte ha gjort om det regnade eller blåste. Inte heller om båtvägen varit alltför lång eller vi saknat flytvästar. Det här kunde vi göra i och med att förhållandena var idealiska. Och för att vi fördelade lasten jämt. Något som man tyvärr alltför ofta glömmer bort att göra, inte bara när det gäller båtar utan också annat. Speciellt när hösten kommer och man grips av alla roliga projekt som startar upp. Då är risken stor för att allt det roliga till sist blir o-roligt och att vi med ens står upp till öronen i en massa måsten istället för positivt självförverkligande. Och då kan man precis som med fallet ”ligga i för kort säng” lätt bli grinig.

Så kom ihåg att fördela lasten vettigt. Plocka inte på er för mycket utan gör det ni tycker om, inte bara för att ni kan – det är alltför lätt att luras av ”små” projekt och den inverkan de har på ens tid och liv – men för att ni verkligen vill och har utrymme, kapacitet och förutsättning för det. Och glöm aldrig flytvästen. Vad den än består av och hur den än ser ut, så länge ni har någonting som påminner er om vad som egentligen är viktigt.

Och som garanterat håller er näsa ovanför ytan. 

/ Linda