Schlabamm!

Ni vet hur man ibland känner på sig att den dag som ligger framför en kommer att utformas som en enda lång uppförsbacke? Vanligtvis läggs grunden redan vid det första mejlet man läser för dagen eller det första telefonsamtalet som man tar emot, och med det är det kört. Då hjälps inget annat än att snöra på sig skorna och trycka ner svettbandet över pannan för att sedan räkna ner: tio, nio, åtta, sju, sex … och så kör man som bara den. Non stop. Tills det mesta har löst sig eller man fallit avsvimmad ner.

Idag gjorde jag det, körde. Från klockan åtta tjugo noll noll till sexton tio. Sprang så det visslade om det. Vid några tillfällen, när det ena infernot byttes ut mot det andra, kunde jag pausa och andas ut. I övrigt var det bara att go for it.

Trots det obönhörliga tempot hann jag ändå njuta litet. Av utmaningar som fick sin lösning. Vänner som överraskade med choklad och kaffe (tack Linda!). Teknik som fungerade. Intressanta mänskor och deras berättelser. Projektsamarbete när det är som bäst. Och den vackraste bron i världen som fortsättningsvis väntade på mig när jag kurvade hemåt där vid halv femtiden.

Allt det, på en dag. Och imorgon får vi börja om från GÅ.

Hurra!

Projektdrömmar

I samma sekund som Alfred Backa vildsint höjde saxen och skulle inleda klippningen av min av rädsla skakande hund – vaknade jag. Jag vet inte om det var den rostiga gamla fårsaxen som gjorde det, eller om det var det faktum att Alfred hade spänt fast Ratten (ja, vår hund heter Ratten, kort för Ratata) i en gammal träställning misstänkt lik ett medeltida tortyrinstrument. Eller om det var just det oväntade i att det var Alfred, som höll i saxen.

Vem vet. Konstigt är det också att det inte var förrän då som jag vaknade, eftersom mycket annat skett före Alfreds uppdykande. Tillsammans med massor av andra mänskor, både kända och okända, hade jag varit på fest i en ungdomslokal. Jag vet inte vilken, men den såg ut sådär som sådana vanligtvis brukar göra. Med stor sal, scen och höga fönster. Ingen satt mitt i rummet utan alla satt uppradade längs med väggarna. Carola Lithén (förlåt Carola, men du var där) ropade ut presentationer av en massa mänskor som aldrig kom. Inga dansare. Ingen orkester. Istället inledde en representant för Vasabladet ett långt och invecklat tal.

Medan allt det här hände satt jag själv på golvet och funderade på vem som hade arrangerat det hela när de inte ens hade fixat stolar. Inget kaffe fanns det heller eller något annat att bjuda på för den delen. Och killen från Vasabladet bara pratade på. Sen började det faktiskt välla in mer eller mindre okoordinerade uppträdanden, både dansare och band. Ändå gav Carola inte upp utan fortsatte att ropa in fler.

Till sist började en otäck insikt gro i mig, om att det kanske var jag som stod som arrangör, jag som var ansvarig för att hålla ihop det hela. Tänk om det faktiskt var så? Vem skulle då någonsin våga anlita mig igen? Jag måste alltså skaffa fram pengar snabbt! Hyra stolar och bord, få någon som kokar kaffe och fixar fram gåvor till talarna. Framför allt få alla att fatta att de måste turas om. Att alla inte kan göra sin grej samtidigt!

Så jag sprang ut för att hitta en bankomat, men i och med att de flesta bankomater dragits in visade det sig vara omöjligt. Istället hittade jag Alfred, och vaknade.

Tolka den drömmen – den som kan!