Kappvändare

Hunden och jag stampade ett upprört varv runt byn, men det räckte inte. Jag gick in på den Facebooksida där orsaken till min upprördhet fanns och skrev en kommentar, men det räckte inte. Vildsint knaprade jag chips och hällde upp ett glas rödvin – men nej, inte heller det räckte för att lugna ner mig. Så nu sitter jag än en gång här och hamrar frustrerat på tangenterna. Trots att jag snusförnuftigt brukar ge råd åt andra om att ”inte skriva när man är arg”.

Det gäller ordet kappvändare. Ett ord som under de senaste åren använts flitigt i samhällsdebatten och som tydligen inte minskar i popularitet, snarare tvärtom. Och just här och nu har jag kommit till den punkt där detta lilla ord står mig alldeles upp i halsen.

Missförstå mig rätt: det är varken sunt eller rekommendabelt att byta åsikt i tid och otid, men det som jag nu kommer att lyfta fram handlar inte om det. Utan om utmaningen i att utgöra en sketen kugge i det stora maskineri som utgör den representativa demokratin där förtroendevalda representerar och återspeglar kommuninvånarna. Vi är alltså precis lika smarta men också exakt lika dumma som de som valt oss. Som alla andra jobbar vi inom vård, utbildning, teknik eller annat. Och utöver det försöker vi sätta oss in i hur kommunen fungerar och hur vi ska få till det så att pengarna räcker till för att göra så många som möjligt nöjda. Vissa ärenden går på rutin, vissa kräver att man sätter sig in i helt nya saker. Och en del ärenden är av sådan omfattning att vi varken förr eller senare har behövt arbeta så hårt för att komma till något slag av insikt. Men vi försöker, också i samgångsfrågan Korsholm – Vasa.

Med ny kunskap och information kan då ens grundläggande övertygelse förändras och det måste den få göra. Hur skulle vårt samhälle annars se ut? Åsikten kan naturligtvis djupna men också helt ändra karaktär i ett böljande fram och tillbaka för att förhoppningsvis landa i en visshet. Men innan det slutliga avgörandet ska tas får ibland den framväxta insikten även sällskap av andras i en rådgivande folkomröstning. Och med det blir det egna tankearbetet och den eventuella våndan enbart en del av helheten.

Det är alltså inte lätt. Och om man verkligen hade en kappa kan jag garantera att dess riktning aldrig faller alla i smaken.

Som avslutande tankelek så här på fredagskvällen vill jag presentera följande dilemma: om folket har en annan åsikt än dig och du följer den – vänder du då din kappa?

Och allra allra sist: tänk mänskor.

Tänk.

 

 

 

God Jul från litet skjul

25008554_1536181536431114_5735681395037044736_n

De som känner mig vet att julkort är en utmaning. Inte att få ta emot sådana, det älskar jag, men att i tid få ivägsända mina egna. Orsakerna till det är flera varav topp tre närmast utgörs av: a) brist på kort, b) brist på frimärken eller c) tid (dvs brist på). Ibland kan det till och med vara brist på fantasi som stjälper det hela, eller tvärtom – överskott av varan. Något år har jag nämligen köpt julkorten redan på sommaren och full av fantasi lagt undan dem på ett ”kreativt” ställe. Men när jag sedan ska leta efter dem – oftast några dagar före jul när man är sådär lagom mosig bakom pannbenet – ligger fantasin på noll, varför jag inte lyckas lokalisera dem.

Uschligt av mig, jag håller helt med, men nu råkar det vara så att jag funkar på det viset och om jag har lärt mig att leva med det (typ) så kanske ni också kan göra det?

Till mitt försvar vill jag ändå säga att i år så kunde jag rent hypotetiskt ha fått iväg dem i tid. Julkorten var inhandlade (för två somrar sedan, nogsamt undangömda). Jag visste var de fanns (i plastlådan på nedersta hyllan i grovköket). Och jag hade memorerat postens deadline. Jag vet inte om det var för att förutsättningarna för en gångs skull var optimala eller om det berodde på annat, men mittiallt fann jag mig sittandes vid datorn googlandes ”Projekt LIV”. Och vet ni vad jag hittade där? Under rubriken Aktuella insamlingar fanns en ruta med texten Fler drömdagar åt folket. Och kan ni gissa vad som stod under den texten? Jo: Mamma Lindas utmaning. Så vad kunde jag annat göra än att svara på den utmaningen?

De inköpta julkorten får alltså vänta ännu ett år och under det året så kommer kanske vårt lilla bidrag att göra så att något långtidssjukt barn och barnets familj får göra något roligt. Förhoppningsvis så pass roligt att både barn, syskon och familj åtminstone för en stund glömmer den tuffa verklighet som de måste leva i.

Men det här innebär inte att vi glömmer bort er! Naturligtvis vill vi önska er en God Jul och ett Gott Nytt År! För att inte tala om att jag vill säga att jag är glad över att alla ni, på sätt eller annat, finns i våra liv. Och att jag önskar er många lyckosamma år framöver. År där ni får vara tillsammans med dem som ni tycker om och fylla tiden med det som ni mår bra av.

Tack för allt!

 

Back in the old days

sandöfjärden

Eller ”förr i världen” som vi har för vana att säga här i trakten, då simmade min mamma i Sandöfjärden som ni kan se här på bild. Hon till och med fröjdade sig så hejvilt att hon hoppade i från en sten som fanns där någonstans i utkanten. Fanns skriver jag, den finns garanterat där än men nu är det aningens svårt att lokalisera den.

Inte fullt så förr i världen (utan sådär lagom långt bort i tiden) så åkte jag skridsko på samma fjärd. Då måste man först gå ut via ett dike innan man kunde börja glida iväg. Men det gjorde inget, för isen var nästan alltid perfekt när man väl kom så långt.

Men nu. Nu kan man varken simma eller åka skridsko. Nu kan man typ ingenting förutom att gå förbi där längs grusvägen med sin lilla luddboll. Eventuellt kasta sig ut och skära sig så där lagom på vass-strån om det är en syssla man känner väldigt starkt för och smågillar smärta. Men just ikväll lockade det åtminstone inte mig.

Frågan blir då: var det bättre förr eller är det bättre nu? Och mitt svar till det blir ett tvärsäkert: kan jag passa på det? Jag vet nämligen inte. Mamma tyckte om att simma där, det har jag hört henne säga. Jag tyckte om att åka skridsko, det har jag praktisk erfarenhet av. Just nu är det kanske inte höjden på fröjden där på bilden, men vem vet hur det blir om ytterligare några tiotal år?

Då kanske landhöjningen inklusive kringeffekter bidragit till att det finns en fin bongalo där. En såndär som vadhonnuhette ville ha på Saltkråkan (hon som inget av de ”riktiga” Saltkråkebarnen gillade). Eller en vingård? Det kan ju plötsligt hända att min vinranka bestämmer sig för att gå och skaffa familj i en värld som då blivit många grader varmare och därmed lämpligare för produktion av fine wines. Jag menar, sånt kan man ju inte veta nu.

Och det är ju lite spännande.

Schlabamm!

Ni vet hur man ibland känner på sig att den dag som ligger framför en kommer att utformas som en enda lång uppförsbacke? Vanligtvis läggs grunden redan vid det första mejlet man läser för dagen eller det första telefonsamtalet som man tar emot, och med det är det kört. Då hjälps inget annat än att snöra på sig skorna och trycka ner svettbandet över pannan för att sedan räkna ner: tio, nio, åtta, sju, sex … och så kör man som bara den. Non stop. Tills det mesta har löst sig eller man fallit avsvimmad ner.

Idag gjorde jag det, körde. Från klockan åtta tjugo noll noll till sexton tio. Sprang så det visslade om det. Vid några tillfällen, när det ena infernot byttes ut mot det andra, kunde jag pausa och andas ut. I övrigt var det bara att go for it.

Trots det obönhörliga tempot hann jag ändå njuta litet. Av utmaningar som fick sin lösning. Vänner som överraskade med choklad och kaffe (tack Linda!). Teknik som fungerade. Intressanta mänskor och deras berättelser. Projektsamarbete när det är som bäst. Och den vackraste bron i världen som fortsättningsvis väntade på mig när jag kurvade hemåt där vid halv femtiden.

Allt det, på en dag. Och imorgon får vi börja om från GÅ.

Hurra!