Kappvändare

Hunden och jag stampade ett upprört varv runt byn, men det räckte inte. Jag gick in på den Facebooksida där orsaken till min upprördhet fanns och skrev en kommentar, men det räckte inte. Vildsint knaprade jag chips och hällde upp ett glas rödvin – men nej, inte heller det räckte för att lugna ner mig. Så nu sitter jag än en gång här och hamrar frustrerat på tangenterna. Trots att jag snusförnuftigt brukar ge råd åt andra om att ”inte skriva när man är arg”.

Det gäller ordet kappvändare. Ett ord som under de senaste åren använts flitigt i samhällsdebatten och som tydligen inte minskar i popularitet, snarare tvärtom. Och just här och nu har jag kommit till den punkt där detta lilla ord står mig alldeles upp i halsen.

Missförstå mig rätt: det är varken sunt eller rekommendabelt att byta åsikt i tid och otid, men det som jag nu kommer att lyfta fram handlar inte om det. Utan om utmaningen i att utgöra en sketen kugge i det stora maskineri som utgör den representativa demokratin där förtroendevalda representerar och återspeglar kommuninvånarna. Vi är alltså precis lika smarta men också exakt lika dumma som de som valt oss. Som alla andra jobbar vi inom vård, utbildning, teknik eller annat. Och utöver det försöker vi sätta oss in i hur kommunen fungerar och hur vi ska få till det så att pengarna räcker till för att göra så många som möjligt nöjda. Vissa ärenden går på rutin, vissa kräver att man sätter sig in i helt nya saker. Och en del ärenden är av sådan omfattning att vi varken förr eller senare har behövt arbeta så hårt för att komma till något slag av insikt. Men vi försöker, också i samgångsfrågan Korsholm – Vasa.

Med ny kunskap och information kan då ens grundläggande övertygelse förändras och det måste den få göra. Hur skulle vårt samhälle annars se ut? Åsikten kan naturligtvis djupna men också helt ändra karaktär i ett böljande fram och tillbaka för att förhoppningsvis landa i en visshet. Men innan det slutliga avgörandet ska tas får ibland den framväxta insikten även sällskap av andras i en rådgivande folkomröstning. Och med det blir det egna tankearbetet och den eventuella våndan enbart en del av helheten.

Det är alltså inte lätt. Och om man verkligen hade en kappa kan jag garantera att dess riktning aldrig faller alla i smaken.

Som avslutande tankelek så här på fredagskvällen vill jag presentera följande dilemma: om folket har en annan åsikt än dig och du följer den – vänder du då din kappa?

Och allra allra sist: tänk mänskor.

Tänk.

 

 

 

God Jul från litet skjul

25008554_1536181536431114_5735681395037044736_n

De som känner mig vet att julkort är en utmaning. Inte att få ta emot sådana, det älskar jag, men att i tid få ivägsända mina egna. Orsakerna till det är flera varav topp tre närmast utgörs av: a) brist på kort, b) brist på frimärken eller c) tid (dvs brist på). Ibland kan det till och med vara brist på fantasi som stjälper det hela, eller tvärtom – överskott av varan. Något år har jag nämligen köpt julkorten redan på sommaren och full av fantasi lagt undan dem på ett ”kreativt” ställe. Men när jag sedan ska leta efter dem – oftast några dagar före jul när man är sådär lagom mosig bakom pannbenet – ligger fantasin på noll, varför jag inte lyckas lokalisera dem.

Uschligt av mig, jag håller helt med, men nu råkar det vara så att jag funkar på det viset och om jag har lärt mig att leva med det (typ) så kanske ni också kan göra det?

Till mitt försvar vill jag ändå säga att i år så kunde jag rent hypotetiskt ha fått iväg dem i tid. Julkorten var inhandlade (för två somrar sedan, nogsamt undangömda). Jag visste var de fanns (i plastlådan på nedersta hyllan i grovköket). Och jag hade memorerat postens deadline. Jag vet inte om det var för att förutsättningarna för en gångs skull var optimala eller om det berodde på annat, men mittiallt fann jag mig sittandes vid datorn googlandes ”Projekt LIV”. Och vet ni vad jag hittade där? Under rubriken Aktuella insamlingar fanns en ruta med texten Fler drömdagar åt folket. Och kan ni gissa vad som stod under den texten? Jo: Mamma Lindas utmaning. Så vad kunde jag annat göra än att svara på den utmaningen?

De inköpta julkorten får alltså vänta ännu ett år och under det året så kommer kanske vårt lilla bidrag att göra så att något långtidssjukt barn och barnets familj får göra något roligt. Förhoppningsvis så pass roligt att både barn, syskon och familj åtminstone för en stund glömmer den tuffa verklighet som de måste leva i.

Men det här innebär inte att vi glömmer bort er! Naturligtvis vill vi önska er en God Jul och ett Gott Nytt År! För att inte tala om att jag vill säga att jag är glad över att alla ni, på sätt eller annat, finns i våra liv. Och att jag önskar er många lyckosamma år framöver. År där ni får vara tillsammans med dem som ni tycker om och fylla tiden med det som ni mår bra av.

Tack för allt!