Jag är inte en lång person, utan det är med ytterst liten marginal som min kroppshyddas sammanlagda längd sträcker sig över 160 cm. Inte heller mina tår är längdmässigt överdrivet imponerande, nor my fingers. Ändå skadar jag hela eller delar av paketet Linda onödigt ofta. Varför?
Vid tillfällen har jag funderat på om det eventuellt förhåller sig så att jag har svårt för att uppfatta mina egna gränser. Att jag helt enkelt inte vet var jag själv slutar och världen tar vid, så där som små bebisar funkar innan de fattar att de inte är sammankopplade med sin mamma. Men efter att jag idag lyckades kvadda pektån – istället för lilltån som befann sig närmast dörrkarmen och därför borde ha varit det naturliga valet – är jag inte längre så säker på det.
Kan det faktiskt förhålla sig så att jag har för bråttom? Alltid? Så bråttom att jag inte lyfter fötterna. Inte drar bort fingrarna från igensmällande dörrar. Och missar det där mest grundläggande som man som liten får lära sig: att vara försiktig och rädd om sig själv.
Som det är nu befinner jag mig långt från det där att vara rädd om mig själv, istället känns det som om jag snarare borde ha all anledning att vara rädd för mig själv. Något som i längden knappast kan betraktas som hälsosamt.
Aj så synd det är om mig (för att inte tala om hur synd det är om min blåa pektå).
Linda gillar läget 
Min första tanke när jag började läsa ditt inlägg- för snabb 😂
Tag det vackert och var rädd om dig, det finns bara en Du 💙
Tack! Och ibland tänker man nästan att … ”tur är väl det” 🙂 (men jag lovar att försöka sakta ner)
”blåser på tån”
Tack! Den är nu mer blackish than blue 😦