Etikettarkiv: gränser

Gud som haver

… barnen kär.

Japp, det är jag igen, hon som inte kan bestämma sig om hon ska tro fullt ut eller inte och därför bekänner sig till sin alldeles egna hittepåreligion: ”nödfallskristendomen”. Det är jag som ber när det behövs. Oftast när ännu någon person som jag tycker om har blivit allvarligt sjuk eller när jag riktigt gjort bort mig. När det gäller det senare ber jag väl egentligen inte för att du ska reda upp det, utan helt enkelt för att jag inte ska behöva bära min dumhet ensam. Det känns bättre så.

Men nu till exempel, är det ganska bra med mig. Därför tänkte jag för en gångs skull ställa en fråga utan att specifikt begära någonting. Du förstår, några vänner till mig har en grej som dom inte kommer överens om. Orsaken till att jag frågar just dig är att du finns med i den här frågeställningen. Eller kanske inte du, men dina världsliga ägodelar. De höga vackra trästugorna, de vidsträckta gröna skogarna och lite annat smått och gott som du förvarar här nere hos oss.

En del av mina vänner menar nämligen att dina stugor och skogar är beroende av något som vi på jorden kallar kommungräns. Medan andra säger att dina egendomar är din ensak och att du är den bäste organisatören för dem. Själv vet jag inte riktigt hur jag tänker men om jag ser på hur länge du har hängt med så är jag nästan hundra på att du kommer att överleva alla kommuner och typer av världsliga gränser. Jag menar, hur många omorganiseringar har inte du varit med om under de senaste tusentals åren?

Jag kan till och med tänka mig att dina hus – trots att du med dem ger många mänskor en trygg plats – inte är det viktigaste för dig. Utan att du istället gärna skulle se att mänskor betraktade det du är och står för som det allra allra viktigaste.

Fast vad vet jag?

Som nödfallskristen.

Rädd om (eller för?) sig själv

Jag är inte en lång person, utan det är med ytterst liten marginal som min kroppshyddas sammanlagda längd sträcker sig över 160 cm. Inte heller mina tår är längdmässigt överdrivet imponerande, nor my fingers. Ändå skadar jag hela eller delar av paketet Linda onödigt ofta. Varför?

Vid tillfällen har jag funderat på om det eventuellt förhåller sig så att jag har svårt för att uppfatta mina egna gränser. Att jag helt enkelt inte vet var jag själv slutar och världen tar vid, så där som små bebisar funkar innan de fattar att de inte är sammankopplade med sin mamma. Men efter att jag idag lyckades kvadda pektån – istället för lilltån som befann sig närmast dörrkarmen och därför borde ha varit det naturliga valet – är jag inte längre så säker på det.

Kan det faktiskt förhålla sig så att jag har för bråttom? Alltid? Så bråttom att jag inte lyfter fötterna. Inte drar bort fingrarna från igensmällande dörrar. Och missar det där mest grundläggande som man som liten får lära sig: att vara försiktig och rädd om sig själv.

Som det är nu befinner jag mig långt från det där att vara rädd om mig själv, istället känns det som om jag snarare borde ha all anledning att vara rädd för mig själv. Något som i längden knappast kan betraktas som hälsosamt.

Aj så synd det är om mig (för att inte tala om hur synd det är om min blåa pektå).